Naturligtvisabellas blogg

En underbar helg med massor av öppna hästägare och hästar som kommer varandra miltal närmare varandra mentalt 🙂

Återkommer med flera blogginlägg om några ekipage och deras desa under dessa dagar, men nu är det dags att ge mina pojkar några minuter av dagen för att sedan fara iväg på nästa jobb.

En god vecka önskar jag er alla!

Jättetrevlig artikel i tidningen kom några dagar efter clinicen i Sävsjö! Förutom att det inte är hästtransporterna som jag syftar på utan själva hästen som man lastar så lyckades reporten uttrycka i sin text en hel av vad jag ville få fram i min föreläsning 🙂
Bildtext: Läs hela artikeln.. http://www.naturligtvisabella.se/klassic_referenser.html

Kaos-dag idag – minst sagt! Nu äntligen sittandes i soffan, med huvudvärk som säkert uppkommit efter en händelserik fredag. Lyssna här:

Det första som hände när jag kom ut till stallet var att jag mötte Zebastian, Compadre och Kaiser ute på stallplanen. Jag log mot dem och kallade Zebastian till mig som direkt kom och så kunde jag ta in honom i lösdriften, medan Zorro tog täten över Kaiser och for iväg på några stora fina ängar. Zebastian lyssnade duktig även att han blev väldigt spänd och nervös av att de stack iväg.

När jag kallade på Zorro och Kaiser, kom de tillbaka till stallplanen och jag kunde även slussa in dem i lösdriften. Samtidigt såg jag det lilla (som jag trodde) smithålet, som jag gick för att lappa ihop. Mobiltelefonen ringde och jag fick ett samtal från en vän, som jag skrattade med i luren samtidigt som jag stod och pustade ut över att jag har så snälla hästar som lyssnar och sköter sig trots att de hittat på bus.

Precis då såg jag varför Compadre inte följt med sina vänner ut på upptäcksfärd – för han stod mitt emellan lösdriftshagen och grannens hage, i en liten allé, och hittade inte tillbaka. Jag avslutade snabbt mobilsamtalet och skyndade fram till Compadre som sprungit sig svettig fram och tillbaka i det trånga, avlånga utrymmet.

Mina tankar började fara runt angående hur han tagit sig dit och om det möjligtvis fanns fler smit-hål som jag inte såg!? ..och mer än så hann jag inte tänka förrän jag såg Zebastian, Zorro och Kaiser ladda i galopp mot nedre delen av hagen. Detta oroade Compadre och innan jag visste ordet av var tre pojkar, och strax även Compadre, utanför hagen IGEN!!

Snö snö snöö!! Jag plogade mig upp mot stallet så fort jag förmådde i snöbäddningen och höll hela tiden kontakt med Zebastian som tittade mot mig ett par gånger i sin vilda dans tillsammans med de andra ute på grannens vida ängar.

Så när jag är halvvägs upp till stallet (stor hage, pust, stånk och stön!) ser jag hur Zorro (PONNY!!! *argh*), han som är den som har absolut minst att säga till om i hagen, ta täten och vända tvärt på klacken – för att sikta in sig rakt ned mot vägen! *ingen paniik!!*

Alla hästarna följer snällt med sin nya initiativtagare och jag ser bara hur de försvinner bakom kröken ut på vägen på väg mot Hok! Ponny PONNY PONNYYY!!!

Jag kastar mig in med så många grimmor jag får tag i, kastar i godis i en hink, samt kastar av mig jackan i farten eftersom jag inser att det kommer bli en svettig färd!

Nere vid vägen syns inga hästar, men en bil stannar till och erbjuder mig skjuts – tusen tack jaa!! Johan, som denna snälla människa hette berättar att de såg hästarna i full fart en kilometer bort *what! hur snabbt kan det ha gått?!*

Flera kilometer bort ser vi fyra tokar flänga fram på vägen och i farten sticker jag ut huvudet genom sidorutan och med vinden vinandes rakt ned i halsen brölar jag det högsta jag får fram! “Häästarnaaa, Compaaadre, Zebaastiaan!! Koom här daaa!!”, och mina underbara hästar hinner bara höra min första ton innan de lägger i en tvärnit och vänder om *kärlek*

Så vi stannar och Compadre och Zebastian kommer i täten fram till mig och jag kan ta på dem de grimmor jag fått med mig, samt erbjuda dem hinken med gott för att VERKLIGEN försäkra mig om att jag är trevligast på jorden just nu och ingenting annat 😉

Där stod jag, med fyra plaskblöta pållisar, vid sidan av vägen med bilar och långtradare svischandes förbi (endast två personbilar hade de själva mött på rymmen, som tur var!). De skötte sig jättefint, lugna och tillitsfulla! Efter en stund kom även Fredrik som en räddare i nöden, direkt från jobbet, och kunde byta ut de hemmagjorda spännbands-grimmorna på Kaiser och Zorro.

