Naturligtvisabellas blogg

Under min resa genom livet möter jag på många olika sorters hästar med många olika sorters histrorier. Ibland handlar lastning om ridning, ridning om lastning, fobier om tix eller invanda beteenden. Min tid tillsammans med varje häst tar sina egna vändningar och det gäller att vara både flexibel, öppen och konsekvent på samma gång – en evig balansgång.

Detta är ett speciellt blogginlägg, en liten stor berättelse om en liten stor häst. “Nisse” var en tvåårig arabhingst som skulle kastreras i helt vanlig ordning. Efter en och en halv månad blev jag kontaktad av Nisses ägare för att hjälpa dem med lite lasttträning. Detta var ingenting som vi egentligen lade märkte till eller någon speciell vikt vid, men då vår resa tog väldigt oanade vändningar fick vi börja pussla ihop tre kaos-artade dagar till ett detaljerat historia, ett händelseförlopp, som Nisse själv berättade för oss.

För ett par veckor sedan..
kom jag ut till Nisse och hans matte för lastningsträning under tre dagar. Vi började allt i sin ordning med att snacka lite löst om hur Nisse var och vad han gjort i sitt unga liv, sedan påbörjade vi introduktionsarbetet i en mindre inhägnad.

Jag gick igenom ett lagom träningspass för en ung kropp och själ och Nisse visade upp det som matte berättat om när det gäller snabb reaktionsförmåga, på gott och ont, samt ett fint lugnt grundtemprament. Han var lite stark i att gå emot tryck i grimman vid vissa tillfällen, också som matte berättat och allt kändes som vanligt när man lär känna och hanterar en unghäst.

Vad jag kunde känna, som var nytt, var att han hade en ganska negativ förstabild av saker . Hans förstareaktion var väldigt skeptisk och ifrågasättande på en ganska extrem skala, så därför skulle det vara intressant och se hur han reagerade på transporten, som ju också var någonting som skulle bli nytt för honom.

Mer än så hann jag inte tänka förrän vi gick utanför inhägnaden och började blicka mot transporten några meter bort. Lilla Nisse ställde sig direkt i en, till synes, van “stå emot”-ställning, precis så som många erfarna svårlastade hästar gör. Mycket otippat på en “ung och oförstörd” unghäst. Detta bekräftade än mer hans otroligt negativa inställning till nya saker – helt utan nyfikenhet!

Nog för att jag vet att allt som har med muskelminne, cellminne osv. är någonting som jag stöter på hos varenda häst, men det som snart skulle ske hade jag aldrig ens vågat tro skulle inträffa, i detta liv eller nästa.

Nisse stod emot, jag bad honom att följa med. Den enda skillnaden man kunde se på honom när jag mötte honom på olika vis var antingen totalt avstängd, avtrubbad, stillastående, låst i kropp och knopp – när knappt någonting bad.. eller i full panik, kaos, extremt explosiv, i flykt – när jag bad honom tydligare.

Efter några minuter av upprepande beteende förstod jag att han fixerat sina tankar mot grimman som han tyckte “höll fast honom(?)” när jag tog i linan. Jag lät honom deala med den och brydde mig inte längre om var i förhållande till transporten vi befann oss och då bröt “helvetet loss”!

Nisse tog upp en kamp, som jag aldrig sett förut, mot grimman!
Han kastade sig hejdlöst runt, bort, mot, ifrån, allt för att överleva det som han var helt säker på skulle ta livet av honom (dvs. trycket i grimman).

När det lilla vilddjuret lugnat ned sig, eller rättare sagt stod i en utmattad och uppriven hållning, säkert chockerad över sin egen kraftiga reaktion, fanns det bara en given fråga för mig att ställa: “Det måste ha hänt någonting.. Har han fastnat eller fått panik någon gång du kan minnas?”

Trots att vi talat om Nisse innan vi satt igång vet jag av alla års erfarenhet och hästars reaktioner att ett sånt här beteende inte kommer utav ingenting. Frågan var bara vad som kunde tänkas ha hänt!?

