Naturligtvisabellas blogg

Bildtext: Angelica och Nielegro (bild lånad från http://nielegro.coralreefs.se/)

“Idag fick jag min efterlängtade träning!

Lastningen
gick finfint och vi var pålastade inom några minuter! Vi for till Eksjö där Maria (som jag tränar distans med) kom och mötte upp oss, hon ville ta sig en titt på träningen.

Det
blev en hel del ridning denna gången. Massa information blev det, en
del som man redan visste och en del nytt. Liten frågestund på vad och
varför då jag gärna vill veta varför det ska vara si eller så.

Vi övade
på form och ställningar samt lite bärighet i skritt och trav, precis
sådant jag tycker är urtråkigt då det inte blir någon direkt action, men
med Bella malande hann man inte tänka så mycket eller bli uttråkad då hon med sina hök-ögon såg minsta lilla
förbättring/försämring. Det var bara att ta sig i kragen och försöka så
gott det gick och då Bella inte var sen med att berömma heller så blev
det ju nästan lite skoj! 😉

Nu återstår en del träning hemma så att man kan överraska Bella positivt nästa gång vi ska träna!“

Bildtext: Nielegro sötis, bild lånad av Angelica (27 feb 2011)

Idag var det fortsättning på det introduktionsträning vi hade förra gången och det skulle vara helt upp till Nielegro vad vi skulle pyssla med. Förra gången blev det ju mest att lösa mentala blockeringar och det mesta handlade om honom. Idag hoppades vi på att Angelica skulle få sitta upp och vara lite mer delaktig också 🙂

Härligt var det idag för det gick verkligen framåt!

Nielegro hade först väldigt svårt att koncentrera sig. Det är egentligen ingenting som syns på honom för han står still och vänder huvudet bort. Många andra hästar som blir lite blockerade mentalt blir även spända i kroppen också men det blir inte Nielegro (första hästen jag mött som blir sådan) utan enbart mentalt, kroppen är helt avslappnad. Men eftersom han mentalt inte är med för fem öre rör han inte en fena.

När jag efter ett tag kände mig nöjd med honom från marken i lina, för att känna in dagskondition och jämförelse från förra gången var det dags för Angelica att sitta upp. Jag berättade för henne att han påverkas negativt av att inte vara helt koncentrerad eftersom han får svårt att hålla reda på sina kroppsdelar då. Han kan, för han är riktigt tjusig pålle med en otrolig kroppskontroll. Men när han försvinner mentalt förlorar man även den där fina kroppskontrollen.

Något som jag också lade märkte till idag från marken var att han inte längre tog rätt galopp i höger varvet. Det är någonting som han alltid missar på uppsuttet har Angelica berättat men från marken har det inte varit några problem. Detta kan ju låta väldigt motsägelsefullt men det är positivt att han nu inte tar rätt från marken heller – varför? Jo, för han är obalanserad men tar “rätt galopp” och då ser jag hellre att han är ärlig och tar fel när han är obalanserad och sedan tar rätt när han är i balans istället. Uppsuttet tar han nämligen hela tiden galopp för att komma undan i travarbetet så därför ska vi ägna så lite tid som möjligt åt galopparbete och bara stärka och balansera upp honom i skritt och trav så länge.

Angelica fick känna in detaljer idag och upptäcka hur medveten hon kan vara och vilken otroligt lyhörd häst hon har 🙂 Småsaker som att inte sitta ned så tungt i lättridningen, be om ställning, tänka takt och rytm samtidigt som hon varierar formen beroende på hur han känns. Låg lång form men med korrekt balans på bakdelen, så ibland kanske det är bättre att fånga upp honom i lite högre form för att hjälpa honom.

Skillnaden var verkligen stor när man jämförde mot början och slut. Från början var han låg i formen men lite flack och öppen som gjorde att han tappade sin fina överlinje och hamnade i obalans på framdelen. För att sedan ha en lagom form, fokus på ställning och formning som gav honom bättre överlinje och balans på bakdelen.

