Naturligtvisabellas blogg

Äldre hästar snubblar, visst blir det så. Vi åldras och kroppen ger med sig för varje år som går.. Att acceptera men också att förebygga in i det sista.

Sigge har några år på nacken och Jennifer motionerar honom i skog och mark. Vi tränade i ridhuset första gången för ett par veckor sedan och det var även första ridpasset för mig. Jag lade märke till snubblingarna som kom lite här och var och alla gånger då Jennifer bad Sigge om någonting.

Vid detta träningstillfälle höll vi till på en äng och jag lade större vikt vid snubblingarna eftersom underlaget kunde ställa till det extra.

Jag tänker inte dra ut på detta inlägget med massa smaskiga detaljer för det vore att avslöja en fin hemlighet.. 😉 ..men jag kan säga så mycket som att Sigge inte snubblade när Jennifer korrigerade honom i slutet.

Efter fler tillfällen är jag helt övertygad om att han kommer gå som en klocka och vara medveten om alla sina fyra tassar istället för att blanda ihop dem.

Träningen idag var sluta, lösgörande och kommunikation! Fint 🙂

Johanna & Noan
Ibland kan det vara klurigt att göra sig av med lite tokiga idéer man har för sig i ridning eller hantering. Det kan vara både saker man är medveten om men inte vet hur man ska arbeta bort, eller också sådant som man inte ens vet om att man gör..

Ett sätt som jag har märkt hjälpt väldigt många om det görs med en sund inställning är ridning på enhandsfattning. Det ger hästen större ansvar och ryttaren större inverkan med mindre hjälper.. – låter säkert flummigt och diffust! Men Johanna kunde inte annat än att hålla med mig då hon efter några varvbyten satt på Noan som gick lugnt och stilla i skritt, trav och även galopp (!!!) 🙂

Dessutom berättade Johanna att hennes hopptränare varit väldigt imponerad över henne och Noan efter förra gången då vi tränat. Hon hade varit stilla och med sin ponny – som hade hoppat med fin kraft över hindrena!

Idag var det så bra att jag inte trodde mina ögon och Johanna satt hela tiden med ett brett leende, avspänd i kroppen och lagom kontakt (tillrättavisning) och eftergift (länga halsen och överlinjen) i tygeln.

Den lilla extra koll som jag hade på dem idag var “tryck-mätaren” som vi fäst i tygeln och därmed syntes det precis hur mycket kontakt de hade i tygeln vid korrigeringar och eftergift. När Johanna och Noan skrittade av sade hon att hon skulle vilja ha en egen tryckmätare att alltid rida med eftersom det blev så mjuk kontakt i tygeln. Jag talade om för henne att det enbart var vad hon upplevde, eftersom tryckmätaren inte gör någon skillnad eftersom hon satt på nästan hängande tygel mestadels – alltså var det magin av enhandsfattningen!?

Vi tog av tryckmätaren och så fick Johanna rida ett par varv till i skritt och trav för att känna efter om hon kände någon skillnad, självklart fortfarande med enhandsfattning. Såklart så kände hon hur mjukt det var nu också – trolleri 😉
Bildtext: Noan i hagen (bild lånad av Johanna)

Johanna och Noan
Att ha en analyserande, inkännande och främjande ridstil är inte alltid lika enkelt som det låter.. Det är så enkelt om man skalar av allt det man lagt sig till med och bara är helt neutral i sig själv för att sedan pussla ihop en pusselbit i sänder.

Detta var precis vad vi pysslade med under helgens träning. Johanna fick andas, släppa alla sina krav och faktiskt sluta analysera sin häst och enbart koncentrera sig på sig själv istället. Snart satt det en avspänd tjej på sin fina lilla ponny som med avspände tillrättavisningar lyssnade väl till en lugn skrittakt.

Från början höll vi oss 5 minuter helt på marken vilket satte en mycket fin grund hos dem båda och när detta överfördes “i all enkelhet” till ridningen från ryggen kunde vi börja tänka på formgivning, ställning, böjning m.m.

Johanna var djupt koncentrerad och SÅ DUKTIG!! – Noan också, hon lyssnade verkligen väl på sin matte. Två träningsdagar gick från en rak, felställd ponny med en stel och förvirrad matte till en böjd och rättställd ponny på volten i både skritt och trav, samt början på flytta rumpan för skänkel istället för att hamna i spänning. Johanna blev fokuserad, avpänd och pusslade en sak i taget. Less is more!