Nisses ägare stod lika förvånad och chockad hon och började tänka tillbaka..

“Som vi talade om innan, ingenting som jag vet. Men det finns en sak.. och det var när han kastrerades.”

Nisses ägare fortsatte och berätta..
hur hon tagit ut veterinären som skulle kastrera honom, allt var i sin vanliga ordning. De stod ute på stallplanen och gav Nisse en dos lugnande, väntade på att han skulle bli riktigt dåsig. Tydligen hade en dos inte räckt då visst araber kan vara svåra att svara på lugnande, så han fick en dos till. Då andra dosen inte heller tagit tillräckligt gick det inte att ge mer lugnande, så kastreringen skulle nu fortskrida på det som givits.

Som hästägare står man inte alltid i rättvisa situationer och då veterinären sade att han ville ha honom liggandes och allt hände så hastigt och lustigt blev situationen mer eller mindre ohållbar. Det blev till att lita på veterinärens ord och så blev den lilla arabhingsten vält och fasthållen för att kastreringen skulle kunna genomföras.

Detta gav mig en rimlig förklaring till Nisses beteende..
och jag förmedlade så mycket kärlek jag förmådde till honom. Ställde mig vid hans sida och strök honom mjukt i pannan. Lilla gubben!

Jag ska erkänna att jag aldrig hört talas om att man lägger hästar ned för att kastrera dem, men i efterhand har jag förstått att det visst är vanligare än jag kunnat ana. Dock var detta tillfälle något som inte får förekomma. När hästen inte har tillräckligt med lugnande i kroppen och kämpar emot..

Vi fortsatte träningen..
och efter en liten stund kunde vi börja tänka på lastning. Dock upprepades “sitta fast”-paniken ofta och i olika stora doser, som vi fick ta hänsyn till. När Nisse väl vågade lita på oss och träda upp på rampen kom det hela tiden bakslag till att han kastade sig, då jag bad honom att flytta sig i sidled.

Eftersom jag noggrant utvärderar alla hästar var för sig och alla tillsammans lade jag märke till någonting jag aldrig tidigare stött på. I vanliga fall kastar sig nämligen hästar helst åt höger, eftersom det är deras starka sida och har svårighet att flytta sig lösgörande åt höger eftersom det är deras svaga sida. Denna slutsats har jag dragit av att vi hanterar våra hästar uteslutande från vänster sida, vilket har gjort saken logisk.

Nisse som både är unghäst och enbart lite hanterad borde inte ha skapat några så kraftiga ojämnheter än – dessutom så gjorde han tvärt om. Han kastade sig snett bakåt istället för snett framåt, dock åt vänster som alla andra hästar men när det handlade om att flytta sin kropp lösgörande gick han in i en automatisk högerböjning (alltså tvärt om mot alla andra!) För mig fanns det ingen logik i detta som var självklar, så min hjärna gick på högvarv medan vi fortsatte träningen.

Jag märkte att han inte bara fick en böjning åt höger utan även kastade fram sin högra bakhov som i en kramp (!?) När jag försökte få ur honom ur detta tillstånd och han hade svårt att låsa upp sig själv rent muskulärt och mentalt gjorde han ifrån sig obehagligt djupa stön och flås.

Det är här min magkänsla och problemlösningshjärna kommer in i bilden på allvar..
och i mitt huvud ekade frågor. När hade han låtit såhär innan? På vilken sida hade han legat och försökt ta sig upp mot? Hade han krampat i panik så hans kropp böjt sig uppåt?

Jag tvekade en sekund, sedan frågade jag om hon hört detta läte någon gång från honom. Hon svarade att han lät så till och från när han låg ned och var fasthållen. Jag frågade på vilken sida de lagt honom. Hon svarade att han legat på sin högersida. Jag frågade om han krampat eller pressat upp rumpan mot sin framdel. Hon svarade att de hållt fast hans huvud och att hans bakben var bundet i hans framben.

Jag frågade inget mer..