På bilderna nedan ser man lite olika former som i skritten där han blir lite tung fram och i traven där han öppnar upp sig och tappar ryggen. Ögonblicksbilder som kanske inte säger så mycket men den känslan som förmedlades när man såg förändringarna var verkligen talande 🙂

Bildtext: Träning träning, bild lånad av Angelica (27 feb 2011)

Angelica var verkligen sugen på galoppen men för Nielegros skull håller vi oss till skritt och trav och möjligen början på galoppfattningar – men det är max. Han kommer bygga upp sin grundform och grundkondition mycket mer gynnsamt med denna träningen än att han riskerar att tappa sin fina balans som han kan finna med Angelicas hjälp. Noggrant och mycket detaljer som säkert var mycket för alla att ta in men det kändes ändå som Angelica tyckte det var lite kul – hon som sagt att “paddock-träning” gör henne uttråkad.. *hihi* Men det är precis vad vi ska ändra på 😉

Svårigheter
* Ta höger galopp för ryttarens hjälper
* Hålla tempot
* Behålla framåtbjudningen
* Busar, kan sparka och göra utfall vid longering

Lördagen den 12 februari 2011
På lördag kväll kom Angelica och Nielegro till mig för att testa rida för mig. Eftersom det varit lite annorlunda omständigheter (jour-lastning = lastning, rakt på sak) igår så började vi idag som jag alltid gör, genom att lära känna hästen i en mindre inhägnad.

Jag blev lite varnad innan jag satte igång eftersom Nielegro kan vara sparkig. Angelica har haft svårt att få uppfattning om varför han sparkas, för att han är arg, oförstående eller bara för att han kanske inte vill!? Därför höll jag låg profil till en början för att inte hamna i tvist med honom.

Jag lunkade runde lugnt och avslappnat i båda varven i skritt och det är precis det som funkar berättade Angelica. När jag bad honom stanna sköt han dock ut rumpan i vänstervarvet och i högervarvet stannade han klockrent på spåret. Jag bytte till vänstervarvet igen och bad honom stanna, då rumpan åkte ut igen. Tränade lite på detta så han förstod att han skulle stanna på spåret och då gjorde han det jättefint men med ansträngning.

När jag bad honom ta trav, först i vänster varv såg han också helt OK ut där, dock lite ojämn takt. När jag bytte varv var han mycket renare och mer framåt. När jag bytte tillbaka till vänstervarvet igen såg han fortfarande ojämn ut och då bad jag honom ta med sitt inre bakben lite mer. Han tyckte jag var väldigt jobbig och jag förväntade mig någon slags protest efter vad Angelica berättat men han var jätteduktig och gjorde det jag bad om. När jag sedan bad honom stanna gjorde han jättefina halter på spåret/i ramen utan att skjuta ut rumpan 🙂

Så var det dags för galoppen och det var jobbigare än jobbigast tyckte Nielegro. Angelica hade ju inte heller tränat något på galoppkommando eller liknande utan det här skulle bli spännande att se hur han löste.

Han tog både höger och vänster galopp efter några brall-försök, men dessa uppfattade jag inte som utfall utan mer för att tala om att det var svårt och jobbigt. Han tappade bjudningen kraftigt när jag bad honom om att ta galopperna, precis som Angelica beskrivit i ridningen och speciellt vid träning i inhägnad. Så fort han förstod och vågade tro på sig, för han såg faktiskt lite ledsen ut när jag visade tydligare att han skulle våga ta för sig, så fick han en liten mumsbit vilket uppskattades massor av herr’n 🙂

Bildtext: Nielegro kikar sig omkring i den nya miljön (12 feb 2011)

Efter en liten paus och prat med Angelica (och Ida, som också var med som sällskap *nyfiken i en strut, hihi*) upprepade jag samma saker fast utan inhägnaden.

Det funkade jättefint i skritt och trav men i galoppen tog galenskapen vid. Han skuttade och sparkade och visade en otroligt fin spänst, fast vid lite fel tillfälle hehe. Detta ignorerade jag enbart eftersom han gjorde detta för att försöka komma från ämnet, som var galopp. Så fort han slutade med skutt och sparkar rann all energi av honom. Han tappade helt bjudning och hållning, som om hela hästen rasade itu och samman.