Jag kan aldrig påminna nog många gånger hur avancerat det är att rida enkelt – testa och du kommer värdera både din häst och dig själv så mycket högre 🙂

Karin och Prinsen
Ibland glömmer man bort vad man har, vad man gjort eller vad man kommer att få. Precis där var Karin när hon kom till vår träning. Det blev ett pepp-pass med alla de små detaljer som man så lätt missar 🙂

Först och främst ska jag berätta lite bakgrundshistoria om Prinsen som var allt annat än en prins när Karin började träna för mig. Han var nervös, samtidigt burdus, känslig men samtidigt hård och stum, tog tillrättavisningar som bestraffning och långa tyglar som beröm.

Karin kämpade tappert med sin ponny som hade kort trav, yvig fyrtaktig eller tvåtaktig galopp, rak och stel samt ovillig att försöka och körde över Karin rätt rejält. Vi började på marken och kämpade med allt från grunden för att idag stå med en ponny som tar för sig i steget, är mjuk och spänstig, han har ändrat om sin kropp från kort och kompakt till längre och sportigare (smidigare) samt mer proportionerlig i allmänhet.

Nu när jag ska återgå till nuet, Karin och Prinsens dagsform så var det inte lika bra som de låter när jag lägger fram det..

Eftersom Karin har lätt att ta åt sig och ta ansvaret över saker som faktiskt inte hänger på henne får hon för tyngd på sina axlar som medför ett nedstämt humör och brist om tro på sig själv. Hon behöver våga lita på sig själv och låta sina ponny ta sitt ansvar i deras relation som hon med all rätt ska låta honom göra.

Jag menar, hon är hjärnan bakom allt. Hon försörjer honom, tar hand om honom om han inte mår bra, tränar och lägger pengar på att mjuka upp hans kropp och så vidare – listan kan göras hur lång som helst. Därför är det väl lite begärt att han ska bära runt på henne 1 – 1, 5 h om dagen istället för att hon ska behöva bära runt på honom?! Hon som dessutom talar om för honom genom logiska och pedagogiska förklaringar hur hon önskar att han ska gå, då får han minsann göra en ansträngning och testa detta. Skulle han misstycka kan han få göra det när han åtminstone har testat 🙂

Karin sade redan innan vi påbörjade lektionen att hon vet att det är hon som inte håller sig till planen.. att om hon bara skulle göra det skulle det fungera. Jag frågade henne istället varför hon inte kan hålla sig till planen och då handlade det faktiskt mer om Prinsen. För att han bara drar (precis som han gjorde förr) när hon gör minsta fel och att hon tappar både lust och ork när han gör så, att det till och med inte känns kul att rida honom eftersom han intingen gör det eller går och blir seg.

När Karin satt upp syntes det direkt vad problemet var. Prinsen blev servad med Karins hjälp hela tiden, nämligen en skänkel som hela tiden påminde honom om att gå framåt och när hon slutade hjälpa honom stannade han såklart. Så fort det problemet var löst kom det fria energiflödet igång.

Sedan var det dags att hålla planen och det var dock lite kämpigt eftersom motivationen inte var på topp. När de kört fast lite lagom erbjöd jag mig att ge en bild av det hela eftersom man ibland inte är medveten om hur det ser ut utan bara hur det känns. Detta är dock någonting som lätt kan misstolkas eftersom det ibland löser sig lätt som en plätt när jag sitter upp – då är det viktigt att tänka på:

Att om hästen hade varit i sämre form hade jag fått sitta länge och väl för att det skulle bli bra. Om hästen på momangen blir fin är det logiskt att jag gör någonting som hästen gillar – MEN – det är ingenting mer än en bild av hur det ska vara. Det relevanta i detta är att hästen inte är min, därför är det inte jag som ligger bakom träningen utan enbart bilden som jag vill förmedla just nu. Alltså att den person som tränar hästen i vanliga fall (i detta fall Karin!) ska ta åt sig äran och tro på sig själv eftersom det är hon som fått hästen att lyssna såhär fint på en hand som den trivs med – alltså trivs hästen med hennes hand som tränat honom hit!

Så fort Karin slutat se på mig och Prinsen med besvikelse.. eftersom det inte gick “så bra” för henne stunden innan jag satt upp, kom självförtroendet och hon kunde sitta upp på sin häst och visa vem det var som faktiskt lärt honom allt det här!