Sedan gick vi hem med två hästar var. Jag tog Zorro och Kaiser eftersom det är dem jag minst litar på och Fredrik fick ta Zebastian och Compadre. Trafiken med lastbilar gick även fint på hemvägen och Fredrik skötte sig lika bra som hästarna 😉 *tss*
Bildtext: Fullt hus i stallet aka tork-stugan, blöta hästar och täcken (17 feb 2012)

Kvar blev för mig att resten av dagen gå och pussla ihop vår 7 hektar stora hage som hade sprängts helt på tre ställen och halvt på två till (haft älg på besök kanske?). Som tur var fick jag hjälp av Elin – tusen tack!! -, som kom för att titta till sin lille prickige prins, (RYMLING!!!), Zorro.

Nu, som sagt, sitter jag tröttis i soffan och känner att en helg inte kunde kommit mer passande.. sedan att det är en fullspeckad jobbhelg, det är en helt annat sak 😉

Bildtext: Top Fire S, en riktig ögontjänare tro? (bild lånad av Linda)

Linda anlitade mig för några månder sedan då hon kört fast i lastningen med halvblodsvalacken Toppen. Vi löste problemet, som var att Toppan kastade sig ut ur transporten och bland annat vikt ihop bakbommen några gånger..

Nu blev jag åter kontaktad eftersom Linda upplevde att Toppen inte riktigt tyckte att saker och ting var lika självklara längre.. Det gick att lasta och de åker nu mera flera gånger i veckan och tränar. Därför uppskattar jag när folk är lyhörda och tycker att det inte känns riktigt hundra. Så, det blev upp till mig att analysera läget 🙂

Det jag kunde komma fram till, efter att kollat in Toppen och Linda, var att han “fastnar i handen”, dvs. att han går mot handen istället för att följa. Han blir tung i bogpartiet och fastnar därmed istället för att smidigt kunna följa med Linda. Detta är detaljer som syns om Linda ber honom göra saker lite snabbare.

När jag tipsade om en förlängd arm, en stick eller ett spö, blev det fart och fläkt och Toppen gillade inte att bli petad på.. Efter att jag demonstrerat lite hur jag menade för att ge Linda en bild, fick hon testa att ta igenom en hel del själv, för att “få in tekniken” 🙂

Toppen var nämligen en mästare på att kasta sig omkring på stallplanen när han inte tyckte att någonting passade, vilket var precis vad han gjorde nu!! Allt, pga. att det varit väldigt lugnt och fint och harmoniskt när de lastat, vilket troligen gjort att Toppen skapat egna små problem att greja med och vips så känns han inte längre lika bra eftersom han inte aktiveras.

Jag frågade även Linda hur han känns i ridningen eftersom det ena ofta (alltid?) speglar det andra.. men till min stora förvåning sade hon att det funkar hur bra som helst, allting. Efter lite djupare “research” fanns det saker, som inte har med själva krumiluttandet i ridningen att göra, utan om när han blir rädd för saker eller dylikt – då han kastar sig som en tok och är omöjlig att få stopp på. Självklart händer inte detta ofta men när det väl händer är det precis som i lastningen – än en gång beviset, allt är samma 😉

Så jag lämnade Linda och Toppen med en övning som de ska göra så ofta de kan gör att komma åt fokus-problemet i lastningen och kanske även lite i ridningen, annars får de höra av sig om träning i just ridningen för att lösa det exakt.

