Naturligtvisabellas blogg

Näst sista dagen här för min del. Vi började med lastträning
hos det arabiska fullblodet Etan. En väldigt inspirerande och tankeväckande träning
med lite mer detaljer om lastningsarbetet. Matte fick dessutom själv känna på
och reda ut ett kast ut ur transporten.

Vi åkte vidare till Magic, som idag fick prova på att åka en
runda i transporten. Allt gick hur bra som helst och jag fick en chock då jag uppskattade
hans ålder till sju år, när han faktiskt bara var tre.

Efter lunch (”ja men vi vet ju att snabbmat är onyttigt, så
då gör det inget om vi äter det”) var det dags för ett helt nytt
träningsuppdrag igen. Det handlade om hästen Rubin, som hade väldiga problem
med att våga gå ut och in ur boxen, stallet och andra trånga utrymmen. Detta på
grund av att hon kastade upp huvudet så extremt att hon helt enkelt hade slagit
upp nosryggen och pannan flera gånger.

Redan på väg in i ridhuset fick vi se hur invant hennes
beteende var, då hon knappt vågade sig in genom dörren. Väl inne byggde vi upp
en picadero och Isabella satte igång med introduktionen. Det dröjde inte länge
innan den från början lite oroade hästen slappnade av och blev mycket tryggare
i situationen. Några timmar senare hade många av spänningarna släppt och det
var dags för dagens eldprov – att gå ut ur ridhuset, in i stallet och in i
boxen. Rubin tvekade lite innanför ridhusdörren, började nästan kasta upp
huvudet, men ångrade sig sedan plötsligt och höjde istället ryggen och gick ut
i fin form. Helt otroligt vilken skillnad. Samma sak hände i stalldörren och
även in i boxen.

Måndag, måndag, måndag. Regn, regn, regn. Välbehövlig sovmorgon
innan vi tog itu med ordentligt stallarbete – för första gången under hela
praktiken (!). Det handlade helt enkelt om att packa en väldig massa hösilage i
påsar, balansera oss uppför en väldigt blöt och väldigt hal träramp till logen
och sedan lägga ut det på tork på en presenning. Träningsvärk? Kanske lite…

Lösdriften städades också i ordning innan Isabella åkte iväg
till dagens första träning, medan jag stannade kvar för att blogga och städa ur
transporten som skulle lämnas tillbaka på eftermiddagen.

På kvällskvisten åkte vi iväg till ponnyn Millan igen. Det var dags för sista
träningen för den här gången. Hon hade en dålig dag, vilket resulterade i några
steg tillbaka sedan förra träningen, men kvällen avslutades lika positivt som
senast och både ponny, ägare och Isabella verkade väldigt nöjda.

Vi påbörjade morgonen med att ta in Compadre och Zebastian
så att de skulle hinna torka under dagen. Därefter gav vi oss iväg till Jullan
igen, för att försöka få på henne på transporten. Isabella upptäckte här hur
mycket introduktionen hon brukar göra faktiskt ger. Jullan var tillbaka på ruta
ett igen och till slut fick ägarna ta med sig sin andra häst – Pistolen – som moraliskt
stöd. Då gick lastningen bättre och de kom iväg till Vaggeryd.

När Jullan hade lastats av åkte vi hemåt igen för att fixa i
ordning hästarna. De borstades ordentligt och snyggades till med svansflätor
och täcken. Zebastian fick dessutom lindade ben och Compadre hade dagen till
ära en helt ny grimma.

Vi anlände till Vaggeryd några timmar innan clinicen skulle
börja och Isabella jobbade lite med hästarna i ridhuset. Jag fick öva på den
komplicerade konstformen att hålla Zebastian, som var något avundsjuk på all
uppmärksamhet Compadre fick. Väl färdigtränade lastades hästarna på transporten
igen, så åkte vi bort för att installera dem i dagens boxar. Oturligt nog
råkade stallet vara ordentligt låst när vi kom fram, så det blev lite trevlig
väntetid ute i kylan. Där fick jag se ett av Zebastians omtalade skakande
anfall. Något liknande har jag aldrig sett förut, väldigt läskigt men väldigt
intressant.

Clinicen inleddes med en presentation. Jag höll mig något på
avstånd för att sköta videokamerorna (batteribyte, kamerabyte, snurrigt värre!)
och Isabella satte så småningom igång med introduktionen. Eftersom hon hade
träffat Jullan två gånger redan hade hon hunnit bildat sig en liten uppfattning
om vad det var för en häst hon hade framför sig. Största fokus i picaderon blev
att få Jullan att slappna av och sluta stressa igenom alla övningarna. Det tog tid och tyvärr gjorde det ihärdiga
regnet det lite svårt för publiken att höra vad som sades, men till slut var
det dags att introducera transporten. Efter en stunds fortsatt träning där
kunde Jullan och Pistolen lastas och åka hem lugnt och fint. Fortsatt
uppföljning av träningen är vad som återstår nu för att helt och hållet få
lastningen säker.

