Naturligtvisabellas blogg

En intressant sak nådde mig häromdagen när jag för ovanlighetens skull satt och talade med min mor om ridning och i detta fallet om alla (i princip) som rider, eller har ridit, för mig. Det jag berättade om var att det problemet som jag alltid upplever finns inlärt hos ryttare är “en stilla hand” som ska ha ett stöd av tygeln till hästens mun och det är inte bara någonting som är ett problem från början utan är väldigt svårt att träna bort och om man kommer ifrån det blir det ofta ett återkommande problem någon eller flera gånger i framtiden.

Varför jag inte talar med min mor speciellt mycket om ridning är eftersom jag vet att hon är utbildad och lärd efter den engelska ridläran. Dessutom var hennes tid i ridvärlden innan jag ens var född, allstå snart närmare trettio år sedan, och hennes esse när hon själv var en ung flicka vars far köpte hästar till henne som hon tävlade m.m.

Det intressanta som skedde när jag och min mor samtalade denna gång var att det visade sig att hon hade en väldigt lik syn på hur en “korrekt ridhand” ska vara, vilket jag varit helt säker på skulle skilja sig helt från min.

Vad jag har förstått så fostras alla inom den “klassiska engelska” ridstilen att ha en stilla, fin, lugn och trygg hand.. och nu blir istället min fråga riktad ut till hästvärlden:

Hur ligger det egentligen till? Vad har ni lärt er?

Vad min mor lärt sig var att ALDRIG ha en still hand och speciellt inte då hästen sökte ett stöd – det vore en dödssynd! Den enda gången man blev mer still var då hästen var väldigt lätt och självbärig, men även då fanns det ju smådetaljer att känna in och reglera. “INTRESSANT!” kände jag direkt och när jag förklarade hur jag hellre “rycker” en tung häst i munnen än håller emot höll hon direkt med. “Rycken” som i takt med att hästen blir bättre förfinas till mer eller mindre vibrationer får hästen att aldrig falla på sina bogar som annars är väldigt lätt när de genom bakbensaktiviteten vill “ta vägen någonstans” och hur ska de förstå att de inte får luta sig mot oss genom att hänga i bettet/handen om vi inte tar bort dem därifrån?!

Allt vi talade om var vi rörande överens om och jag fick plötsligt hopp om att hästvärldens ridhänder inom den engelska ridningen kanske inte alltid varit så fruktansvärt ohälsosam för hästarna som den tyvärr blivit under den tiden som jag själv lärde mig denna olat och ser hur andra fortfarande lär sig den..

Det finns ingen logik någonstans som säger att en stilla hand är en snäll hand! Det är en tillintetsägande, otydlig och död “hjälp” som jag istället skulle välja att kalla “ohjälp”.

Ingen vill lära någon att “rycka hästen in munnen” men det är helt okej att sitta med flera kilos konstant tryck i vår hand som har detsamma tryck i hästens mun.

Varför jag ens från början började tala med min mor om detta var för att jag hade nämnt en ridelev som sitter på sin unghäst som håller på att ridas in och känner sig “taskig” när hon tar hästen i munnen för att hon lärt sig att en snäll hand är en stilla hand. Tyvärr får det unghästen att söka ett tryck som ger både spänningar i nacke och stelhet och tyngd på bogparti med diverse följdproblem. Det kan kännas taskigt att inte ge hästen ett tryck som den kan följa, för visst kan det kännas enkelt för dem att förstå, men ack så ohälsosamt. När det dessutom ställer till lite problem när man tar bort dem från stödet och ber dem göra allt själv i sin egen balans så är det lätt att gå tillbaka till stödet för att undvika missförstånd. Medan jag tycker att missförstånden tyder på att hästen inte förstår utan bara är en robot som följer tryck utan att tänka, vilket som jag redan sagt leder till fysiska problem OCH dessutom introvert utveckling på deras psyke. Inte undra på att de slår bakut när vi säger, tänk om och tänk själv. Jag säger som en text jag läst, som så väl beskriver sund problemlösning “Tänk fel om du vill, men tänk själv!”