Det finns även mer som speglar saker när det gäller hästhantering, men det är ang. oss själva. Väldigt ofta, jag skulle säga 9 av 10 personer, har samma “problem” i sin relation med hästen som mot andra människor. För att ta Linda som exempel är hon väldigt mjuk, vänliga, pedagogisk och välmenande mot Toppen. Men hon har svårt att säga ifrån när han gör saker som inte är okej.. antagligen för att hon inte riktigt vet hur hon ska göra, men hon testar inte gärna heller sig fram utan vill att saker ska bli rätt istället. När jag frågade Linda om det möjligtvis är sådan hon är även i relationer, log hon och nickade 🙂

Hästhantering och livskunskap a la relationer! Bella, till din tjänst *blink*

Bildtext: Vacker, vackrare, vackrast! (bild lånad av Chatri)

Arragon och.. utan matte
Chatri och hennes 4-åriga frieservalack Arragon bor i vanliga fall i Göteborg, där de påbörjat inridning och träning tillsammans. När Arragon för en period skulle flytta till frieser-gänget i Barkeryd kontaktade Chatri mig om träning. Vi har tidigare haft kontakt och pratat lite fram och tillbaka, så nu när tillfället blev så perfekt bokade Chatri upp mig regelbundet för träning och utbildning av Arragon 🙂

Eftersom Chatri själv bor kvar i Göteborg och endast kommer och hälsar på lite då och då blev det bestämt att “stand in”-matte Lena och jag skulle ägna oss åt Arragon och berätta om allt som händer för Chatri på distans. Ett spännande och annorlunda projekt, som kändes som ett fint förtroende-uppdrag eftersom matte väljer det trots att hon inte själv kan vara med så mycket.

Jag och Lena bokade in en två- till tredagars-träning med Arragon, beroende på hur mycket tid vi skulle känna behövs.. och självklart undrar väl ni om den lite suspekta rubriken på detta inlägg, men det det kommer jag till nu 😉

Det är nämligen så att “lille” Arragon är närmare 170 cm i mankhöjd och när man då är frieser blir det dessutom mer bredd och hööögt huvud – bamsepålle! När han också var mycket upp i det blå från början var det ungefär känslan av att landa ett jumbojet, hehe!

Introduktions-analysen
Så, Arragon och jag började tala med varandra i den vanliga lilla inhägnaden.. eller rättare sagt så försökte jag tala med honom medan han tyckte att allt annat var mycket mer intressant. Var det inget annat som drog hans uppmärksamhet till sig så gick han in i sin egen lilla värld, som jag och Lena kom överens om namnet på, nämligen “emo-världen” 😉

Först märkte jag på Arragon att han bara helt enkelt stängde av sig, hela hans kropp frös till is och han gick in i en fysisk spänning. Bad jag honom stanna och börja gå igen var det som om kroppsdelarna satt ihop och han var tvungen att klumpigt stöta sig framåt de första stegen. När han väl “kom igång” i skritten blev det hellre studs-struts-trav som när jag försökte lugna honom blev stora reaktioner och tvära stopp. Allt detta för att han istället för att känna in sin kropp, bara var mitt i allt utan att känna in mig.

Chatri som upplevt att Arragon tyckt att träning i lina varit tråkigt och att han verkligen har verkat väldigt omotiverad och oengagerad, kunde jag verkligen förstå. Dock kunde jag nu sätta fingret på vad det berodde på och vilken känsla som låg bakom.

Arragon är en sprallig, busig och charmig pojke (precis som sin far Darco) som älskar friheten, leka och leva ut sin kreativitet. Detta är någonting som ofta märks hos hästar när de är i hagen eller släppt fria i en inhägnad, men som ofta dämpas när vi “arbetar” med dem. När Arragon tränas i lina upplevs han precis så, dämpad..

Vad detta beror på tror jag alla gånger är att vi är olika mot våra hästar i olika situationer, när de är fria, när vi har dem i lina, när vi tömkör, när vi rider, när vi löshoppar osv. vilket förvirrar våra hästar. När det gäller just detta, att ha hästen blir annorlunda i lina eller helt lös, kan det bero på flera saker. Antingen att hästen verkligen har tråkigt, eller att vi gör det tråkigt för hästen, att vi tror att hästen har det tråkigt eller att vi har tråkigt. Vad tror ni?!

Det jag konstaterade var att Arragon var både osäker, troligen eftersom han inte har så mycket erfarenhet av träning i lina och då känner sig lite låst, samtidigt som hästar av naturen inte gillar att känna sig låsta och då lätt blir svårmotiverade.