Vi löste alla mentala och fysiska knutar idag i det ena varvet och lät det så vara. Dagen efter när vi skulle börja hade vi helt vänt om Prinsen så när de kämpade på i vänstervarvet som alltid är det “lätta varvet” hade de mycket att kämpa på med. Eftersom Karin hela tiden höll modet och motivationen uppe löste de dessa knutar jättefint tillsammans och när vi sedan skulle gå över till högervarvet (som brukar vara pest och pina) upptäckte vi att de gick så klockrent som jag aldrig förr skådat!

Karin hade fått arbeta bort sina mentala/fysiska knutar i högervarvet och Prinsen sina i vänstervarvet, vilket resulterade i ett balanserat ekipage på bara två dagar 😀

“Jag fattar inte hur det kunde ändra sig så snabbt!?” utbrast Karin när vår träningshelg var över.. och det är otroligt vad tankens kraft kan göra ibland. Är man fast beslutad om att allt är fysiska spänningar eller motstånd begränsar man sig stort. Karin som nu öppnat sina sinnen upptäckte hur vinden kan vända – från motvind till medvind!

Ni är såååå duktiga!!

DAG 1
Ibland när man ska på hästjobb möter man istället en mussla, hästarna som inte alls håller med sin matte om att ta ut mig är en god idé. De är väl slutna och svårnådda, men de musslor jag mött hitills har varit den nervösa osäkra typen som inte gärna släpper in mig just därför.

Men, någon gång ska vara den första då man möter de musslor som har ett öga för att blänga på okänt folk som tränger sig på. De har blickar svarta som natten och de öppnar sig gärna lite på glänt bara för att visa det “onda ögat” mot en – Celeste är en av dessa “evil eye”-musslor 😉

Hennes matte var nyfiken på mitt sätt att arbeta med hästar och då hon ska sätta igång Celeste efter en viloperiod tänkte hon fiska lite nya idéer i samband med detta. Som vanligt började vi i den lilla inhägnaden med en introduktion – och det var där vi fick hålla oss hela första passet.

Celeste, en sportig knabstruper-modell med fin rörlighet! Hon lunkade på runt mig i inhägnaden och gjorde i princip det jag bad henne om. För från början när det verkade som vanlig longeringarbete visade hon upp sin goda sida med ambition och engagemang – arbetsvillig och till lags helt enkelt. När jag började peta och påpeka att hon kunde tänka lite utanför ramarna tyckte hon minsann att jag inte var riktigt klok. Det var precis som hon sade:

“Hörrudu! Jag har minsann gått på volt så många gånger att du inte behöver komma här och ändra på saker och ting. Det har fungerat bra hitills så vad har du här och göra och tala om saker för mig hur jag ska leva mitt liv?”

Jag log inombords och fortsatte med att be henne om att lyssna av läget istället för att bara vandra runt – runt. Hon lade sig verkligen på tvären men jag fortsatte ändå i lagom takt att be henne om att stanna, vänta, lyssna in, gå igen, rulla in i igångsättningarna och rulla in i avsaktningarna, andas, lyssna in mer och SLAPPNA AV!! – För att slappna av när jag var där var inte vad hon gjorde. Hon såg inte speciellt spänd ut men mentalt var hon som en fiolsträng – för vem vad jag som skulle komma och tala om saker för henne egentligen!?

Det kom aldrig någon riktigt tydlig förändring eftersom det tog så mycket energi av henne att gå och ” vara svår” inför mig. Men jag hade givit henne en hel del att tänka på genom små enkla övningar som var världens mest avancerade hjärngympa för henne. Rent fysiskt hade hon nog inga begränsningar så vad jag menar är mentalt, för allt eftersom hon accepterade mig lite i taget kom även fysiska oblanser upp till ytan. Dock tror jag att dessa obalanser var för att hon var trött i knoppen och att det då gick ut över koordinationen 😉

Celeste matte berättade om att hon varit ridskolehäst, vilket förklarade en hel del om “mussel-beteendet”, samt att hon varit mycket aggressiv. I dagsläget var hon en princessa men som gärna var lite väl närgången.