Ett till talande exempel på samma problem men där det istället gått för långt är en häst som är i tioårs åldern, mycket riden och tävlad i de högsta klasserna i hoppning. Denna häst har alla de symptom som jag nämnde skulle utvecklas på den oförstörda unghästen, otroligt spänd nacke tillsammans med ett stumt bogparti.

Båda ägarna till dessa hästar är otroligt duktiga och ambitiösa nuvarande och tidigare tävlingsryttare inom hoppning och dressyr och hårt präglade på “ridning med stöd”.. och med risk för att göra mig osams med diverse personer påminner jag er alla om det inlägg som jag tidigare skrivit “Skyll på tränaren” då jag än en gång menar på att detta problem inte hade varit så omfattande om vi krävs en höjning på kunskapsnivån bland våra tränare! Höj kraven! Höj ditt egenvärde! Skyll aldrig på hästen och skyll heller aldrig på dig själv! Ingen mår bra av att bli skylld på men i tränarnas läge är det vår SKYLDIGHET att ta vårt ansvar över vad vi lär ut.

Jag säger inte att jag är perfekt på något vis men jag gör verkligen mitt bästa i att vara öppensinnad och kunskapssökande i ergonomisk träning av häst och människa. Jag har inte mycket till utbildning, men det jag valde var att bli diplomerad hästmassör eftersom det ger kunskap inom hästen anatomi osv.

En VÄRDIG tränare inser sin SKYLDIGHET i att ta ANSVAR för vad för KUNSKAP man lär ut!

Hur behåller du din värdighet?

En fundering som ofta slår mig är hur hästvärlden faktiskt ser ut från hästryggen i jämförelse mot från marken. Vad jag menar med det är att många lär sig diverse olika ridtekniker, helt utan hänsyn till hur hästen faktiskt fungerar, både mentalt och fysiskt. Man ska ta i den ena tygeln, och sedan den andra, tillsammans med den ena eller andra skänkeln. Ryttare sitter och rider på sina hästar för en tränare som står i mitten, de gör vad de blir tillsagda men egentligen har de inte en aning om varför.

Varför jag reagerar så starkt på detta är för att de ryttare som börjar träna för mig är precis så från början och min uppgift blir först och främst att få mina nya elever att sluta bete sig som robotar. Istället vill jag att de börjar fråga, undra, blir nyfikna och utnyttjar mig för att få ut så mycket av sina funderingar som de kan. Men det jag från början möts av är just robotliknande, fint sittande, spända ryttare, på sina hästar som rider runt och gör precis det jag ber dem om, utan att säga ett ord. När jag frågar dem varför de tror att jag ber dem göra en viss sak har de inte en aning och samma svar får jag även när jag frågar dem om något som de gör självmant, utan mina instruktioner.

Det här är någonting som mina mer erfarna elever helt kommit ifrån, eftersom de ifrågasätter i princip allt, vill ha en eller flera förklaringar. De berättar öppet hur de uppfattar känslan i sina hästar och i sig själva. Det blir en starkt relation både i ekipaget och mellan ekipaget och mig.

Jag möter så många otroligt ambitiösa och begåvade ryttarna som utbildats av tränare med detaljer som de tyvärr inte får någon nytta av, eftersom de inte känner in sina hästar utan bara gör vad “de har lärt sig”. Jag säger inte att de lärt sig strunt, men det spelar ingen roll hur bra information man än har om man inte lärt sig när och hur den ska användas. Det som saknas är en RIKTIGT BRA GRUND att stå på!

Jag talar exempelvis om en ryttare som sitter snyggt och prydligt i sadeln, helt utan att spegla hästen under sig, vilket innebär att ryttarens sits varken är inkännande eller påverkande utan “bara snygg”. Vare sig om hästen är spänd, loj eller avspänd och fin har ryttaren ingen nytta av denna sitsen. En spänd häst förblir spänd, om inte mer spänd. En loj häst förblir loj och antagligen döv för ryttaren som får göra större delen av jobbet och en avspänd och fin häst blir med stor sannolikhet sämre eller åtminstone inte bättre.