När själva clinic-delen var avslutad åkte vi för att fika.
Därefter var det några glada kvar som även ville se Isabellas arbete med
Compadre och Zebastian. Sagt och gjort, de lastades på transporten och det bar
av till ridhuset igen. Där blev det en liten show med mer detaljer om hur
Isabella jobbar och även med möjlighet för de kvarvarande åskådarna att själva
prova på både inkallning, stegring och lastning. Mycket trevligt med sådana
entusiastiska människor som verkligen vill lära!

En fin kväll fick ett fint avslut och vi däckade ganska
omgående när vi väl kommit hem.

Tyvärr ville minneskortet till kameran inte samarbeta med mig denna afton, så några bilder blev det inte.

Lördagsmorgonen spenderades hos Millan igen. Den här gången
började Isabella arbeta direkt med transporten och lade stort fokus på att
verkligen få loss alla de kvarvarande spänningarna i ponnyn. Träningen gick
väldigt bra och som avslutning fick matte prova på att lasta och att leda
Millan på ett mer korrekt sätt, utan att hon sköt ut bogen och försökte springa
före.

Dagens andra träning var hos en hingst som också hade lastningsproblem.
Han var dessutom halt och behövde därför kunna åka transport till veterinären inom kort.
Isabella började som vanligt med introduktionen i picaderon innan hon gick
vidare till träningen utanför transporten. Spänningarna i den här hästen satt väldigt hårt och det tog lång tid innan de släppte. När avslappningen väl kom
var han väldigt trött och höll nästan på att somna, men det syntes på honom att
det var en välbehövd trötthet.

När Isabella arbetar med just lastträning
berättar hästarnas muskler oerhört mycket för henne. Det visade sig att den här
hästen som föl hade transporterats tillsammans med sin mamma. Han hade inte
velat gå på transporten och därför blivit lyft in, för att sedan skiljas abrupt
från mamman då hon lastades av på en plats och han på en annan. Under hans
uppväxtår hade han alltså gått omkring och burit på den här spänningen, som
inte visade sig förrän han stod utanför en transport igen.

Efter lastningen med hingsten var vi tvungna att åka ut för
att stämma av läget med hästen som skulle medverka på söndagens clinic. Ägarna
hade försökt lasta henne på en lastbil på morgonen, för att i den kunna ta
henne till clinicen dagen därpå, men inte ens det hade fungerat. Det var
quarterhästen Jullan vi möttes av. En mycket stressad häst, som ville vara till
lags så mycket att hon inte hann tänka efter en sekund själv. Att quarterhästar är
bra på att backa var väl ingen direkt nyhet och backade, det gjorde hon – ut ur
transporten så fort som möjligt. Eftersom det här var ett litet specialfall,
när hon skulle vara med på clinic dagen därpå, hoppade Isabella för första
gången över introduktionen. Kvällen ägnades istället åt självlastning och åt att hästen
skulle förstå att pisken som lades mot rumpan betydde att hon skulle stanna
kvar och inte kasta sig ut. Träningen avslutades då hon stod kvar hyfsat lugnt
och det återstod att se om vi verkligen skulle få med oss henne iväg till Vaggeryd
på söndagen.

Den här dagen fick jag sovmorgon eftersom Isabella skulle
iväg på möte. Väldigt lyxigt att kunna kliva upp när man vill.

På eftermiddagen var det dags för ett helt nytt ekipage
igen. Det handlade om lastträning med c-ponnyn Millan som hela tiden brukade
kasta sig baklänges vid lastning. Hon hade dessutom varit med om en olycka där
hon hamnat liggandes i transporten. Isabella började med att ha en introduktion
som vanligt. Hon fokuserade först på att få Millan att forma sig rätt i hörnen
och att skritta avslappnat. Därefter påbörjade hon det lösgörande arbetet. Det
tog ett tag att få igenom de olika övningarna på rätt sätt, men så småningom
gick det lättare och lättare. Isabella bestämde sig därefter för att introducera
även transporten den här första träningen och i slutet lastade Millan sig
själv, utan bakåtkast.