Denna kloka lilla häst hade visat mig allting..
Hela händelseförloppet, hur han upplevde det, hur han lät, på vilken sida han låg, hur han försökt ta sig upp och än mer otroligt hur hans ben var bundna! Är det någon mer här än jag som grips så av denna otroliga lilla häst, grips till tårar.

Egentligen är jag inte förvånad, över att se, bli visad, upptäcka mönster, händelseförlopp eller dylikt. Men när historien blir såhär gripande, så detaljrik och exakt känner jag själv hur stort någonting kan bli, som var tänkt att handla om lastning.

Två dagar ägnade vi åt traumat..
för att den tredje, på riktigt kunna börja med själva lastningen. Vilket var helt felfritt och hur enkelt som helst. Unghäst i all sin ära, när allt är nytt och mystiskt, men han fick inga bakslag och allt gick även hur fint som helst även den fjärde dagen, då matte fick ta över ledningen och jag stod mer vid sidan om, lade på bakbommen och fällde upp både lemmen och översta luckan. Sist avslutade vi med att åka ett par meter och sedan var vi mer än nöjda, som ni säkert förstår 🙂

Uppföljning och tänkt åktur kommer i veckan, vilket jag inte kan tänka mig något annat än att det kommer gå som en dans!

Kommentera gärna, detta speciella inlägg 🙂

Bildtext: Positiva Izel gillade träning i boxen (dec 2011)

Hon är verkligen härlig Izel, glad och positiv även att vi gör helt nya saker som för en unghäst kan vara lite läskiga. Men hon visar att hon är mogen och analyserande och tycker hon någonting är läskigt tar hon det med ro för att sedan försöka bearbeta det farliga istället för att hetsa upp sig 🙂

Vända höger, vända vänster, beröra på olika delar av kroppen. Lyssna, känna in, vänta, flytta – så himla duktig! Vi är alla imponerade av hur fint hon tar allt när hon innan blivit ganska upprörd, som Therese berättat, och liksom blir arg på sig själv. Jag har inte sett något av detta beteende mer än lite första dagen. Härligt att se alla fyrbenta vänner komma till ro i sig själva.

Så har jag träffat två riktiga tuffa damer, nämligen Therese och Izel!
Hon är inte ens två små år, lilla Izel – men ack så mycket attityd för det. Mamma Lientje som jag innan tränat en hel del satte tidigt sin prägel på sin dotter 🙂

Efter Thereses berättelse om detta lilla vänliga yrväder var jag minst sagt nyfiken på hur introduktions-arbetet skulle te sig. Det var inte bara “första riktiga” arbetspasset för Izel, som annars varit med i vardagshanteringen och promenader i skogen, utan även första longeringen (arbetet på volt).

..och hon hade minst sagt en upptäcksfärd i picaderon tillsammans med mig 😉

Jag började med att hon fick stå still och känna in läget, se sig omkring och helt enkelt känna in omgivningen stillastående. Att hon skulle få ströva fritt är någonting som jag väntade med när hon själv bjöd in till det eftersom det annars, i situationen, skulle vara att stöta bort henne. När hon blev mer nyfiken på att röra på benen började jag direkt med en sund inramning på volten eftersom hon hela tiden “inkräktade” i min zon.

Det var lite klurigt för henne att hålla ordning på benen och fundera över hur hon rörde sig men hon tog det jättefint och vi kom snabbt överens. God balans och bärighet i lilla damen!

Therese hade berättat om att Izel är väldigt vänlig men extremt bestämd och att stå på bakbenen kan vara ett alternativ när man behöver få ur sig lite känslor. Detta var någonting som jag även fick se med egna ögon när hon gick så fint i skritt på volten och ville skrutta iväg i trav eller varför inte galopp. När jag bad henne om att behålla skritten ville hon “bryta ur” och då kom några stegringar, fint på stället (hehe!) och inte alls aggressivt utan bara som om hon liksom bubblade över inombords och så var hon tvungen att visa det på något vis.

När hon på samma ställe utagerade allt varje gång hon passerade tillrättavisade jag henne, vilket hon tog jättefint och så fortsatte hon utan sina små skutt i luften. Verkligen en klok och eftertänksam liten pålleflicka som talade ett tydligt och trevligt språk.