Ett annat exempel är en häst som inte lyssnar på grundläggande hjälpgivning, som att svänga, stanna, forma och flytta sig m.m. i alla lägen. Om hästen blir distraherad av någonting lyssnar den inte längre på sin ryttare och för att fläta ihop det förstnämnda exemplet handlar det här om precis samma sak, det vill säga att ha en inkännande sits och hjälpgivning.

Sitsen ska spegla det vi känner under oss och tillsammans med en god hjälpgivning anpassar vi vår sits till förändringen som sker. Vår kropp skall alltid vara avspänd, men hjälpgivningen kan variera stort. Till exempel behöver en loj häst kvicka hjälper som mjuknar när hästen blir mer uppmärksam.

När vi sitter på hästens rygg ska det inte vara någon skillnad från när vi tränare eller hanterar dem från marken.

1. Grundläggande och säker hantering.
2. Pedagogisk och inkännande hjälpgivning

För det första så förstår inte hästen varför det skulle vara annorlunda förhållningsregler, eller en annan sorts kommunikation, bara för att vi sitter på dem istället för att stå vid deras sida. För det andra så handlar det om att det är farligt att ha en häst som inte lyssnar på oss, synnerligen när det händer någonting som gör hästen osäker och spänd.

Dagens ryttare är duktigt uppfostrade med att bland annat sitta snyggt och stilla tillsammans med en stilla och mjuk hand. Tanken är god, men vad säger dessa hjälper egentligen till hästen? Svaret är olika beroende på vilken häst man sitter på. En hetlevrad, extrovert häst med mycket fria energier kan bli trygg och bekväm med den här typen av ryttare. Medan en häst som är mer introvert, och behöver stimuleras för att komma ur sitt skal och uppfatta “här och nu” istället för att sluta sig inåt, kan bli en otroligt farlig och oberäknelig häst.

Mina tankar grundar sig såklart i ett av alla mina träningsekipage. Men den här gången har flera ekipage flätat samman mina funderingar eftersom alla har en gemensam nämnare. De är alla av olika ras, kön och ålder, som rids inom olika discipliner och har helt olika livserfarenheter. Introverta hästar som plötsligt förvandlas till extremt extroverta, när de “går och sover” och man ber dem om någonting som upprör dem i deras falska sinnesro.

Varför?

För att de saknar en grundläggande och säker hantering – från ryggen! ..men väldigt ofta även från marken, men eftersom jag försöker hålla mig till ridningen så fortsätter jag med det 😉

Hur får vi hästen att “följa oss” när vi sitter på dem, som de skulle följa oss när vi går på marken?

En inkännande ryttare känner när hästen inte lyssnar och övergår då till att hantera hästen från ryggen, det vill säga att förstärka precis samma hjälpgivning som innan men tydligare och anpassande beroende på känslan hästen förmedlar i sin kropp.

Det är en stor skillnad på en häst som försöker följa och en häst som går emot eller kanske ska jag säga går ifrån. För hästens flyktinstinkt omvandlas lätt till en mottrycksreflex när vi sitter på dem, eftersom vi har en direktkontakt. Detta leder oss rakt in på hästens naturliga instinkter och det är ytterligare ett blogginlägg, men inte detta 😉

Hur hanterar du en häst från ryggen? Svaret på den frågan är för mig en direkt motfråga: Hur hanterar du en häst från marken? 🙂

Nu blev det här inlägget som en lång introduktion av ett än längre svar. Så jag låter mina sista frågor bubbla kvar i er och så ser jag fram mot några svar eller kanske en diskussion, antingen här eller i facebooks kommentarsfält.

God kväll 😉

Bland det första jag påpekar när mina nya ridelever för första gången kommer fram i trav, efter diverse övningar stillastående och i skritt, är hur de “rider lätt”. För många är lättridningen nämligen bara något smidigt man gör istället för att sitta ned i traven och om folk bara kunde ana vad mycket ridning som går till spillo när man tänker så.

