Naturligtvisabellas blogg

Mitt i allt seriöst behövs lite humor. Jag bjuder på denna! hahaha

Jag och Compadre tränade med Ida bakom kameran som skulle dokumentera, för att i efterhand kunna se tillbaka på hur det gått med att lära in olika saker i frihetsdressyren. Det är kanon att se sig själv och hästen på video och ibland lyckas man även fånga stunder som denna 😉
<!–
WriteFlash('’);
//–>

Inlägg från:

Torsdagen den 24 februari 2011
Igår skulle det bli en dag värd att minnas. Igår skulle jag påbörja den
plan som jag tänk över nu när ridningen inte riktigt är första
prioritet. När Ida och jag kom ut till stallet var det fullt i ridhuset,
jag kände mig allmänt omotiverad och tja det kändes inte som den här
dagen/träningspasset skulle ge så mycket.

När det blev tomt i
ridhuset några minuter mellan några ridpass smet vi in och tog
tillfället i akt att träna lite från marken utan att behöva känna oss i
vägen. Tanken var att fortsätta träningen då jag går vid sidan av
Compadre och håller i halsringen. Att kunna få honom att följa, känna
sig bekväm och avslappnad vid min sida i både skritt och trav.

Jag
började att gå på hans innersida i vänster varv, som är enklast. Då
spårar han nästan till hundra och följer mig lugnt och det jag ber om i
halsringen. När jag byter varv så jag hamnar på yttersidan och “tränger”
honom får han lite mer panik och vill fly, men idag gjorde han inga
hysteriska försök att spänt kasta sig undan mig och komma lös. Idag fick
han bråttom, blev spänd men valde att lugna ned sig och stanna kvar 🙂

Bildtext: Helt enkel “springa vid sidan om”-träning vänster varv (23 feb 2011)

När
det sedan var dags för högervarvet på innersidan var jag förberedd på
det värsta.. Han är ju stelare i detta varvet och visst att han hade
gått nästan på tvären när jag gick på yttersidan men det var iaf. under
kontrollerade former istället för kaos. När jag går på innersidan om
honom blir det samma stelhet och spändhet och detta gör att hans rumpa
faller ut flera decimeter utanför honom. Det blir helt en inkorrekt gång
för honom och min position gör det väldigt svårt för mig att kunna
påverka honom.

Att han går utanför sig har jag innan upplevt i
vänstervarvet på volten i longeringen och även från ryggen – och nu
fallerar allt i högervarvet. Det handlar om att han ska forma sig och
när han inte klarar det tappar han hela sin hållning.

Jag har
försökt ta hjälp mot en vägg i arbetet från marken men då låser han fast
sig i framdelen och stannar, eller hastigt framåt. Uppsuttet har jag
försökt påverka honom eftersom det underlättar för mig att kunna hjälpa
honom från båda håll samtidigt men då går han istället i luften. Minsta
lilla sak man ber om blir en enorm press och hans ögon talar så klart
genom att spärras upp extremt!

Idag tänkte jag göra det som jag
alltid gör med alla andra hästar, men som jag undvikit på Compadre
eftersom han är SÅ SNABB att han kommer undan, kastar sig undan och
kommer lös. Minsta lilla hjälp blir en katastrof och det är inte värt
besväret..

Men idag kände jag att det var dags. Jag lade
grimskaftet på yttersidan för att undvika att han böjer in halsen och
därmed slirar med rumpan. När han inte lyssnade på linan och jag visade
lite tydligare blev han såklart väldigt upprörd och tog det hårt även
att jag är så mjuk jag kan. Det blev några flyg i luften och en stegring
som vanligt, eftersom han börjar backa och eftersom jag följer med för
att inte tappa honom skapar han sin egen mardröm 😉

Men idag
lossade vi på så mycket att jag inte kan tro att det va sant. Att Ida
var med och fotade var en så härlig bonus eftersom jag nästan alltid
tränar ensam eller har en kamera som stänger av sig när den stått och
spelat in ett tag.. Värdelöst att ha videoklipp som slutar mitt i ett
missförstånd – men så var det inte idag 🙂

Bildtext: Introduktion för det nya “magiska” tygeltaget från marken (23 feb 2011)

Jag
känner definitivt att ridningen har hjälpt mig jättemycket från marken
nu när jag väl ser hans reaktioner. Tygeltagen som ni ser på bilen ovan
tar han riktigt bra istället för att helt flippa och inte ens vilja
försöka förstå. Här undrar han, stannar och låser sig, spänner sig när
jag vibrerar i linanför att få loss spänningen som faktiskt lossnar
(kors i taket) och sedan går vi framåt med bakdelen mitt under sig
*LYCKA*

Bildtext: Compadre är spänd och osäker men försöker förstå (23 feb 2011)

Jag
använde mig jättemycket (nästan bara) av väggen för att hjälpa honom
att hitta rätt. Som sagt, minsta sak blir till världens undergång och
jag tycker inte att det ska behöva vara så. Idag raserade bara en liten
del av världen, hehe, för som ni ser här på bilden ovan spänner han sig,
tänker uppåt när han får panik över vad jag försöker visa och sedan
släpper det helt och håller på bilden nedan *skönt*

Jag känner
också att han blir så spänd av saker jag ber honom om eftersom han ju
haft ont innan när han ska samla sig. Därför blir det dubbelt så svårt
när han har jobbigt både mentalt och fysiskt. Men idag har han inte ont,
bara komma förbi de där minnena 🙂

Bildtext: Ren avslappning när han försökte förstå, massor av beröm (23 feb 2011)

När
han väl slappnade av klev han bannemig helt in under sig med vinklade
bakben och som det syns väl på bilden ovan så börjar han slappna av över
sin överlinje och tar för sin framåt. Så underbart att se och känna
*kärlek*

Bildtext: Testade tom. lite trav och kors i taket det gick helt OKEJ!! (23 feb 2011)

För
att verkligen befästa detta moment bad jag honom om några travsteg
också. Absolut inte för att pressa eller inte nöja mig, tvärt om. För
att verkligen hjälpa honom att komma över sin fobi och bara tänka framåt
mer utan att tappa kroppskontrollen. Så fort traven skulle komma
korrekt skulle han få sakta av DIREKT.