Nielegro, den stolta herren som minsann visat sin matte var skåpet skulle stå bland sparkar, utfall, hopp och skutt visade nu en helt annan sida av sig själv. Han verkade känna sig blottad, men ändå förstådd, svag men ändå stark som vågar visa sina svagheter. Det var precis vad jag misstänkt, att det bara var en fasad och när den fasaden inte längre håller blottar sig en liten pålle bakom allt.

Jag mutade med kärlek, gos och mumsiga morötter som piggade upp den lilla pållen i den stora fina hästkroppen och med hjälp av en “förlängd arm” kunde jag visa de där bakbenen vad de var till för.. och äntligen lossade det för fina Nielegro som tog galopp och galopp igen och för varje gång han gjorde detta växte han sig starkare och gladare.

När några mentala spärrar nu lösts upp var det dags för Angelicas tur att börja blandas in i trolldegen 😉

Kommunikation från hästryggen med Angelica och Nielegro
Angelica fick sitta upp på Nielegro och jag berättade lite om hennes inverkan på hästens rygg. Vi längde bland annat hennes stigläder och jag bad henne lägga tyngden i sadeln och på den bredaste delen av foten istället för i hälen som gör att hennes ben åker framåt, hon tappar balansen och sätter sig för tungt bak i sadeln och här blir hennes inverkan lite tokig.

Efter att ha rätat ut Angelicas balanspunkt i sadeln kunde vi sätta igång i skritt. Kraftfulla, spänstiga Nielegro såg faktiskt ganska tung och ansträngd ut i sin framdel men så fort Angelica fann balansen som vi gått igenom även i skritten syntes en väsentlig skillnad.

När jag bad Nielegro om trav lade han åter över balanspunkten på framdelen och ett flertal gånger missförstod han Angelica och trodde han skulle stanna. Detta var någonting som brukar hända förklarade Angelica. Snart fann de balansen bättre och det blev ett mycket bättre flyt i traven och det syntes tydligt hur han lättade i sin framdel och fann sin balans mer och mer korrekt på bakdelen.

Sedan kom vi till galoppen. Idag var inte tanken på något vis att vi skulle lösa problemet med att ta högergaloppen eftersom vi löst upp flera mentala låsningar och nu visste orsaken till problemet men jag ville ändå se det med egna ögon.

Vänstergaloppen som jag inte trodde skulle vara några problem egentligen blev jättejobbig med en ryttare på ryggen, trots att Angelica bara satt där och inte fick göra någonting mer än att bara vara.

Nielegro tappade återigen självförtroendet och så fort jag såg detta bad jag Angelica sitta av för att lösa detta utan något som kan tänkas försvåra för honom. Han fick återigen jättesvårt för att bära korrekt in under sig och jag tog hjälp av den förlängda armen igen så han skulle få hjälp att förstå vad jag verkligen menade.

Det satt långt inne och han var trött i sin lilla hjärna men så kom det där galoppsteget och jag avbröd direkt och gav morotsmums – duktig! När Angelica sedan fick sitta upp igen var det en helt annan häst som bar sig mycket bättre och tog galopp flera gånger av sig själv för att få gottgott 🙂 Så himla härligt när de blir så positiva och inser att det inte är så mycket man ber om.

Högergaloppen sedan, kom aldrig uppsuttet men det var såå nära ska ni veta. Eftersom han nu var så taggad på att galoppera och självsäker med sin vänstergalopp tog han den hela tiden . Jag bad Angelica hjälpa till och be om ställning i nacken samt enbart framåtbjud i ren travtakt för att få en ren och ärlig avslappning genom hela kroppen. För att komma in i den rätta galoppen (höger) så skulle de bara rulla in i den.. – och som sagt, han rullade halvvägs in i galoppen men tappade balans och takt så det förblev trav. Självklart fick han morot att mumsa på när han var så nära 🙂

Åh, med detta sade vi tack och godnatt för idag. En mycket mör men nöjd och glad pålle åkte med Angelica hem.. och gissa angående lastningen?! Det gick jättebra! Angelica hade kanonattityd, självsäker, värderade sig själv och sin känsla högre än hon gjort innan och lämnade stort utrymme för Nielegro att känna efter.