Idag tränade jag ett ekipage, vars häst jag last- och marktränat en del, men aldrig i ridning. Jag vet redan innan jag börjar tränar dem, tack vare vår tidigare träning, hur hästen rör sig och har även kunnat lista ut en hel del hur han är i ridningen innan jag ens sett honom under ryttare. Detta tack vare att jag tränar alla hästar med samma typ av hjälpgivning, oavsett disciplin.

När vi tillsammans gjort förberedande övningar stillastående från marken och även lite uppsuttna fotförflyttningsövningar i skritt, på en liten yta i sidled, ber jag ekipaget skritta framåt och “känna in varandras kroppar”. Hästen rör sig i lite korta steg framåt utan att känna in sin ryttare speciellt.

Efter lite coaching söker han en djupare form och tar för sig mer avspänt i skritten!

Avslutningsvis ber jag häst och ryttare komma fram i trav för att jogga isär sig, avspänt och elastiskt. Här får jag till min förfäran se hästen förvandlas till en liten ponny med mycket fart och korta små steg. Tillsammans med ryttarens perfekt anpassade lättridning har hästen hur lätt som helst att gå kvar i sina exakta, orena, stötiga trav och detta är ett problem som jag stöter på i princip varenda gång jag träffat ett nytt ekipage.

Här följer en stund av information!

Efter bara 5 minuter har ryttaren ändrat om sin sits till en inkännande OCH påverkande sits och lättridningen är inte längre per automatik anpassad till det hon känner under sig. Hon rider nu med en vision om lugna, mjuka, långsamma men samtidigt energiska steg i en trav hon bara vågar drömma om. Hennes lättridning visar hästen hur hon önskar att han ska gå, istället för att spegla av hur han är van vid att gå. Jag har bett ryttaren att rida lätt som om hästens rygg skulle gå av vid minsta stöt, med rörelser som om hon vore under vatten, eller i seg sirap.

Efter 5 minuter med den här lättridningen får vi en häst som frustar, sträcker på nacken och halsen, väntar kvar i traven och länger på steglängden väsentligt till det att han nästan går i en ren, stor, luftig takt.

När de gjort en mjuk avsaktning till skritt, där jag bad ryttaren att försöka få till en så seg, trög och slö övergång, går hästen med stora avspända skrittsteg, lagom låg och lång men ändå borta från sina bogar och frustar flera gånger igen.

Tänk vad så lite, kan göra så mycket! Det här kommer att bli ännu en spännande resa tillsammans med ett väldigt lovande tävlingsekipage från Forserum 🙂

71 nya bilder i Compadre album på facebooksidan Naturligtvisabella 🙂

www.facebook.com/Naturligtvisabella
Bildtext: Compadre, min tango-stjärna hihi (11 okt 2012)

Så här kan en “hemläxa” vara för någon de ambitiösa inom AR som väljer att träna för mig 🙂 Detta har jag mailat en elev så hon har lite handfasta tips att gå efter under de veckor som hon tränar på egen hand med sin häst.

* Inramning, samma uppsuttet och från
marken.

* Nedåt, framåt-sökning, stillastående, känn fria energier om han
inte lyssnar, börja aldrig ta i utan sätt honom i rörelse och återgå till
stillastående när han lyssnar framåt och inte bakåt.

* Inner tygel
vibrerar, mot halsen för nedåt framåt-sökning och ställning i nacken. Förstärk
med direkt tygel, alltså i munnen och mot halsen men var noga med att han inte
böjer på halsen utan enbart nacken. Därför har du en mothållande
yttertygel.

* Yttertygeln får inte vara mothållande mot halsen, eftersom
han då tror att han ska ställa sig åt andra hållet. Så noga med att den
stabiliserande yttertygeln riktas bort från halsen.

* Du sitter avspänt
och stilla, din aktivitet börjar vi med när du känner att du kan vara helt
avspänd samtidigt som du kan ge hjälpgivning.

* Sitt på sittbenen och
inte för tungt på rumpan. Reglera bara smått smått så det inte blir
överdrivet.

* Be gärna någon spela in dig så du kan “instruera dig själv”
🙂

* Vid varvbyten rakställer du honom på mittlinjen, gör gärna en halt
så du hinner tänka om till det nya varvet så det inte blir någon stress eller
slarv.