Vi hann med vänstervarvet idag med tanke på att ett varvbyte i nuläget enbart skulle förvirra, så nästa gång fortsätter vi. Tyvärr fick vi inte två dagar i följd som vi önskat, men det tar vi igen nästa vecka 🙂

Så har jag träffat två riktiga tuffa damer, nämligen Therese och Izel!
Mer text på G

Träningspasset med Jenny och Magic var såå spännande! Det är inte varje dag som JAG tycker det är spännande att förklara, med tanke på att jag hela tiden vet vad jag ska säga, men den här gången var det lite annorlunda.

Det är nämligen så att Jenny är intresserad av att lära sig om hela hästen rörelseschema och muskulatur – anatomi på hög nivå 😉

Så det arbete som jag alltid gör med hästarna i introduktionsarbetet fick jag för första gången på flera månader förklara, visa och berätta om.. och eftersom jag hela tiden vidareutvecklar mig och min teknik blev det spännande att se hur jag skulle förklara allt, haha!
Bildtext: Fina Magic (bild lånad av Jenny)

När en häst rör sig handlar det om att nå de “rätta arbetsmusklerna”. När vi uppnår att hästen arbetar med dessa sker en automatisk kedjereaktion i hästens kropp. Denna kedjereaktion är logisk rent anatomiskt för hästen och finns till just för att det är de musklerna som hästen SKA använda sig av för att hålla – därför har de ett samband med varandra och kan då utesluta “felande” muskler som istället får ta hand om andra saker än att arbeta i träning.

För att skapa en förståelse för hur jag menar ska jag ta ett exempel. En häst som går med öppen mun när man tränar den kommer automatiskt att sätta underhalsmuskulatur eftersom den muskeln som öppnar hästens mun har nämligen även uppgiften att dra huvudet nedåt och sitter på halsen undersida. Eftersom denna muskel inte är ämnad för träning blir den ogynnsam i träningssyfte och bryter den rätta muskelkedjan som vi vill uppnå med träningen.

Så vilken muskelkedja talar jag om.. Jo!:

Den kedjan som börjar med att hästen använder sin stora ryggmuskelgrupp (Longissimus) genom att välva sin rygg, som erbjuder halsens muskelgrupp till nedåt-framåt-sökning (Splenius), som i sin tur går vidare till att hästen blir lätt och fin i sin framdel och aktiverar sin bukmuskulatur (Obliquus externus abdominis) som snart sluter “cirkeln” till rumpmuskulaturen (Gluteus) som fäster in tillbaka i ryggmuskulaturens bakre del (åter till Longissimus) och vi har följt muskelkedjans cirkulation i hästen kropp 🙂

Minsta störning i detta kretslopp stör mer eller mindre och löses ej problemet inom en snar framtid musklar sig snart hästen inte fullt gynnsamt.

Muskler, celler, vår hjärna – ja vår kropp i sin helhet är extremt intelligent och fungerar bäst genom att vara aktivt medveten och behöver därför stimuleras väl.

När jag tränar hästar ser jag stort på mina fyrbenta vänner och hittills har de alla kunnat lösa de uppgifter som jag givit dem!

Att hjälpa våra hästar är en mycket god tanke men vi gör dem egentligen (enligt mig) en björntjänst eftersom vi curlar dem till att inte tänka själva och på så vis hämma deras personlig utveckling.

Självklart får vi korrigera våra hästar, vilket vi inte ska tveka på om hästen går i en ogynnsam form eftersom det direkt skadar dem. Men värt är att tänka på HUR vi korrigerar dem innan vi gör det och vad tanken är med korrigeringen.