Det var häftigt att se hur denna lilla ponny, som enligt många bara var en “tjurig pissmärr”, förvandlades från drake till lamm. Hennes nyfunna, avslappnade kropp gjorde henne till en helt annan häst. Ett starkt argument för att det inte finns hästar som föds sura, dumma eller elaka. En häst föds alltid utan spänningar, människans senare inblandning är vad som kan påverka dess kropp och mentalitet negativt.

Torsdagen blev en dag utan några träningar alls. Helt enkelt sovmorgon och
pappersarbete på schemat.

När allt som behövde göras var färdigt var det dags att
träna Compadre. Jag höll i kameran medan Isabella red och bilderna blev
faktiskt riktigt lyckade. På http://www.facebook.com/Naturligtvisabella ligger resten av bilderna, om någon är nyfiken på att se mer!

Morgonen började med att återvända ut till Sanne. Dagens
träning resulterade i en hel uppsittning utan spänningar. Isabella ställde
tillbaka hästen i boxen och skulle just stänga boxdörren när någonting hände.
Plötsligt var den vanligtvis så snälla Sanne som förbytt – arg som katten
stungen av ett bi. Eller något åt det hållet. Det blev ytterligare en
halvtimmes träning inuti boxen där många aggressioner kom upp till ytan. Till
slut stod hästen och gäspade, helt lugn och fin igen, och en chockad ägarinna
undrade om det var Sannes inre demoner de plötsligt väckt till liv. Oerhört
häftigt att se vilka vändningar hon kunde ta i humöret – tänk vad mycket som
pågår innanför hästarnas pannben som vi faktiskt bara kan ana oss till.

Efter Sannes pass var det dags för lastträning med Magic
igen. Träningsupplägget var samma som under den tidigare träningen, att försöka
ta loss de spänningar som fanns kvar i honom efter de trauman han fått av att
åka transport. Än en gång blev det väldigt svårt för honom att trampa igenom åt
höger, men till slut släppte det och han kunde självlastas igen. Den här
träningen fick även matte öva på att lasta och att lasta av utan att spänna
sig. Dessutom stängdes baklämmen och luckan för första gången utan nämnvärda
reaktioner från Magics sida.

Nästföljande träning var hos Roman igen. Dagens pass
handlade om öppnor, slutor och förvända slutor. Även ryggning och
skänkelvikning baklänges fick provas på. Mycket att tänka på, tyckte
ryttarinnan, men hennes positiva inställning försvann inte för en sekund och
det såg väldigt fint ut.

Dagen avslutades med longering av Compadre i hagen. Zebastian
tyckte minsann att han också skulle få vara med, men till slut nöjde han sig
med att stå och titta på från lite avstånd. Det bjöds även på lite fri lek och
det var väldigt härligt att se vilken fin relation Isabella har till sina
hästar.

Första träningen för dagen var hos ett akademiskt ekipage. Det
blev mycket fokus på ryttarens sits, då framför allt hennes skänklar. Här
poängterade Isabella hur fel det är att vi på nästan varenda ridskola i landet
lär oss att trycka ner hälen. I själva verket ska ju vår balans sitta i fotens
bredaste del – alltså är det mer rätt att be eleven stå på tå.

Mellan dagens två träningar hade vi en lång paus. Då passade
Isabella på att rida sina egna pållar. Först ut var Compadre. Det var väldigt
kul att få se honom i verkligheten, efter att ha läst en del om honom på nätet.
Inte hade jag kunnat ana hur mycket studsboll det fanns i den hästen, men det
visade han upp ordentligt när han både reste sig och hoppade på stället i
princip samtidigt.

På Zebastian blev det en barbackaträning som hette duga.
Allting började väldigt fint, så Isabella vågade sig på att säga ”galopp”.
Plötsligt förvandlades han till en annan häst – öronen veks bakåt och han kröp
ihop som en boll samtidigt som han slingrade sig i luften som en orm. Svårt att
beskriva, men väldigt intressant att se. Isabella åkte i backen och Zebastian
sprang mot utgången, där han stannade och bokstavligt talat såg förtvivlad ut. Döm
om min förvåning när Isabella då kom på fötter och gick fram och började
berömma hästen. Det är faktiskt första gången jag får se en ryttare som inte
blir förbannad av att trilla av och det värmde verkligen i hjärtat. Hon talade
om för honom hur duktig och fin han var och satt sedan upp igen för att avsluta
träningen på ett avslappnat och positivt sett. Tänk om det fanns fler med den
inställningen!

Efter bravaderna med de egna pållarna var det dags för ännu
en träning med Roman. Den här gången var det dags att sitta upp. Fokus blev avslappnad
ridning på lång tygel och både häst och ryttare hade sedan mycket att tänka
igenom inför det sista passet för veckan.