Om ridskolebiten var jag inte förvånad, men däremot att hon var väldigt närgången eftersom hon verkade väldigt “fin i kanten” och gjorde rätt för sig så kändes det motsägelsefullt. Vid närmare eftertanke är det ju iof. logiskt, eftersom hon kommit till ett kärleksfull hem fullt av bekräftelse och kärlek – visst sitter man väl gärna i knäet och myser då 🙂 Det skulle dock göra väldigt gott för henne att verkligen få stå på sina egna ben så mycket hon kan, just med tanke på musselbeteendet inför nya människor och en osäkerhet i grunden. Jag förvånades nämligen mer när Celeste gick med hennes matte på väg mot hagen, för då fjantade hon ganska mycket över saker och hon gjorde även några speciella ryck om hon inte skuttade till lite – oväntat beteende speciellt med tanke på hur trött i knoppen hon verkligen var, att hon orkade bry sig om de där sakerna?!

Mer om Celeste blir det nästa pass, då vi verkligen hoppas på att få in ett ridpass..

DAG 2
Andra passet blev ridning
som vi hoppats på. Gårdagen hade satt fart på en hel del tankar i Celeste
huvud, därför var jag inte så säker på att det skulle gå så snabbt idag heller
i den lilla inhägnaden – men det gjorde det. Hon hade funderat över saken under
natten och nog kommit underfund med att jag hade ganska vettiga saker att säga
😉

Så vi tog på utrustning för ridning och gick till paddocken där vi började med
att ha Celeste och matte i lina för att jag skulle få en bild av hur det såg ut
med enbart ryttare på ryggen utan någon inverkan, sedan skulle vi pussla bit
för bit.

Det var egentligen bara en bild jag behövde för att genast gilla läget – mycket
god sits och följsamhet med Celeste och så kunde vi istället börja pusslet.
Stärkande ridning såväl mentalt som fysiskt för både häst och ryttare 🙂

Vibrerande bedjande innertygel och följsam yttertygel. Enkla, tydliga hjälper
som gör att häst och människa blir ett utan att bli beroende av varandra!

Celeste tappade volten, sköt ut bogen och ville gärna ha ett stöd från sin
ryttare, men istället för att ge henne det visade hon med sitt spö hur hon
själv kunde forma sig i en ram och följa hennes hand nedåt framåt istället för
att luta sig mot den.

De fann en fin form men såklart kände sig Celeste matte helt full i skallen av
nya signaler som skulle matas in och accepteras av koordinationen som var van
vid annat, hehe! Alltid lika fascinerande när erfarna ryttare som tävlar på
höga nivåer får chansen att känna sig “färsk” och förvirrad igen 🙂

Jag frågade om det var okej för dem att jag satt upp på Celeste för att ge en
bild av vad det var jag sökte och för att både Celeste och matte skulle slippa
känna sig nya – om jag kan visa och känna in den ena vet ju iaf. en någolunda
och då blir det snabbare förståelse när matte sitter upp igen – det var okej.
Så jag satt upp och kände in lilla damen som verkligen var lika princessig
uppsuttet som från marken 🙂 Fin!

Hon lyssnade väl och verkade stormtrivas med denna typ av ridning direkt!
Celeste är den häst som snabbast snappat upp tanken och känslan i principen –
och det var en fröjd att få sitta på hennes rygg. Många gånger kan det ta liten
stund att komma in i tänket och så är hästen så van vid att få massor av hjälp
och stöd av ryttaren att den inte riktigt tycker det är okej att helt plötsligt
klara sig så mycket själv. Men som sagt, Celeste verkade växa i sin roll direkt
och det såg nästan ut som hon sträckte på sig och kände att hon verkligen fick
chansen att bära upp sin ryttare och visa vad duktig hon var genom en enkel
vägledning av sin matte :’)

När deras tränare, som också var med och kikade på oss, kommenterade att hon
verkligen fått fram halsen väldigt fint i denna typ av ridning kände jag att
känslan Celeste gav mig stämde!

Celeste och matte var verkligen två underbart ambitiösa, noggranna och duktiga
tjejer som passar perfekt ihop och jag är helt säker på att de kan nå precis
hur långt som helst tillsammans. Nu skulle de smälta alla nya intryck och
verkligen känna in den takt och form som denna typ av ridning gav dem 🙂

Syns snart!

Elin & Zorro
Ibland känns ju allt bara sådär underbart. Man har varit borta och inte ridit på ett tag för att sedan sitta upp och bara inse att allt var precis där man slutade 🙂 Precis så var det för Elin och Zorro vid deras senaste träningstillfälle.

Hon satte slutan i skritt och trav i båda varven. Hjälpgivningen var sådär harmonisk och inkännande. De trivdes tillsammans bättre än någonsin och såå synd är väl att hon växer ur sin ponny!