Jag korrigerar en häst när den inte lyssnar på någonting som jag gång på gång bett den om. Korrigeringen genomförs på ett sätt som avleder den från att göra på ett vist vis, och inbjuder den till att göra någonting annat. Här får hästen valet att göra vad den vill förutom det den just gjorde – vilket är väldigt brett! Det kan förvirra, paralysera, stärka, utveckla osv. osv. beroende på hästens självkänsla och självförtroende – men alla gånger har det tagit hästar vidare i sin personliga utveckling och de tyr sig inte bara mer till oss och blir positiva till arbete utan stärker sig själva både mentalt och fysiskt.

Som vanligt blev detta väldigt luddigt och abstrakt! Så för att avsluta med något konkret kommer här ett exakt exempel på vad jag, Jenny och Magic tränade på 🙂

*
Uppgift
Arbete i lina på volt från marken.

Mål
Få hästen att spåra på volt/böjt spår.

Synligt problem
Hästen går på två spår, skjuter ut rumpan när han ska göra halt, skjuter ut rumpan när han ska gå ut på volten igen (..eller?)

Bakomliggande orsak
Hänger i linan, skjuter ut bogen, tar ej halten från linans fästning i huvudlaget, över ryggen och till bakbenen, söker kontakt med linföraren (..eller?)

Grundorsak
Hästen förstår inte vad som förväntas av den, hästen har “dåligt självförtroende” och söker därför stöd från linföraren, hästen har inte funnit balans, koordination och medvetenhet, saknar i vissa fall muskelstyrka för uppgiften (..eller?)

Lösning
Anpassa uppgiften till hästens muskulära nivå och om detta redan är uppfyllt gör hästen medveten om de muskler som du vill att den ska använda.

I dessa fall använder jag mig av en vändning/varvbyte som fungerar precis som yttertömmen vid tömkörning. Eftersom jag vill använda mig av så få hjälpmedel som möjligt har jag “uppfunnit” denna korrigering för att det gör hästen medveten om hur den ska rama in sig själv UTAN någon yttre töm, eller vid ridning ytterskänkel.

På detta sätt gör jag hästen självständig och balanserad, samt koordinerad och du kan använda energin på annat än att rama in din häst – för det ska den klara själv.

Dessutom, om du använder hjälpmedel, allt förutom hästens hjärnas egna inlärningsförmåga, mister du all gratisträning som hästen själv utför när den vistas i hagen. För där kan inget annat än den själv påverka sitt rörelseschema. Den tiden vi tränar våra hästen ska vi kunna använda till att trimma istället för att vidbehålla, eftersom det inte tar träningen framåt 🙂

Var det någon som förstod något, haha!? Får hoppas det, annars hoppas jag att ni hör av er så lovar jag att vidareutveckla lite mer utvecklande invecklade tankar 😉

2-åriga morgan-valacken Magic samtalade med mig i eftermiddags. Vi ägnade oss åt introduktionsarbetet i picaderon, som jag nog kan kalla “pre fly check” precis som man säger inom western eftersom det är i princip vad det är 🙂

En jättemysig pojke som var trygg och go i sig själv men med lite mentala spänningar som strålade i direkt linje ned till bogpartiet. Nu talar jag om detaljer; som var att han kastade ned frambenen, gjorde hastiga gångartsbyten och analyserade sig själv, kroppsdelar och rörelsemönster för lite. Så fort han blev mer medveten kom en mjuk och fin snygging fram och han charmade mig rakt av från första stund.

Matte Jenny och Magic vill fortsätta träna på mental och fysisk balans. Centrerad ridning när det är dags och alla förberedelser som det innebär innan 🙂 ..och det ska bli jättekul att få följa detta fina ekipage med massa utstrålning!

Min specialitet är att leka fram motivation och prestation med både hästar och människor – och detta var precis vad Anki och Teddy för smaka på 😉

Jag började med att känna på Teddy i den lilla inhägnaden och satte genast en ram runt honom. Önskade bakbenen mitt under, framåtbjud, lagom i linan (dvs. lätt hängande) och på volten i skritt eller trav.

När läger var under kontroll och Anki började känna på sin pålle märkte jag snart att Teddy slösade en hel del med hennes tid. Anki var tålmodig, hjälpsam, vänlig och målmedveten – men Teddy tycktes säga “åh, lyfter du ut mig på spåret igen är’u göllig, råka visst trilla in igen serrö..” och det är inget jag uppskattar att titta på när matte är amitiös.