På kvällskvisten bestämde sig Isabella för att passa på att
verka sina hästar. Själv har jag bara fått lära mig att banka på tappskor, så
det var roligt att få se mer hur man tänker när det gäller barfotaverkning.

Första träningen under min praktik var hos Frieserhästen
Sanne, som är under nyinridning efter mycket stress och press. Isabella övade
här på att få henne helt avslappnad med att ha sadel och en hängande ryttare på
ryggen. Till slut kunde hon skritta ett varv i stallet hängandes över hästen,
som hela tiden var väldigt avslappnad och mån om vart hon satte ner fötterna.

Andra träningen för dagen blev Morganhästen Magic som hade
problem med stress vid lastning efter att ha varit med om jobbiga transporter.
Här blev det fullt arbete med att försöka lösgöra Magics väldigt stela vänstersida, genom att få honom att trampa åt sidan genom hela kroppen, utan att
för den sakens skull kasta ut rumpan. Jobbigt, tyckte Magic, men till slut
fungerade det och plötsligt stod där en mycket lugnare och mer tillfreds häst.
Träningen avslutades med att Magic fick lasta sig själv, vilket han verkade
väldigt stolt över.

På eftermiddagen åkte vi iväg till ett helt nytt ekipage,
både för Isabella och för mig. Roman Jemy är en korsning mellan Frieser,
Connemara och Welsh Cob som tidigare stått på ridskola. Numera ägs han av en
väldigt glad kvinna som han verkade väldigt fäst vid. Isabella jobbade med
introduktion den här kvällen, stämde av hur Roman fungerade från marken och
lade mycket fokus på att han skulle skritta helt avslappnat. Vid slutet av
träningen var det en eftertänksam Roman som gav sig av hemåt med sin matte.

På söndag kommer jag, Kajsa – 19 år,
ursprungligen från Göteborg, utvandrad till Jämtland – att flytta hem till
Isabella i tio dagar. Det är nämligen dags för höstterminens praktikperiod.

Så länge jag kan minnas har jag varit
intresserad av djur och natur. Min mamma har alltid hållit på med hästar,
vilket ledde till att jag själv började rida när jag var runt åtta år. Från
början var det ridskola som gällde. När jag blev lite äldre blev jag även
medryttare på ett flertal hästar, men jag kände alltid att det var någonting
som saknades. I mitt huvud behandlade vi människor inte hästarna på rätt sätt,
men jag var alltid lite för rädd för att säga vad jag tyckte. Vändpunkten blev
när jag för första gången läste Dansa Med Hästar av Klaus Ferdinand Hempfling.
Plötsligt fanns det bara där, mitt framför näsan på mig. Allt det där jag hade
letat efter. Jag blev enormt imponerad av det som stod i boken och började
därefter läsa allt jag kunde hitta om hästkommunikation.

Något förblindad av all inspiration
började jag försöka se och förstå alla hästar jag stötte på, men gnistan
slocknade relativt fort när jag insåg hur mycket lättare det hade varit att
utvecklas om jag faktiskt hade en egen häst. Det dröjde ett år eller två år,
sedan träffade jag Uni.

Jag och mamma hade pratat till och från om
att faktiskt ta steget och köpa den där frieserhästen eller welsh coben vi
alltid hade drömt om. Vi satt och drömde om vackra svarta springare med
flygande man och svans. Det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss.

Mamma övertalade mig att åka med neråt i
landet för att prova på det där med att rida islandshäst – någonting som jag
aldrig ens ägnat en tanke åt att vilja göra tidigare. Sagt och gjort, vi tog
bilen till Falkenberg, spenderade en dag i sadeln och blev totalt sålda. Han
var på något sätt allt vi ville ha. En vecka senare stod han där på
gårdsplanen. Den förste, den ende. Våran Uni.

Det dröjde inte lång tid efter hästköpet
innan jag började tvivla på mitt gymnasieval. Under höstterminen i tvåan
bestämde jag mig till slut – jag flyttade 80 mil uppåt i landet, till en liten
by utanför Östersund, och började om gymnasiet från scratch. Numera går jag
tredje året på Travskolan Wångens islandshästprofil.

Från början hittade jag till
Naturligtvisabella genom bilddagboken.se. Hennes texter och tankar inspirerade
mig mycket och jag började så småningom även följa henne på hemsidan och på
facebook. När det nu var dags för att söka de sista praktikplatserna på gymnasiet
blev valet för min del självklart. Jag ser fram emot att få dela hennes vardag
under de kommande tio dagarna och hoppas på att hitta ännu mer inspiration till
att fortsätta mitt eget arbete med Uni.