* Tänk diagonala hjälper i samförstånd med tygeltagen, alltså:
Inner tygel tillsammans med ytter skänkel, och ytter tygel i samförstånd med
inner skänkel.

* Inner skänkel formar honom, han ska inte flytta eller gå
framåt för den utan bara forma sig, då kanske du behöver bromsa med tyglarna
eller/och ytter tygel så han förstår dig rätt.

* Ytter skänkel behåller
rumpan på plats. Var noga med att han inte rätar ut sig och går emot inner
indirekt tygel när du använder ytterskänkeln.

* Pussla hellre ihop få
hjälper och känn att han fortsätter lyssna för allt, än att ni går för fort fram
och rör ihop det. Nedan följer några exempel:

> När du formar honom
för inner skänkel får han inte trycka sig utåt utan gå kvar precis på den volten
som ni är.

> När du formar honom för inner skänkel och stabiliserar
upp honom för ytter hjälper får han inte räta ut sig mot inner.

> Om
han kan forma sig för inner indirekt tygel och fortsätta vara formad för
inner skänkel samtidigt som han håller rumpan på plats med din ytterskänkel, är
vi på väg mot en korrekt sluta. Om han då glider ut mot ytter tygel och du
väljer att hålla emot där så känn efter så han inte rätar ut sig mot inner
indirekt tygel och inner formande skänkel, utan följer dina utsidans hjälper,
hämtar ytter bakben med ytter skänkel och behåller formgivning runt insidans
hjälper 🙂

> Om han kan forma sig runt inner skänkel och gå fram och
följa ytter tygel, utan att kasta ut rumpan för då tappar han höften, är vi på
väg mot en korrekt öppna. Alltså behålla höften på plats genom en lätt
ytterskänkel, ställning och formning för inner indirekt tygel och hämta inner
bakben med inner skänkel tillsammans med ytter tygel 🙂

Bildtext: Gimli och jag krumiluttar lite i paddocken (21 juli 2012)

Kerstin och Emil är ett ekipage som ridit för mig till och från i ett par år. De tränar först och främst på kommunikation, förståelse och självkänsla i ridningen med mål om att släppa på alla mentala och fysiska spänningar.

Emil är en nordsvensk av den klassiska tunga typen men är ändå lätt och följsam i ridningen, en perfekt skolhäst när du ska veta om du gör rätt eller fel. Han speglar tydligt sin ryttare och det blir lätt för mig som står på marken att se en helhet hos ekipaget.

Kerstin som suttit väldigt spänd i sadeln har lärt sig massor om tillit av Emil. Vi har genom åren kämpat för att uppnå en så pedagogisk ridning som möjligt så utrustning och tillvägagångssätt har vi varit och omstrukturerat.

De rider idag med en dressyrsadel för att sadeln inte ska arbeta emot sitsen, långa stigläger för att komma djupare och i mer balans. En lätt hand med en halvlång tygel, sits och hand tillsammans, logiskt tänkande och en inkännande sits.

Två individer som idag har arbetat upp en gemensam balans och Emil har behandlats en period hos Morgan Strålman för lite inre obalanser, samtidigt som jag och Kerstin har gått igenom och “gjort om” mycket som man en gång lärt sig utan att egentligen veta vad det är man gör, hur man gör det eller varför!?

De har färdats tillsammans på en helt otrolig resa och senast jag var hos dem fick jag den bästa belöningen en tränare kan få – nämligen att min kära elev tog egna initiativ, förstod vad hon gjort och varför, hon gjorde rätt, korrigerade sig själv och sin häst, var avspänd och inkännande och med det största leendet på läpparna gjorde hon övningar tillsammans med sin häst som hon aldrig vågat hoppas på – helt på egen hand!!

Jag stod i mitten av ridbanan med hakan i backen, medan ett ekipage fullt av tillit, självförtroende, fin självkänsla och ödmjukhet red runt omkring mig i alla tre gångarter.