Så min uppgift blev att få Arragon att förstå att det inte är SÅ HEMSKT att umgås med en lina mitt emellan, utan uppskatta lite koncentrationen och att ha kul samtidigt 🙂

Sammanfattningen av första dagen..
..blir att Arragon landade mentalt. Han kom ned på jorden, lyssnade av läget och allra viktigast så tog han in nuläget! Han tog sig tid att lästa av mitt kroppsspråk, förstå, analysera, visa mig respekt och en början på tillit!

Under andra dagen..
..upprepade vi första dagens träning och fortsatt analys. Arragon var så duktig och han visade verkligen hur fint han tagit och förstått allt. Rundare och mjukare röresler, inkännande och uppmärksam. Trots att det kändes lite otroligt så syntes även en klar förbättring i takt och balans i kroppen, samt att energierna var jämnare. Han tog till sig mer av min beröm, men jag saknade verkligen den där gnistan – precis som Lena berättat att Chatri talat om.

Tanken inför den tredje och sista dagen i följd var att använda fantasin för att locka fram den riktiga Arragon. Att landa ett jumbojet – check! ..och att pryda, ladda batterierna och starta om – på G 🙂

Den tredje dagen..
..stod Lena beredd, enligt order, med en lite större inhägnad där det fanns möjlighet att släppa Arragon lös i. Min idé var att börja i picaderon med lina som vi gjort de andra två dagarna, men att sedan om han fortfarande visade sin “När ska vi göra något kul? Blä..”-sida, gå till inhägnaden och släppa honom där. Detta för att bevisa att vi skulle göra precis samma sak fast utan linan emellan oss, så han inte lurar sig själv att han är SÅÅ LÅST med linan utan att den bara finns där och gör det lite lättare för mig att nå honom.

Vi började i picaderon! Jag och Lena ville snarare fastställa fakta genom att se det med egna ögon idag igen, men tro att vi blev positivt överraskade när Arragon dansade fram vid min sida, motiverad, energifylld, öppen för både tillrättavisningar och beröm 🙂 Förvandlingen var självklar och vi kunde inte annat än att tacka och ta emot – detsamma verkligen Arragon tycka!

Så är vi öppna för vad fantasin erbjuder, förändring, förnyelse, omformning, utveckling – kalla det vad du vill 😉 ..så bjuder våra hästar MINST lika mycket tillbaka. En relation i balans, att ge och ta emot *kärlek*

Nästa pass, nästa vecka! *nyfiken*
Text kommer i senare inlägg, så håll utkik 😉

PS.
Ska också tillägga en liten stor detalj som verkligen värmde mitt hjärta, när jag och Lena skulle hämta honom i hagen – då kom han som ett skott med öronen spetsade och stack huvudet i grimman. Är inte det precis det tecknet man söker hos en häst som känner sig sedd, förstådd, respekterad och älskad *puss och kram-häst, hihi!*

Bildtext: Dora, ponnyn med humor OCH humör (bild lånad av: http://teamnyrk.blogg.se)

Sara & Dora
Pappa Klas kontaktade mig angående deras relativt nya D-ponny Dora, som de hade problem med i lastningen – och urlastningen! När de ska gå på transporten var det den vanliga historien om att frysa fast, inte vilja gå på med baktassarna på rampen, gå åt sidan, stegra, vända runt och så vidare.. Men vid utlastningen berättade Klas om ett mer sällsynt problem!

Dora har nämligen tagit för vana att istället för att backa ut ur transporten när man öppnar bakom henne, så vänder hon sig om och går ut åt “rätt håll”. Detta beteende tor de att hon skapat av att ha åkt lastbil i Tyskland, som hon är importerad från, och därför aldrig lärt sig att backa ut. Hos förra ägaren hade de åkt brett och låtit henne vända runt och de hade även sagt att det fungerade att vända henne med en mellanvägg i, fast vidöppen.

En dag när de skulle lasta ur Dora hade hon för bråttom och tros drabbas av panik när det var så trångt. Så hon kastade sig åt sidan, snett över mellanväggen och fastnade så hon trillade baklänges på rampen. Personen som lastade ur henne var nära på att få hela Dora över sig i kaoset, men tur i oturen så fick hon endast Doras hals på sig.

Med denna historien berättad för mig, bokade vi en en tredagars-lastträning veckan därpå. Alltid spännanade att stöta på problem som inte är så vanliga!