Han knallade på transporten efter bara ett par tvekningar och sedan kunde Angelica stänga bakom honom utan problem. Han stod helt avslappnat och mysig och väntade på henne 🙂

GLAD när man ser den harmonin som växer sig större mellan två indiviver!

Bildtext: Angelica och jag eftersnackar lite efter träningen uppsuttet (12 feb 2011)

Idag hade jag och Karin taggat igång för att
förhoppningsvis kunna hoppträna med Prinsen. Jag kände att jag hade lite dålig
koll på läget eftersom det nu var snart två månader sedan de tränade för mig då
vinter, snö och planering inte riktigt gått ihop i vardagen.

Men idag var vi alla på G igen – härligt!

Bildtext: Karin och Prins tränar takt, stretching och bärighet (2011-02-10)

Karin fick först visa mig hur de låg till i sina energier så hon började med
att visa ställning och böjning för hand från marken – vilket satt helt
klockrent, wow! Karin som haft mycket prestationsångest då Prinsen blir väldigt
stum när hon ber om ställning till vänster. Det har då blivit mer krävande och
så har de tappat effekten av att lyssna av varandra och istället blir det stora
hjälper som Prinsen blir spänd över när Karin sedan sitter upp. Men inte idag –
kanon!

När Karin kontrollerade ställning åt båda hållen uppsuttet stod Prinsen
avslappnat och lyssnade av helt annorlunda än jag sett honom göra. Samma sak
har det här varit för mycket prestation och större hjälpgivning så Prinsen
blivit spänd och börjat steppa fram och tillbaka istället för att de väntar på
varandra och tar det i den takten som båda är redo.

Det som var så imponerande var Karins självlysande självkänsla som strålade lång
väg. Lugn och metodisk, som Karin förvissa alltid är men ibland speglar paniken
igenom och det behöver inte synas så väl om man inte känner henne, men av
Prinsen och döma syns det jätteväl 🙂

Det är ju kanonbra när häst och människa speglar varandra så man lätt kan se
när den andre gör något galet. Dessvärre är det ofta tvärt om detta uppfattas,
så när hästen försöker visa någonting som den vill lära människan tar vi detta
som en olat och ska försöka ”rätta till det”, när det egentligen är oss själva
vi ska se över. Det är precis det här som jag talar om, som Karin gjort!
Speglat tillbaka sin häst beteende mot sig själv och tagit det som en chans
till utveckling istället för någonting jobbigt. Är SÅ STOLT över de båda och
stoltare skulle jag bli under träningspassets gång.

När Karin och Prinsen skrittade runt i ridhuset för att börja värma upp kunde
jag inte låta bli att le och fråga hur det kändes!? Karin undrade nog vad som
flugit i hennes tränare och svarade att det kändes okej. Men det jag syftade på
var bara den underbara helheten i hur detta ekipage tog sig fram – jag menar,
trots att det var en uns av undertempo i skritten så var det taktfast och
balanserat som aldrig förr 🙂

Sedan fortsatte lektionen precis i den här andan, i balans, i takt och samspel.
Karin löste allt jag bad henne om på egen hand och Prinsen lyssnade till henne.
Ibland blev det en för stor hjälp och då sade han ifrån och när det var lagom
flöt de fram i en jämn ström.

Eftersom Prinsen lätt blockerar sig och blir stark tränade vi över bommar på
böjt spår, först i trav och sedan i galopp. I galoppen blir han väldigt platt
och klumpig över bommarna, han tar sig över men hur det bryr han sig inte om. När
jag lade bommarna så de kom några centimeter ovan marken började han förstå
galoppen över hindrena som nu blev en liten studs. Tillslut kunde Karin och
Prins skutta över tre studshinder i jättefin balans i precis lagom böjning och
ställning för den vinkeln som hindrena stod i.

När Karin från början tog galopp på Prinsen, innan vi ens började med hinder
stod jag med hakan i backen – imponerande bärighet och lugn och inte alls lika
hög form som han annars får för att kunna hålla galoppen. Över hindrena blev
han lite för hög i formen fortfarande men det var en jättebra övning för att få
honom att anpassa sin galopp och sin steglängd.