Rädslan som från början varit Kerstins största fiende fick inte längre något fäste i henne och Emil som stelnar till när hon stelnar till följde henne som ett rinnande vatten, vilket skvallrar om en mycket god och pedagogisk sits och avspändhet.

Vill delge er detta och visa att ridning är inte bara ridning som så många tror, vill ha det till eller är rädda för. Ridning är att vara ett tillsammans med sin häst, precis som i vilken annan relation som helst! Ta fram dina känslor och börja arbeta med dig själv och din vän så når ni till stjärnorna 🙂

När vi är sanna mot oss själva och våra hästar kan vi bli de bästa instrumenten för att lära och lära ut. Vare sig du vill stå på en prispall, mysa runt i skogen eller vad annars som tilltalar dig tillsammans med din häst – så lyssna till ditt hjärta!
Bildtext: Emil (bild lånad av Therese)

Ett ekipage som jag träffade för första gången i Växjö, under senaste träningshelgen, var Danni och hennes halvblodssto Akira.

Vid
den första introduktions-analysen kom massor av beteenden och
reaktioner som Danni kände igen sedan innan. Jag som kommer in som helt
neutral och hanterar en okänd häst talar i ett fritt flöde och sedan är
det upp till ägaren att tolka vad som kommer fram 🙂 ..vilket alltid är
lika spännande eftersom det blir små pratstunder om händelseförlopp nu
och förr, liknelser från marken och i ridningen osv.

När det var
dags för ridningen kände jag hur Danni och Akira blev uppdelade och inte
nådde varandra.. en känsla som jag alltid är noggrann med att lägga
vikt vid och ta tag i.

Jag visste sedan innan att Akira gärna
blev stark och extremt var just hoppningen. Så, här ville jag skapa mig
en egen uppfattning av känslan som man enbart känner genom att själv bli
ett tillsammans med hästen.

Jag och Danni bytte plats och jag
upplevde precis det som jag sett från marken när jag såg Danni på Akiras
rygg. Gå, gå, gå och göra, göra, göra.. var fanns hästen som väntade,
lyssnade och kände in sin ryttare?!

Att hon var stum i sin kropp
kändes väl, men frågan är varför. Sitter något som är stumt alltid
fysiskt eller är det i själva verket mentalt? Är det någonting som gör
ont, är obehagligt, en kommunikation som inte riktigt klaffar till
hundra.. Funderingar!

Det är vanligt att hästar blir starka, att
vi fastnar i varandra och vi börjar snurra i en ond cirkel som vi har
svårt att ta oss ur.. och det är då jag börjar predika om ett jämnt
energiflöde, en jämn hjälpgivning där vi har en balans i oss som speglar
vår häst. En svår, men nödvändig konst!

Vi kom fram till en hel del saker med Akira denna träningshelg. Hon
slappnade av och fick förtroende för handen när vi tog bort bettet och
red henne bettlöst. Fastnar hon fastnar inte vi, diagonala tygeltag
istället för mot, inåt istället för utåt, hjälpgivning istället för
korrigering 🙂

När Danni åter satt upp fanns det en kommunikation och med mig hack i
häl, guidande från marken syntes det hur både häst och ryttare lös upp
tillsammans mer och mer för varje steg de tog tillsammans.

Idag har de kommit förbi en hel del avdragkampen tack vare en enkel
analys och några tänkvärda tygeltag. Fortsättning följer med detta
spännande ekipage..

Bildtext: De sista minuterna av dagens träning blev barbacka minsann (12 feb 2012)

I Linköping var Karin och Prinsen på G i den bitande kylan. De hade inte kunnat träna så mycket sedan sist men det hindrade inte oss från att ha en av de bästa träningen någonsin 🙂

Om jag inte missminner mig så är det bara tre träningstillfällen som vi haft sedan Prinsen var avställd för att han inte var pigg. Efter balansering hos Morgan Strålman och equiterapeut Mari Johansson är han nu finare i kroppen är någonsin och tillsammans med vår träning har Prinsen nu byggt på sig både fysiskt och mentalt 🙂

Karin har fått en mycket mer positiv och öppen ponny, hon har blivit gladare och mer öppen tillsammans med honom och tillsammans utstrålar de verkligen tillit. De har de senaste gångerna valt bettlöst alternativ (hackamore) som funkar jättefint.