Introduktions-analysen..
..gick så klockrent till att börja med att jag nästan trodde att jag var bortskämd. Med med tanke på alla detaljer som jag fått berättade för mig väntade jag egentligen bara på “att bomen skulle sprängas” 😉 Ibland blir det inte som man tänkt sig utan allt är precis sådär gott hela tiden, men ofta kryper det ena eller det andra fram tillslut.

Dora gick lugnt, nästan lite för lugnt, i skritt på volten. Lyssnade lagom på halter och igångsättningar, hon tog allt cool. När det sedan var dags för det stillastående momentet med nedåt och framåt-sökningen tog hon det fint också, även att hon gick emot aningens först, men hon lättade snabbt.

Ryggningarna och flytta tassar var desto värre, så här blev det “upp till bevis” vad Dora kunde hitte på, hehe! Hon blev irriterad och frustrerad när jag bad henne flytta sig och hon valde att inte lyssna. Jag bad om en stick för att nå henne lättare utan att behöva kliva in i hennes zon och då fick lilla damen nog. Hon tyckte minsann inte att jag skulle komma och be henne flytta sig och hon visade tydligt hur hon brukade göra när hon inte orkade lyssna mer.

Det är precis detta som är så unikt med hästarna och vår träning med dem, det är verkligen samma i allt. Vi fick fram hur hon gör i lastningen, hanteringen när hon gör som hon själv vill, när hon inte vill vara med mer, när hon bestämmer sig för att smita då hon blir hämtad från hagen m.m. – och allt detta genom lite grundläggande träning i en liten inhägnad.

Eftersom jag går igenom hästens muskulatur och mentalitet så stöter man förr eller senare på problemen som ägarna upplever med sina hästar!

Så fort vi kom igenom dessa invanda beteenden/olater så kände vi oss redo för att börja blanda in transporten. Dora blev väldigt yvig så fort någonting hände som hon inte fick SE PÅ TILL 100 % och Klas berättade även att han har en liten show med Dora varje gång han ska hålla i henne på en tränings- eller tävlingsplats.

Själva lastningen..
..gick bra, och det visade sig som så ofta vara den gamla vanliga historien om att hästen låser sitt bogparti och tappar bakbenen. I detta fall berodde det på att hon inte ville ta in baktassarna i transporten, och helst inte upp på rampen heller, för då visste hon att det blev läskigt och obehagligt. Hon visste ju nämligen inte att man lätt kan backa ut ur transporten. Hon betedde sig som om det var ett stup bakom henne och det fanns ingen väg som ens kallades bakåt. Så hon hon kom in var hon redo att gå ut, framåt genom att svänga runt. Detta försvann väldigt snart och desto mer balanserad hon blev i urlastningarna, desto mindre kikade hon ens åt sidan när vi kommit in.

Vi avslutade första dagen med att Sara fick gå in med Dora i transporten och backa ur henne, med mig bredvid eftersom jag inte ville riskera något missförstånd i utbackningen 🙂

Andra dagen..
..upprepade jag snabbt alla steg vi tagit första dagen, vilket såklart nu gick i racer-fart eftersom Dora blivit så trygg så snabbt! Även när Klas körde fram transporten stod hon mycket duktigare utan att stimma runt. En trygg centrerad energi 🙂

Sara fick träna mer idag tillsammans med Dora och det är inte bara mycket att hålla reda på med longerlina, häst och stick. Utan även att tänka, andas, känna in, analysera och berömma m.m.

Dagens träningspass avslutade vi med att åka en “fem-metare” och här märktes att Dora blev lite oroad av själva stängningsprocessen, så den gjorde vi om en gång och bad alla inblandade att prata och göra Dora delaktig så det inte bara blir att stänga in henne. Detta lugnade henne avsevärt och urlastningen efteråt gick fint den också 🙂

Tredje dagen..
..blev till och med en åkdag 🙂 Så efter lite lastträning på stallplanen for vi iväg till ett ridhus där det brukade krångla. Dessutom passade vi på att ha ett träningspass från ryggen som blev en hel del upprepning av vad vi gått igenom i lastningen. Dora har nämligen en tendens att lägga sig på bettet och hänga i handen, precis som hon gör mot grimman i lastningen. Skritten och traven fungerade bra, så Sara kunde påverka på rätt sätt. Men i galoppen visade Dora att hon tyckte att det var smidigt att matte galopperar åt henne. Så då visade jag en övning från marken istället som Dora tyckte var mindre kul eftersom hon nu fick göra arbetet och Sara fick se hur svårt hon verkligen hade det på egen hand, så då är det inte så lustigt att det blir lite tungt för Sara 🙂

Det är lätt hänt på pållisar som Dora att antingen ha för mycket fart och fläkt så det blir energi överallt, eller för lugnt och energifattigt så det inte händer något och precis som Sara uttryckte det – att det blev tråkigt. Att centrera energin i ridningen precis som i hanteringen gör att man tar tillvara på energin istället för att den går till spillo eller inte nyttjas alls.

