Naturligtvisabellas blogg

Bildtext: Vacker, vackrare, vackrast! (bild lånad av Chatri)

Arragon och.. utan matte
Chatri och hennes 4-åriga frieservalack Arragon bor i vanliga fall i Göteborg, där de påbörjat inridning och träning tillsammans. När Arragon för en period skulle flytta till frieser-gänget i Barkeryd kontaktade Chatri mig om träning. Vi har tidigare haft kontakt och pratat lite fram och tillbaka, så nu när tillfället blev så perfekt bokade Chatri upp mig regelbundet för träning och utbildning av Arragon 🙂

Eftersom Chatri själv bor kvar i Göteborg och endast kommer och hälsar på lite då och då blev det bestämt att “stand in”-matte Lena och jag skulle ägna oss åt Arragon och berätta om allt som händer för Chatri på distans. Ett spännande och annorlunda projekt, som kändes som ett fint förtroende-uppdrag eftersom matte väljer det trots att hon inte själv kan vara med så mycket.

Jag och Lena bokade in en två- till tredagars-träning med Arragon, beroende på hur mycket tid vi skulle känna behövs.. och självklart undrar väl ni om den lite suspekta rubriken på detta inlägg, men det det kommer jag till nu 😉

Det är nämligen så att “lille” Arragon är närmare 170 cm i mankhöjd och när man då är frieser blir det dessutom mer bredd och hööögt huvud – bamsepålle! När han också var mycket upp i det blå från början var det ungefär känslan av att landa ett jumbojet, hehe!

Introduktions-analysen
Så, Arragon och jag började tala med varandra i den vanliga lilla inhägnaden.. eller rättare sagt så försökte jag tala med honom medan han tyckte att allt annat var mycket mer intressant. Var det inget annat som drog hans uppmärksamhet till sig så gick han in i sin egen lilla värld, som jag och Lena kom överens om namnet på, nämligen “emo-världen” 😉

Först märkte jag på Arragon att han bara helt enkelt stängde av sig, hela hans kropp frös till is och han gick in i en fysisk spänning. Bad jag honom stanna och börja gå igen var det som om kroppsdelarna satt ihop och han var tvungen att klumpigt stöta sig framåt de första stegen. När han väl “kom igång” i skritten blev det hellre studs-struts-trav som när jag försökte lugna honom blev stora reaktioner och tvära stopp. Allt detta för att han istället för att känna in sin kropp, bara var mitt i allt utan att känna in mig.

Chatri som upplevt att Arragon tyckt att träning i lina varit tråkigt och att han verkligen har verkat väldigt omotiverad och oengagerad, kunde jag verkligen förstå. Dock kunde jag nu sätta fingret på vad det berodde på och vilken känsla som låg bakom.

Arragon är en sprallig, busig och charmig pojke (precis som sin far Darco) som älskar friheten, leka och leva ut sin kreativitet. Detta är någonting som ofta märks hos hästar när de är i hagen eller släppt fria i en inhägnad, men som ofta dämpas när vi “arbetar” med dem. När Arragon tränas i lina upplevs han precis så, dämpad..

Vad detta beror på tror jag alla gånger är att vi är olika mot våra hästar i olika situationer, när de är fria, när vi har dem i lina, när vi tömkör, när vi rider, när vi löshoppar osv. vilket förvirrar våra hästar. När det gäller just detta, att ha hästen blir annorlunda i lina eller helt lös, kan det bero på flera saker. Antingen att hästen verkligen har tråkigt, eller att vi gör det tråkigt för hästen, att vi tror att hästen har det tråkigt eller att vi har tråkigt. Vad tror ni?!

Det jag konstaterade var att Arragon var både osäker, troligen eftersom han inte har så mycket erfarenhet av träning i lina och då känner sig lite låst, samtidigt som hästar av naturen inte gillar att känna sig låsta och då lätt blir svårmotiverade.

Så min uppgift blev att få Arragon att förstå att det inte är SÅ HEMSKT att umgås med en lina mitt emellan, utan uppskatta lite koncentrationen och att ha kul samtidigt 🙂

Sammanfattningen av första dagen..
..blir att Arragon landade mentalt. Han kom ned på jorden, lyssnade av läget och allra viktigast så tog han in nuläget! Han tog sig tid att lästa av mitt kroppsspråk, förstå, analysera, visa mig respekt och en början på tillit!

Under andra dagen..
..upprepade vi första dagens träning och fortsatt analys. Arragon var så duktig och han visade verkligen hur fint han tagit och förstått allt. Rundare och mjukare röresler, inkännande och uppmärksam. Trots att det kändes lite otroligt så syntes även en klar förbättring i takt och balans i kroppen, samt att energierna var jämnare. Han tog till sig mer av min beröm, men jag saknade verkligen den där gnistan – precis som Lena berättat att Chatri talat om.

Tanken inför den tredje och sista dagen i följd var att använda fantasin för att locka fram den riktiga Arragon. Att landa ett jumbojet – check! ..och att pryda, ladda batterierna och starta om – på G 🙂

Den tredje dagen..
..stod Lena beredd, enligt order, med en lite större inhägnad där det fanns möjlighet att släppa Arragon lös i. Min idé var att börja i picaderon med lina som vi gjort de andra två dagarna, men att sedan om han fortfarande visade sin “När ska vi göra något kul? Blä..”-sida, gå till inhägnaden och släppa honom där. Detta för att bevisa att vi skulle göra precis samma sak fast utan linan emellan oss, så han inte lurar sig själv att han är SÅÅ LÅST med linan utan att den bara finns där och gör det lite lättare för mig att nå honom.