Dagens träning var så himla bra eftersom det lossade massor för Karin i hennes hjälpgivning. Hon kände in vikten i att sitta på rätt sittben, följa och ge hjälpgivning i takt, lägga takten på rätt ben och vid rätt tillfälle.

Antingen väljer man att ge hästen en lite mindre logisk vis att arbetas i och därför låta det ta lite längre tid för din häst att förstå och komma in i tänket. Eller så väljer man ett mycket logiskt vis att rida på och låta det gå snabbare för hästen att förstå och komma in i tänket. Det ställs högre krav på dig som rider, som får anstränga sig för att verkligen bli sådär logisk och medveten om din hjälpgivning 🙂 Detta tar kanske längre tid innan DU kommer in i det, men när det väl sitter kan du i princip rida vilken häst som helst eftersom det enda som skiljer dem åt är personlighet, annars fungerar de anatomiskt mer eller mindre på samma sätt.

Det sista vi gjorde på träningen var att klä av Prinsen sadeln, för att Karin skulle känna skillnaden när hon får bli mer noggrann och rädd om sig, samt att känna in sin häst bättre. Dessutom satte vi ned hackamoret lite eftersom det satt så pass högt på nosryggen att det mest försvårade för dem.

Den spänning som de haft mellan sig för en sekund sedan, var nu som bortblåst! Mjukare och mindre konstlat utrustning och mjukare hjälpgivning = succé 🙂

H E M L Ä X A !
Vid nedåt och framåt-sökningen från marken, kontrollera så böjning åt vänster verkligen blir böjning och inte bara att halsen viks. Hela yttersidan ska tänjas precis som du vill ha honom i ridningen.

Vid uppsutten stillastående nedåt och framåt-sökning, var noga med att han verkligen står still, han vet vad som förväntas av honom och det får han acceptera – noga med beröm.

Vid ridning i sluta, kontrollera precis som i markarbetet att böjning kommer korrekt genom hela kroppen. Variera gärna öppna och sluta, skritt och trav, på volt och på rakt spår utmed väggen – för att analysera din ridning, inverkan, hjälpa, stötta, underlätta och testa er fram.

Precis som dagens träning vill jag att du vidareutvecklar din analyserande sida, rättvis, logisk och lagom tillrättavisning. Välj korrektur med omsorg och BERÖM!!

Bildtext: Lilla söta Loppan och det så kallade “remont-tränset” (2009)

Jag fick en fråga om det bettlösa alternativ som jag föredrar och använt mig av i flera år. Hur det fungerar och påverkar hästen, samt om hackamore. Nedan följer mitt svar som ni får ta del av. Detta är alltså min uppfattning och känsla för “bettlöst med remont-träns” och hackamore.

Det som jag använder är en helt vanlig remontnosgrimma som jag fäster tyglarna i
(ringarna på var sida om nosremmen) så det blir väldigt likt ett betts inverkan
när man rider tycker jag. Det blir ett tryck på nosen eftersom det är där
noremmen ligger an och ingen annan stans.

Det är lätt att få hästar som
rids med detta att upplevas “hängiga” i handen om man rider med ett fast tryck
vilket jag starkt avrekomenderar eftersom man då “lyfter” hästens huvud istället
för att den bär upp det själv och då lätt utvecklar underhals. Men med en
känslig häst som har problem med att söka sig till bettet är det ett utmärkt
alternativ eller till och med genväg till att hästen ska våga “ta stöd”
(missförstå mig rätt!)