Lastningen hem..
..blev lite knölig eftersom Dora växte fast lite i marken och blev seg, precis som vi just gått igenom i ridningen. Så, så fort hon insåg att hon inte kan fastna och bli seg mot Sara så knallade hon på hur fint som helst.

Avlastningen hemma gick fint, backeliback 🙂 Men här kom, precis som jag redan innan talat om för ägarna, att Dora backade lite för mycket på egen hand utan att lyssna helt och då fick vi gå på igen och upprepa en gång. Även här handlade om att hon fastnade i linan, och precis som innan blev det finfint så fort vi gjorde henne självständig men ändå delaktig!

Nu är det hemläxa för Sara och Dora i att vara lätta och mjuka mot varandra. Så ser vi om det behövs ett återbesök eller om allt flyter på framåt. Oftast kan det vara skönt med ett återbesök för att färska upp minnet på sig själv med alla väsentliga detaljer, eftersom det är lätt att börja slarva lite, eller glömma av små viktiga delar som gör att hästen påverkas direkt. Det jag menar med det är att om hästen har en tendens att fastna, så är det vår uppgift att inte fastna i handen 🙂

Bildtext: De sista minuterna av dagens träning blev barbacka minsann (12 feb 2012)

I Linköping var Karin och Prinsen på G i den bitande kylan. De hade inte kunnat träna så mycket sedan sist men det hindrade inte oss från att ha en av de bästa träningen någonsin 🙂

Om jag inte missminner mig så är det bara tre träningstillfällen som vi haft sedan Prinsen var avställd för att han inte var pigg. Efter balansering hos Morgan Strålman och equiterapeut Mari Johansson är han nu finare i kroppen är någonsin och tillsammans med vår träning har Prinsen nu byggt på sig både fysiskt och mentalt 🙂

Karin har fått en mycket mer positiv och öppen ponny, hon har blivit gladare och mer öppen tillsammans med honom och tillsammans utstrålar de verkligen tillit. De har de senaste gångerna valt bettlöst alternativ (hackamore) som funkar jättefint.

Dagens träning var så himla bra eftersom det lossade massor för Karin i hennes hjälpgivning. Hon kände in vikten i att sitta på rätt sittben, följa och ge hjälpgivning i takt, lägga takten på rätt ben och vid rätt tillfälle.

Antingen väljer man att ge hästen en lite mindre logisk vis att arbetas i och därför låta det ta lite längre tid för din häst att förstå och komma in i tänket. Eller så väljer man ett mycket logiskt vis att rida på och låta det gå snabbare för hästen att förstå och komma in i tänket. Det ställs högre krav på dig som rider, som får anstränga sig för att verkligen bli sådär logisk och medveten om din hjälpgivning 🙂 Detta tar kanske längre tid innan DU kommer in i det, men när det väl sitter kan du i princip rida vilken häst som helst eftersom det enda som skiljer dem åt är personlighet, annars fungerar de anatomiskt mer eller mindre på samma sätt.

Det sista vi gjorde på träningen var att klä av Prinsen sadeln, för att Karin skulle känna skillnaden när hon får bli mer noggrann och rädd om sig, samt att känna in sin häst bättre. Dessutom satte vi ned hackamoret lite eftersom det satt så pass högt på nosryggen att det mest försvårade för dem.

Den spänning som de haft mellan sig för en sekund sedan, var nu som bortblåst! Mjukare och mindre konstlat utrustning och mjukare hjälpgivning = succé 🙂

H E M L Ä X A !
Vid nedåt och framåt-sökningen från marken, kontrollera så böjning åt vänster verkligen blir böjning och inte bara att halsen viks. Hela yttersidan ska tänjas precis som du vill ha honom i ridningen.

Vid uppsutten stillastående nedåt och framåt-sökning, var noga med att han verkligen står still, han vet vad som förväntas av honom och det får han acceptera – noga med beröm.