Dags för dataspel! 😀

Bella säger:
“Anki, nu ligger det till såhär, (förklarar spelreglerna) du befinner dig på en klippa i mitten och runt omkring dig är det stup. Teddy befinner sig på ett berg som går EXAKT där volten är som störst och sliver han aningens för nära stupar han och bryter benen av sig – hur rädd är du om din häst? 😉 (självklart med glimten i ögat)”

Denna sorts träning gör att vi agerar som vi skulle gjort i ett kritiskt läge och tar fram sidor som vi bör träna på hos oss själva.

Bella fortsätter:
“Några bonus-grejer är att om du märker att Teddy inte lyssnar på dig så får du små moln under dina fötter som räddar dig och du kan gå närmare Teddy och tillrättavisa honom tydligare. Tvekar du försvinner molnen och ger du upp – samma sak!

OM Teddy kliver utanför ramen kan du endast rädda honom genom att flytta tillbaka honom från samma väg som han kom ifrån och sedan fortsätta framåt igen. När du ska byta varv får ni också såklart moln som räddar er, men samma här – inom ramen :)”

Med dessa instruktioner var det ord och inga visor som Anki berättade för Teddy. Han blev minst sagt besvärad över att behöva göra allt själv och Anki hade massor av energi över till att hinna slappna av mellan varven.

Visst låter det flummigt!? 😉 Men testa själv och se hur tydligt och väl allt blir – du har en bild i ditt huvud som hästen lätt förstår eftersom allt är glasklart!

Det är inte varje dag man möter en så vis själ i en så ung kropp, men lilleman Teddy är deffinitivt en man som varit med om mer än de två år han levt nu i sin unghästkropp 😉

Jag mötte honom och matte Anki för första gången denna dag och de båda charmade mig totalt. Trots att jag inte såg dem tillsammans mer än när Anki ledde in honom i paddocken så kändes banden mellan dem, till och med under tiden som jag var tillsammans med Teddy i inhägnaden som vi byggt upp. En tyst konversation, medvetenhet, självsäkerhet i varandra och även om det var jag som bad om hans uppmärksamhet fanns deras samförstånd där hela tiden.

Han tog väl sin tid på sig och lika mycket som jag läste av honom läste han av mig, faktiskt första gången någonsin som jag känt mig så iaktagen men ändå accepterad av en häst som jag för första gången träffar.

Han valde gångarten skritt i inhägnaden och det var med nöd och näppe som han tog sig framåt, ganka hängande inåt i energierna och trots att jag aktivt bad honom om att vara lite mer uppmärksam rent fysiskt så ägnade han mer tankar åt att i stillhet analysera mig och dagdrömma lite samtidigt 😉

Att han tryckte sig inåt var ingenting att bry sig om eftersom han rent fysiskt inte verkar ha några begränsningar. Å andra sidan går hans tankspriddhet ut över hans rörelsemönster när han går i andra tankar än på det vi pysslade med. Det var nämligen så att han gick utanför sig med bakdelen när han skulle stanna men enbart för att han inte var tillräckligt engagerad. Så fort han lyssnade kom framåtbjudet automatiskt.

En liten dust hann vi också med och man kan lugnt säga att han inte stressar upp sig i första taget. Han gick gång på gång ut mot öppningen och trotsade allt jag bad honom om då, samtidigt som han tryckte sig kraftigt mot linan.

Efter upptrappning med tillrättavisningar förstod han att jag menade allvar och då var det helt självklart, fast med en “dumma dig”-blick 😉 Sedan nöjde vi oss för dagen och fortsätter om en vecka igen – då är det Ankis tur att få börja träna!

Rosie..
Känslan av att våga lita på sin magkänsla istället för att låta hjärnspökena ta över. Det var precis vad träningsstunden med Rosie & Dia handlade om. Men fokuset låg på Rosie och hennes tankar och rörelser, för att så väl läsa av Dia och hur hon svarade på detta.