Elin har verkligen växt under våra träningspass. Hon tror på sig själv, lyssnar in sin Zorro och vågar lita på sin egen känsla när något problem uppstår. Som hon själv sade så stannar han ju fortfarande till ibland när de är på väg någonstans ute i naturen. Men skillnaden nu är att hon enbart snurrar honom ett varv och sedan traskar de på framåt igen. Att vi nu sitter och tränar dressyr med en ponny som ställer upp på sin ryttare och en ryttare som ställer upp tillbaka och ger massor av beröm är ju knappast vad man trodde för några månader sedan 😉 Ni är såå duktiga!!

Det var åter dags att fara till Vetlanda, den här gången för att träffa Matilda (medryttare) som hjälper till med Mary. Vi skulle ha en ridlektion och lösa lite små knutar som uppkommit på vägen.

Mary är väldigt känslig och ryttarens känslor förvandlas lätt till hennes egna. Matilda hade lite lätt att känna sig osäker och därmed få Mary lite labil. I hanteringen blev Mary okänslig mot Matilda som inte riktigt visste hur hon skulle lösa situationerna och i ridningen blev Mary harig och även dominant beroende på tillfälle.

När vi hade tränat lite enkla övningar från marken som skulle hjälpa dem i sin kommunikation och få Matilda mer självsäker och Mary mer aktsam så förberedde vi dem för lite ridning.

Jag visade “det magiska tygeltaget” från marken och sedan satt Matilda upp och fick testa detta, som såklart gick kanonbra. Sedan satt Matilda hela vägen bort till ridplanen och övade på att ställa åt höger och åt vänster, söka sig nedåt och framåt till handen istället för att titta på allt annat i hög form.

Ridpasset gick så kalasfint! Matilda är en riktig begåvning som har en fin känsla och finkänslighet i sin kropp som Mary verkligen uppskattade. När hon även vågade tro på sig själv och känna att hon hade koll på läget blev samspelet jättebra!

Vi gick igenom skritt, trav och galopp i båda varven med lite olika tekniker som skulle göra att de förstod varandra och kunde lösa små och stora problem både på ridbanan och i naturen. Allt löste vi genom att ställa åt båda hållen, samt söka tygel/hand och lagom kontakt till tygel med vibration.

Detta fortsätter vi med nästa gång vi syns som blir om ett par veckor när de har fått träna på detta själva. Ibland kan några små riktlinjer göra stor nytta i vardagen 🙂

Elin & Zorro
Det är så viktigt att alltid tänka framåt, njuta av nuet och låta det förflutna förvandlas till efterklokhet. Fastnar man i nuet, ältar det förflutna och stressar framåt blir det bara pannkaka. Detta lärde sig verkligen Elin idag och hon och Zorro är så fina tillsammans i deras språk. Blir hon otålig, blir det slarv och han slingrar sig undan, blir hon fokuserad, avslappnad och i balans följer hennes ponny snart upp henne.

Ridpasset med dessa två underbara handlade om att stretcha Zorro, länga och tänja eftersom han inte spårar helt. Det handlar om att vara inkännande för Elin och lyssnade på vad han talade om för henne. Att hon skulle våga tro på dem – och speciellt sig själv!

Från början var allt som en dröm eftersom vi upprepa det vi tränat på förra gången, men när jag introducerade lite nytt och jag suttit upp på Zorro och visat vad jag menat för att ge en tydlig bild blev det kortslutning istället för att hjälpa.

Elin hade en tuff kamp med sig själv men snart började hon åter finna tillbaka hur allt fungerade. Kanske förvirrade bilden av mig och Zorro henne när hon nu innan lärt sig att lita på sin egen känsla. I vilket fall så var det lärorikt för dem båda eftersom de verkligen behöver komma till mer avslappning båda två 🙂

Det handlar om att Elin lätt tar över hela ansvaret för de båda, vilket är väldigt vanligt har jag märkt. Det handlar ju om att vi som ryttare ska vägleda våra hästar som sedan ska genomföra det vi ber dem om. Sedan är det vårt ansvar att visa tydligt nog, men vi ska inte göra det åt dem.

Elin lär sig att bli mer självständig och våga säga ifrån mot sin ponny som gärna utnyttjar henne. Ganska likt “Karin och Prinsen”-relationen. Ponnyn blir lite spänd, men ändå mest motsträvig för att han inte förstår..