Vid ridning i sluta, kontrollera precis som i markarbetet att böjning kommer korrekt genom hela kroppen. Variera gärna öppna och sluta, skritt och trav, på volt och på rakt spår utmed väggen – för att analysera din ridning, inverkan, hjälpa, stötta, underlätta och testa er fram.

Precis som dagens träning vill jag att du vidareutvecklar din analyserande sida, rättvis, logisk och lagom tillrättavisning. Välj korrektur med omsorg och BERÖM!!

Några bilder från dagens dressyrpass på den snötäckta ängen! Han har verkligen gjort en extremt utveckling och förvandlat sina energier till att försöka och verkligen lyssna på vad jag har att säga istället för att tycka att allt är så svårt och jobbigt.

Han har lätt för sig, men mentalt håller inte riktigt självförtroendet. Nu har han verkligen vågat visa framtassarna och det märks väl att han själv tycker att han faktiskt är FIN 🙂

Fortfarande är det svårt med högervarvet men istället för att kasta ut rumpan blir han svår att forma. I vänstervarvet är han klockren i grunden, nu gäller det bara att tänja och forma lite extra för att uppnå riktigt fin form!

Bettlöst har jag ridit nu två gånger, varav första gången ut i skogen och idag under dressyrpasset. Han fungerar hur fint som helst på det, så det enda jobbiga är högervarvet där han fastnar lite i handen.

Halvklippt är han “frisyr-mässigt” vilket också framhäver han muskulösa knabstruper-kropp. Denna lilla STORA ponny har verkligen tagit mig med storm *ler stort*
Bildtext: Energin börjar hamna på de rätta ställena (6 feb 2012)
Bildtext: Duktig pojke försöker länga mucklisarna (6 feb 2012)
Bildtext: Det är en riktig bärig liten pojke det här (6 feb 2012)
Bildtext: Godis när man är duktig såklart! (6 feb 2012)
Bildtext: Kämpiga högervarvet, säger Zorro.. (6 feb 2012)
Bildtext: Ousch osch! Kom igen, forma dig pojken.. (6 feb 2012)

Bildtext: Pålle på väg! Den övre luckan var knasig, därför nere.. (4 feb 2012)

På förmiddagen fick jag ett meddelande om bråskande lasthjälp så jag ringde upp och vi bestämde att jag skulle komma så snart jag kunde. En timme senare stod jag på plats tillsammans med en lite oroad hästägare som lämnade över hennes 7-åriga lettiska halvblodssto, Corlita, till mig.

Jag blev kontaktad eftersom det var dags att flytta till ett annat stall och under gårdagens försök till att åka kastade hon sig ut gång på gång till hon skadade tassen. Nu behövde hon åka till nya stallet omgående för att låtas undersökas av veterinär och eftersom det nuvarande stallet låg i ett läge mellan två distrikt var det svårt att få ut veterinär dit.

Eftersom detta var en akut-hjälp skippade vi analysen och gick igenom nedåt och framåtsökning, samt ryggning på stallplanen, för att sedan börja lastträningen direkt. Hon hade mottryck i kroppen mot linan, drog sig åt höger, var stel i vänstersidan och skeptisk till saker bakom henne.

Att tvinga in en häst, kommer inte på fråga. Därför får det ta den tid det tar när jag “skyndar för dagen” så som det blir när man står i ett akutläge. Det handlar om vad hästen har för känslor, rädslor, fobier osv. beroende på hur lång tid det tar! När vi kommit igenom de första stegen i processen är det upp till ägaren om man vill “stänga in hästen”.

Jag anser att jag hellre hjälper till än att folk tar till desperata metoder eller att saken skapar problem på andra sätt, men hjälpen är alltid på hästens villkor!

Vi fick loss otroligt mycket, det kom liksom på köpet! ..så när vi stod med Corlita i transporten efter ett par timmar var det en lugn och stilla stämning i luften 🙂

Urlastningen gick som en dans, precis som transporteringen. Alla glada!

Om ni missat Naturligtvisabellas facebook-sida har ni missat en hel del som händer! Massor av uppdateringar, precis som här på bloggen, men mycket mer små goa detaljer. Häng med och GILLA 🙂
Bildtext: Klicka på bilden för att komma till Naturligtvisabellas facebook-sida