Kontentan av detta ridpass blir – personlig utveckling! Karin vågar säga ifrån
när Prinsen inte lyssnar på vad hon har att säga. Hon håller sig till sin plan trots
att han försöker få henne ur balans och hon lyssnar på mig SAMTIDIGT som hon
själv känner in hur faktiskt Prinsen känns. För mig handlar det inte om att ”lyda”
mig utan att ta emot tips och känna efter själv 🙂

Efter en liten paus från träning kom vi igång igen i Linköping. Vi fortsatte som vi brukade med ridning, men lite annorlunda. Med inspiration från Akademisk Ridkonst och Klaus Hempflings bok “Dansa med hästar” – skulle dansa minsann och det i takt.

För mig handlar relationen mellan häst och ryttare om en kommunikation i balans och samförstånd. För att detta ska vara möjligt krävs klara riktlinjer och tydliga mål. Precis som från marken finns det olika former av att rida sina hästar men över lag fungerar den naturliga vägen effektivt eftersom det blir logiskt för både oss och hästarna. Det krävs inte några “hokus pokus” för att klara av saker tillsammans utan mest handlar det bara om att vara öppen och konkret.

En häst med mycket egen takt är någonting mycket eftertraktat och visst är det väl läckert när en individ föds in i en sådan taktfast kropp. Men om inte? ..och vad gör vi egentligen själva åt saken. Hästar med “för mycket” gång behöver lära sig att hållas tillbaka och hästar med “för lite” gång behöver lära sig att bredda sitt register.

Prinsen är en häst med kort steg, lite takt, stor framdel och liten bakdel. Detta talar för att han har svårt att länga sina steg i takt korrekt på sin bakdel som ska bära upp honom. Men vem säger att detta är någonting som begränsar, det sitter väl i vår vilja?! ..och det har han bevisat att han har, inte minst den gången då han låg döende i kolik en halv vecka och när vi tillslut kunde ge honom den hjälpen han behövde repade han sig på två dagar.

Jag började med att ge Karin en bild av hur Prinsen faktiskt ser ut, så jag började med att sitta på honom och förklara det här med takt. Hur rör han sig i skritt, var är den rena takten i skritt, vilken takt är skritt? Det var mest ben som vevade omkring, som förde oss framåt men inte i någon som helst takt. Lade jag till renare takt i honom genom att dutta med spöet på hans kors blev det bara för mycket för honom och istället för att lyssna på mig tog han till flykt.

Det största problemet med Prinsen är just att han tar till flykt, vilket i sin tur förklarar varför han bär sig som han gör som jag förklarade ovan. Kanske är det inte så konstigt att han ser ut som han gör? Kanske kan vi få honom så pass medveten i sin tanke att det överför ett mer korrekt rörelsemönster i hans kropp.

Så fort han förstod att det var en takt jag försökte ge honom förvandlades hans skritt till en ren fyrtakt, med inslag av försök till att lunka istället för att skritta. Men så fort han förstod att takten var till för att följa hade vi en ponny som klev på framåt istället för att vara seg, klev under sig utan att tappa framdelen. När jag tog trav och väl fann samma sak där kom även undertrampet här, vilket innan har varit en stor svårighet för honom då det varit en eller flera decimeter kvar till att kliva bakhovarna i framhovarnas spår.

Karin tyckte att takt var svårt, vilket också förklarar varför de haft ganska svårt att komma förbi vissa svårigheter – det har inte varit möjligt för dem, idag öppnades helt nya möjligheter och mål!

Galoppfattningarna kom på löpande band utan att Karin ens bad om dem, som i vanliga fall brukar vara både diffusa och svårkontrollerade. Formen blev fortfarande för hög men i övrigt var det ett taktfast och koncentrerat ekipage att skåda.

Det jag vill förmedla är att se möjligheterna istället för omöjligheterna!

I fredags var jag återigen i Hok och idag skulle bli en dansant dag 🙂

Alla formar vi varandra, så även Emma och BenHur. Men de har en tendens att tycka olika och kämpar därför förtvivlat för att forma den andre åt sitt håll.