När hjärnan spelade Rosie ett spratt fanns det ingen återvändo. Då knöt det sig i varje muskel och sötaste Dia väntade tålmodigt på matte 😉 När hon å andra sidan slappnade av, släppte alla tankar och lyssnade av din fina pålle kom det naturligt och Dia svarade jättefint.

..och Dia
Känslor är till för att levas ut, det är först då man accepterar en känsla som man kan välja att behålla eller göra sig av med den 🙂

Dia har verkligen växt in i sin roll som “träningshäst”. Första gången undrade hon verkligen varför hon skulle ha en lina mellan oss och stanna och vänta och rulla i igångsättningarna. Nu väntar hon mestadels fint och blir det några snedsteg lyssnar hon snabbt in matte som tillrättavisar henne. Dock går det även utför när hon inte orkar koncentrera sig 😉

Rosie ber Dia att vara lätt i sin framdel och stanna på sin bakdel istället för att slänga ned sina framben och gärna skjuta ut rumpan istället för att gå ändå in i halter eller avsaktningar. Eftersom Rosie gärna vänder sig kraftigt när hon ska be Dia om att stanna blir det en negativ kedjereaktion men under dagens träningspass kom de verkligen underfund med varandra.

Rosie kämpade med att känna in sin magkänsla istället för att lyssna på sina hjärnspöken, medan Dia tog tillfället i akt att tramsa omkring (speciellt eftersom vi var i hela paddocken idag istället för i en mindre inhägnad) Detta gjorde att de båda fick göra en ansträngning för att förstå varandra och båda fick jobba med sig själva och varandra på samma gång 🙂 Jättekul att se hur Rosie per automatik vänder sig i rätt vinkel när Dia överrumplar henne och när det blir för lätt så tänker hon för mycket och det bli pannkaka.

Jag gav henne en lite taskig uppgift (men ack så nyttig) och “tvingade” Rosie att växa fast på ett och samma ställe för att från denna punkt kunna styra och stanna och mana på Dia på en volt. Mycket skratt och små grodor från Rosies mun idag 😉

Övning på detta nu till nästa lektion om ett par veckor – kanonduktiga!

En ung talang mötte jag i Taberg nu i veckan. Hon heter Jojo och är en ettårig flicka med stor charm och personlighet. Hennes matte Anneli ville ha coaching tillsammans med Jojo för att få ut så mycket gott som möjligt av unghästtiden innan inridningen.

Anneli som är dressyrtränare på hög nivå och har flera år av erfarenhet vad gäller inridning av unghästar har en önskan om att vidga sina vyer och med hjälp av ett öppet sinne utvecklas tillsammans med Jojo..

Vi började i lina lite på volten som vanligt, men med stor försiktighet eftersom Anneli berättade om att Jojo inte arbetats i lina innan. Hon gick omkring och luktade in sig lite, sedan följde hon linan som om hon aldrig gjort annat 🙂

Varvbyten, stopp, igångsättningar – funkade otroligt bra och snart kunde jag börja reglera så hon flöt in i stoppen och igångsättningarna också, vilken wow-flicka! Märktes att mamma var stolt.

Andra passet var det Annelis tur att få känna in Jojo på volten. Lika bra gick det och det var jättetrevligt med en så ambitiös och inkännande matte tyckte Jojo. Förlåt! Slank det ur henne lite titt som tätt när hon råkade blockera Jojos väg, som snällt stannade fast Anneli skulle bett henne om att fortsätta gå 🙂

Tanken med den här lilla charm-damen (jag menar Jojo, hihi) är att hon ska få ta allt sin takt och med goda förberedelser inför inridningen – vilket innbär: Introducera henne för nedåt-framåt-form, takt, nya saker, säkra skogspromenader m.m.

Ett smart drag tycker jag att Anneli gör som sätter igång med allt såhär i god tid eftersom Jojo redan nu är en stor liten dam. Ska bli en fröjd att få följa med i utvecklingen, speciellt eftersom hon inte bara är vacker utan klok också.