Jag har ofta använt detta alternativ för känsliga
hästar som ska vänja sig vid bett. Då jag först rider med enbart bettlöst =
remontgrimma och tyglar, för att sedan rida med träns, bett, och
remontnosgrimman bara för att hästen ska vänja sig vid att ha bettet i munnen
men utan inverkan. Sedan rider man med dubbla tyglar = ett par fäst i remonten
och och det andra i bettet och så kan man börja fördela över ridningen mer och
mer till bettet allt eftersom. När jag gör denna övergången brukar jag alltid ha
gummitbett för att ha det snällaste alternativet 🙂

Det var en liten
parentes men åter till enbart bettlöst “remontträns”. Blir hästen stark, stum
eller/och svår att ställa/börja i halsen är risken för inkorrekt form stor.
Viktigt är då att ta hjälp, vilket jag erbjuder, för att “rida in” hästen
korrekt på detta alternativ som även ger säker ridning och en gynnsam
formgivning (hela muskelkedjan i hästens kropp aktiveras).

Jag har som
sagt under flera år valt att använda mig av detta alternativ då jag tycker att
det har varit det mest “neutrala” av alla bettlösa alternativ.

Men på min
nuvarandra häst, Compadre, har jag valt att nu gå över till hackamore på då han
har lätt att “fastna” i en för hög position med huvud och blir spänd i nacke,
vilket jag lättare kan korrigera och hjälpa honom med att komma ur med ett
hackamore.

Ett hackamore blir mer som ett stångbett vilket påverkar nacke
och är väldigt bra om man har en lätt och fin hand. Viktigt att tänka på är att
få en framåt-nedåt-sökning med detta bett så man inte “knäcker av
nacken”.

“Remont-tränset” är neutralt men ganska stumt, svårt eftersom
det ger dig som ryttare väldigt liten inverkan på hästen. För mig har det som
sagt givit god ridning och det finns där inga genvägar utan ska man rida med
detta så får man baskemig rida VÄL!

Det finns hästar som både blir för
starka, tunga, busiga och stumma med detta alternativ. Men tar man då bara hjälp
löser det sig. För möter man på problem är de till för att lösas först och
främst genom sitt ridsätt – inte genom huvudlag. Det finns inga genvägar 🙂

Tankens kraft är starkare än vi anar!!

Jag arbetar mycket efter varje individs känslor, hur man mår, hur häst och människa påverkar varandra i relationen. Många tycker att det känns som att gå i parterapi tillsammans med sin pålle och det är precis det som är lite av tanken. Att stå på samma nivå och respektera varandra, skillnaden är bara att det inte är två människor utan en människa och en häst – där jag agerar talman för hästen 🙂

Vad är tanken när du gör någonting? Vilket varv känns mest positivt, vilket varv känns jobbigt? Frågan är inte till för att bara få ett svar utan för att få analysera fördelar och nackdelar, beteendemönster hos häst eller ryttare och oftast både och.

Varför tror du lutar dig framåt? För att du inte rätar på dig (som många säger, blä!) eller kanske för att du spänner dig i benen, som gör att de åker bak och tyngdkraften då sköter resten – du faller fram!

Jag söker inte ett svar, ställa någon diagnos (sjuk- och veterinärvårdens favorit!) utan är intresserad av en hållbar lösning.

Vare sig ett problem är fysiskt eller mentalt är det inte någonting som bara uppkommit från ingenstans utan grund. Viktigt är att backa bandet och arbeta sig igenom hela leder, beta av en sak i taget och tillslut förinta det och utvecklas som individ.

Tankens kraft finns bakom allt, men vi lägger allt för lite vikt vid det och då blir vår problemlösning verkningslös!´

Jag tränar inte folk för att de ska vara beroende av min träning. Mitt mål är att göra ekipage självständiga och växa i sig själva genom sin uppgift. Ett stort plus är ju självklart att de väljer att stanna och träna hos mig, men inte för att de är beroende eller MÅSTE HA HJÄLP utan för att du känner att de utvecklas i sig själva och i sin relation – häst och människa.

Min vision är att allt handlar om kärlek, relationer, akta varandra. Detta kan vi ta med oss var vi än är och vad vi än gör. Så tränar du dig själv och din häst i ridning får du ut av det i all din hantering vare sig det är ridning, vardag eller kanske lastning. Dessutom blir du mer balanserad och får goare självkänsla som gör att du blir en än mer underbar människa i allmänhet i livet :’) Go for it!

Personlig coach för både häst och människa, privat som jobb!

Snacka om att få valuta för pengarna 😉