BenHur är en fjording, trygg och stark – två mycket bra egenskaper hos denna ras. Lättformade och svårformade på samma gång, eftersom de är trygga i sig själva tycker de sig ha en bra plan och har därför stark vilja som inte rubbas utan övertygelse.

Emma är en vänlig tjej, öppen och ambitiös – två mycket bra egenskaper. Lättformad och svårformad på samma gång, eftersom hon är öppen har hon hela tiden chansen att vara nytänkande men å andra sidan kan hon bli så pass öppen att hon tappar fotfästet av en viss BenHur som hela tiden förespråkar det han tycker och tänker.

De är underbara, att bara se på 🙂

Idag arbetade vi med takt, rakt av! Det var hårda bud och inget att tala om, det hade jag bestämt. Idag var dagen då det verkligen skulle funka, det kändes i den vintriga luften.

Tänka takt/form på volten, tänka takt i skritten, takt i sitsen, tygeltagen, allt.

Emma gjorde sitt bästa och det älskar jag. Men trots detta funkar det inte alltid som man vill, som vi alla vet. Men det är då vi har varandra. Jag satt upp BenHur för att ge båda två en bild av vad som önskades av dem, önskades av varandra.

Jag tänkte takt, takt rakt av och takt bara takt. Jag tog allt som det kom, precis som jag alltid gör. Låter känslan styra handlingarna och så pusslar man en bit i taget. Först takt i skritten, sedan direkt på formen av volten. Detta fick jag nöja mig med i flera varv. Hela tiden bad jag BenHur om formning i volten, väntade och höll bara takten, påminde hela tiden om takten i skritten om han tappade den, formen på volten om det far iväg.

Jag tycker det är viktigt att jag kan sitta upp, som en människa, en vän, en dödlig precis som alla andra. Jag vill lära ut precis lika mycket som jag vill lära. Jag är ett stöd och ska jag kunna förmedla det krävs empati för de jag coachar.

BenHur blev en lugn, harmonisk och vaken pålle – vaken på vad jag bad om, nyfiken och positiv på mina förslag som jag lade fram. Tillslut kom även formen, lugnt och stilla. Inget spring, inget tryckande och skuffande som BenHur annars kan vara så bra på – allt detta tack vare lite takt! *härligt*

Emma fick sitta upp, känna efter – nej, hon fick leda i den dans hon och BenHur skulle dansa. Vara inkännande men hela tiden sträva efter att finna takten, som inte är så lätt. Hon var så duktig!

När jag såg hur pusselbitarna började falla plats, ömsom att hon tappade takten och tog upp den igen. Medan BenHur fortsatte kämpa för bådas skull, istället för i sin egen lilla värld, då avslutade vi på sekunden. Både häst och ryttare såg så nöjda och slut ut på samma gång. Slut för dagen, men fulla med nya danssteg för nästa pass 🙂

Bildtext: Fina BenHur myser i vinterhagen

Uppmjukning, avslappning och flytta i sidled
Dagens ridpass med Emma och BenHur var med inriktning på uppmjukande och lösgörande arbete. Emma berättade att hon hade svårt för att flytta BenHur i sidled, så därför lade jag upp passet efter just det.

“Sitt mitt över hästen, känn in dina främre sittben och sitt ned extra tungt på det inre. Slappnad av och finn en lugn rytm i din häst. Forma din häst runt din skänkel, ditt ben, din insida. Tänk samband i båda tyglarna. Ett “levande tygeltag” i inner hjälper dig att få lite extra ställning.

Följ hästen, tänk att framdelen går ett steg utanför volten. Öppna upp din sits utåt och stäng/slut om på din insida. Lätta när din häst följer och ge en tydlig eftergift.”

BenHur tyckte att det var svårt att forma sig i höger varv och flöt hellre iväg i vänster varv. Emma följde BenHur fint och vise versa. Mest blev påminnelserna om att slappna av och göra en sak i taget, ge lång eftergift och rida inkännande.

Bildtext: Emma och BenHur (gammal bild)

Inkännande, mekanisk och destruktiv ridning/hantering
Så, vad menar jag när jag säger rida inkännande? Läs under “Tips & tankar”