Vi började i picaderon! Jag och Lena ville snarare fastställa fakta genom att se det med egna ögon idag igen, men tro att vi blev positivt överraskade när Arragon dansade fram vid min sida, motiverad, energifylld, öppen för både tillrättavisningar och beröm 🙂 Förvandlingen var självklar och vi kunde inte annat än att tacka och ta emot – detsamma verkligen Arragon tycka!

Så är vi öppna för vad fantasin erbjuder, förändring, förnyelse, omformning, utveckling – kalla det vad du vill 😉 ..så bjuder våra hästar MINST lika mycket tillbaka. En relation i balans, att ge och ta emot *kärlek*

Nästa pass, nästa vecka! *nyfiken*
Text kommer i senare inlägg, så håll utkik 😉

PS.
Ska också tillägga en liten stor detalj som verkligen värmde mitt hjärta, när jag och Lena skulle hämta honom i hagen – då kom han som ett skott med öronen spetsade och stack huvudet i grimman. Är inte det precis det tecknet man söker hos en häst som känner sig sedd, förstådd, respekterad och älskad *puss och kram-häst, hihi!*

Bildtext: Sandra och Harpo blir fotade dagen efter vår träning (12 jan 2012)

En frusen kväll bilade jag ut i skogen till Sandra som bokat en inspirations-lektion för henne och hennes pålle Harpo. En man med över sjugo år på nacken och en historia som lektionshäst. Vi träffades första gången på Sävsjö ridklubb när de tränade för mig efter en clinic som jag och Compadre haft.

Idag var det mer trickträning på schemat och den senaste idén var att stegra på kommando och Sandra visade mig först hur de brukade göra själva, genom att gå bredvid varandra och liksom fatta en galopp.

Harpo hade svårt att koncentrera sig och ropade mest på sina vänner som han tyckte var på tok för långt bort. Sandra pockade duktigt på hans uppmärksamhet men han gick verkligen in i sin lilla egna värld hela tiden när hon precis fått honom att lyssna.

Vi bytte genast taktik. Jag gick in med några tips (..som vi självklart behåller som en hemlighet till någon blir nyfiken nog att fråga! Så går det kära läste när man inte kommenterar, då bjuder jag inte heller på några godbitar *blink*) ..och visade på Harpo vad jag menade. Ganska snabbt blev han trött på mig och tyckte att han är gammal nog att ta beslut på egen hand, så vi fick byta taktik igen, till problemlösning – tro det eller ej!

Det kom upp mycket invanda beteenden som vi kunde sammankoppla med olika känslor i olika sitationer. Denna utstickare blev ett stort genombrott som öppnade ögonen för Harpo på både Sandra och hennes kompis som stod och nyfiken tittade på och lyssnade intresserat. Den gamle mannen hade minsann massor att tala om och när vi kommit igenom en hel historia av gamla minnen och känslor som vi rabblade igenom kunde vi äntligen fortsätta med själva trickträningen.

Det gick så bra att man inte kunde tro att det var sant! Harpo, vet jag sedan innan, är positiv tillsammans med Sandra och även när jag hjälpte till vid förra träningen i Sävsjö. Men nu visade han upp sig, ansträngde sig, med något som för honom är en väldigt stor sak, för att stegra sig när man är väldigt framtung och lite låst är allt annat än lätt. Koordination, balans, energier och koncentration är något Harpo fick träna på idag och Sandra lika så *hehe* ..eftersom det är hon som ska föregå med gott exempel så Harpo kan se och förstå vad det är hon vill att han ska göra.

Hjälpa till att påminna om höger bog (se bilden), invänta rätt timing och niga mjukt och långsamt, större/maffigare och mjukare rörelser och vips så hade vi en Harpo och Sandra, som med lite hjälp av mig, dansade fram i MYCKET STÖRRE trav och förvånansvärt höga och fina stegringar.

Ett OTROLIGT DUKTIGT ekipage! Sandra är så öppen och härlig, vill sin häst allt väl och behöver inte oroa sig över att göra fel – för en häst förlåter.. och vi får testa och göra fel om vi tror att det är det rätta, eftersom det är så vi lär oss, eller rättare sagt hästarna lär oss 🙂

Bildtext: Sanne med fina fölmagen (lånad bild, dec 2011)

Så himla glad jag blev när jag kom till Barkeryd sist och inte bara fick träffa utan även träna mysiga Sanne igen! ..och storm blåste det ute så vi höll oss faktiskt inne i stallet denna dag.

Tanken var att pyssla med lite trickträning eftersom Sanne verkligen gillar det men när jag började med lite småsaker visade hon tydligt att hon hellre ägnade sig åt kommunikationsövningar – gärna för mig 🙂

Lena blev publik idag, vilket hon verkade trivas som med ett ständigt leende på läpparna. Sanne som haft så mycket problem med självkänsla och självförtroende har växt massor personlighetsmässigt och det är något som vi alla märker av. När jag tränar henne såhär går det inte att ta miste på hur Lena njuter av att se sin häst knåpa med båda hjärnhalvorna.

Vi fortsatte på temat som vi förr arbetat massor med fast på annat vis, som är inramning. Idag handlade det om att vara uppmärksam, lätta för tryck och hitta dit energierna flödar. Sanne fick ett par små små återfall i att visa worried-eyes men det är så himla kul och intressant att se hur snabbt hon kommer över det och tycker det är kul istället.

Vi höll till i boxen till att börja med och sedan tog vi en sväng ut i stallgången. Fria och glada var vi och hon följde med mig genom min goda vän pekpinnen 😉 samt rösten som tillrättavisning.

Himla kul när man verkligen ser hur hästen ägnar sina energier åt att följa och lyssna. Den typiska nickningen eller gungningen med huvudet som skvallrar om att hästen är med och VILL 🙂 Mysiga Sanne, hon är verkligen en av mina favoriter – så speciell!