När ryttaren vågar släppa kontrollen och lägga över lite ansvar på sin ponny blir det som om trolldom har lagts över dem – harmoni 🙂

Dagens lektion med Elin och Zorro handlade om att vara lätt och snygg 😉

Elin har lätt att sjunka ihop och överanstränga sig när hon tycker någonting är svårt och Zorro inte riktigt lyssnar på henne. Men idag var det slut på att Zorro skulle dra henne med sig i sina små knep.

“Tänk lätt och snygg Elin!” – upprepade jag gång på gång. Först från början och sedan under tidens gång som vi kom vidare i träningen.

Vi började med det vi tränade på förra gången, öppna och flytta för skänkel, ställning och böjning. Elin föregick med gott exempel och Zorro tog snart efter 🙂

Formen i skritten kom snart, men så fort det blev trav sjönk en viss person ihop igen och en viss liten ponnys huvud for upp i skyn, hehe.

“Tänk SNYGG, det är lätt att vara snygg! Sträck på dig, var stolt!” – ropade jag upprymt och Elin sträckte på sig och ponny följde smidigt med.

Från en stapplig trav i öppen, flack form med volten som tippade inåt, till en riktigt stadig form i trav med perfekt runda volter.

Zorro har upplevts lite stel förr, men är nu nästan för vig. Dock behöver han stärkas och tänjas i de mindre muskelgrupparna för att kunna utföra lite större uppdrag av Elin. Framåt går det och fort. Synd bara att Elin växer ur sin fina fina ponny 🙁

Men träningen, trots att Elin ju är lite stor för lille Zorro, blir ergonomisk med den bärighet som de funnit, var för sig och tillsammans.

Sammanfattning
Logiskt, roligt, utvecklande och lätt – precis så som det ska vara!

Angelica & Nielegro
Angelica kom väl påläst på läxan med en häst som bar sig mycket bättre, lagom hög/låg form och vi längde till och med stigläderna ett hål för att hon kommit ned så fint i sin sits, med tyngden i benen.

För övrigt så blev det att träna på nyanserad ridning idag. Rakriktning och ställning i nacken, ställning i nacken och böjning, öppna och sedan varierade vi mellan dessa just för att finna de små skillnaderna som gör stor skillnad.

Angelica red väl och Nielegro var mest bekväm och hela tiden skulle han gå över i “samlad galopp” för att komma undan. Precis såhär har Angelica berättat att han gör hemma och lyckas hela tiden komma undan. Idag kom vi förbi detta genom, som som vanligt “det magiskt tygeltaget” och driva honom framåt samt lösgöra bogarna.

Ganska snart fick vi sällskap vilket satte igång tankeverksamheten hos Angelica lite galet. Eftersom Nielegro kan låta irritationen eller koncentrationen gå ut över andra hästar syntes det väl hur Angelica spände sig och blev lite orolig. Efter massor av pepp-talk och coaching av mig (fick hojta rätt högt för att nå fram, hehe!) så lossade det för dem och Nielegro fick fram i traven, lyssnade på hjälperna som Angelica gav honom, samt koncentrerade sig enbart på henne och struntade i den andra hästen 🙂

Elin & Zorro
En liknande övning tränade vi på med Elin och Zorro. Nyanser och mer nyanser – bli medveten om yttersidans uppfångande inverkan, insidans formande inverkan och att verkligen känna NÄR det blir rätt och när det blir en “fejk”.

Elin bad mig sitta upp och ge henne en bild av hur det skulle se ut i öppnan. Zorro var mjukare än mjukast och det är till fördel för honom eftersom han tar sig undan lätt, men det blir självklart till stor fördel när Elin kan vända en icke samarbetsvillig Zorro till att bli samarbetsvilllig 🙂

Eftersom Elin hade lite svårt att känna när det blev rätt bad jag henne att börja med att tänka på sig själv. Zorro fick stå ut en stund med att hon experimenterade, så kunde hon bli mer nyanserad sedan när hon visste vad det var hon sökte. När hon väl vågade testa så kände hon direkt 🙂 Det tog lite tid innan hon vågade men tillslut dansade de fram, visserligen alldeles för kraftigt i sidvärtes men nu gav hon Zorro tydliga riktlinjer vilket jag tyckte var viktigare.

Detta blev allt för dagen eftersom det tog mycket kraft mentalt för dem båda att verkligen ha ett tydligt mål med sin ridning/träning. Egentligen precis samma sak som vi upptäckte från marken, att Elin ska våga tro på sig själv och inte vara rädd att göra fel. Men idag vågade hon tro – hon visste tom. att hon kunde, att de kunde tillsammans 🙂