OCH – traven kom som ni
ser, med (till och med) helt okej vinklade bakben, inte helt galet hög
form men fortfarande större delen av balansen på framdelen. Allt kommer
när det kommer och på den goda vägen vi var på idag kan jag verkligen
blicka framåt.

Ridningen som vi ägnat oss åt har verkligen hjälpt
oss att komma varandra närmre. Fysisk kontakt, hjälp från både håll men
nu är det verkligen dags för mer markarbete – när ridningen nu blir en
svårighet istället för att underlätta som jag tyckte den gjort nu ett
tag.

Det som är så stort med denna dag är att det är precis detta
han flippar för i ridningen, från marken i kapsonen, vid sidan om honom
– alltid alltid! Detta har förföljt honom från början och det är idag
första gången han verkligen kommer förbi det. Det förklarar ju hur pass
spänd och rädd han har varit för att lösa den knuten. Självklart hade
man säkert kunna lösa det innan men jag har inte känt att det varit
snällt när han mått så dåligt över det. Så fort vi börjar med att mjuka
upp honom blir han ledsen och osäker och har därför inte velat utsätta
honom för det.

Idag var det han som valde att det var okej och det känns så stort! Så glad 🙂

Varma tankar till alla er kära i jul
Kram kram kram

* önskar jag och Compadre

Året sista träning för Elise var en enda stor, omtumlande och härlig kärlekshistoria. Pga. av vädret var några färre, men det gav bara extra mysig stämning med goa pratstunder och en hel del frågor och svar.

Jag var kluven inför första passet eftersom jag suttit upp på Compadre lite och gärna vill fortsätta lära och utvecklas inom AR i det. Å andra sidan så är väldigt mycket ouppklarat och svårt från marken fortfarande och jag vet så mycket väl att det inte är rätt att sitta upp innan det är löst.

Men i ärlighetens namn – vad är egentligen rätt och fel?

Underbart när en riddisciplin/en form att umgås med hästar äntligen kommit till insikten att det inte finns några rätt och fel, bara sunt förnuft och en ständigt talande magkänsla som oftast är väldigt bra.

Elise är mycket för att låta sina elever tänka fritt, vilket ibland kan vara frustrerande men oftast ger en större chans till ärlig utveckling tillsammans med sig själv och sin häst. För mig är det väldigt viktigt att på egen hand skapa, känna efter, våga testa och ta reda på – därför är jag väldigt glad över att ha Elise som coach i mitt liv och som introducerar Akademisk Ridkonst så vackert för mig.

Men om vi återgår till mitt första pass så stod jag i valet och kvalet. Rida eller från marken? Sadel eller inte sadel? (har inte haft sadel på flera månader, ville inte förhasta mig och kanske göra Compadre onödigt spänd)

Jag valde från marken först och sedan tog jag med en halsring för att kunna sitta upp barbacka och så önskade jag att Elise skulle ge mig några riktningar åt rätt håll.. (rida eller ej?)

Båda passen gick bättre än jag någonsin hade vågat tro. Compadre var lugn och harmonisk, inga av de utbrotten han får hemma existerar här utan allt bara flyter på. Dock var jag själv aningens ofokuserad, vilket Elise självklart såg (tack!) när jag arbetade Compadre från marken. Jag gjorde allt jag skulle, som man skulle (?) men det handlar inte om att göra vad man ska – utan att känna efter och finnas med i det. Så jag gjorde om allt och då infann sig en helt annan känsla där jag och min lilla häst blev ett ekipage som kände in varandra.

Skillnad på att göra och att känna in det man gör medan man gör det 🙂

Det som var viktigt idag var att få Compadre att forma sig i bålen och tänja sin yttersida. Han lyssnade väldigt bra på skänkelns formning, vilket kan innan enbart sett som framåtdrivande. En jättehärlig känsla när han stannade och väntade på mig då han kände att jag tappade koncentrationen eller balans och koordination.

Elise nämnde också något om att han kan har en dendens att kunna “ta över” och hon undrade om jag hade märkt eller kännt av det. Nehe, kanske en smula 😉 hehe! Kändes väldigt skönt att hon också märker av dessa egenskaper eftersom han försätter mig i kluriga situationer där han både blir rädd OCH dominant på samma gång.

När vi skulle lasta hemåt kom en härlig överraskning – nämligen att Compadre och jag lastade helt på egen hand. Jag stod bak och slussade in honom och efter ett par tvekningar gick hann rakt på! *duktig* Vår debut när vi är på bortaplan 🙂

På tal om debut med nya saker på bortaplan så visade jag och Compadre yoga för Elise, vilket han tyckte var VÄLDIGT SVÅRT när vi inte var hemma i tryggheten. Ändå känns han så trygg och go när vi är på AR-träningarna. Men yogan var svårare, koncentration, vighet, koordination och balans, när man inte är hemma sade han. Dock kom han nästan upp helt i yogan åt vänster (vilket är lättast för han) och det kände vi oss väldigt nöjda med eftersom hans osäkerhet och spändhet så lätt ta överhand och han blockerar sig.

Här kommer en liten söt video på Compadre och mig när vi gymnastiserar efter dagens träningspass. Jag red idag 😀 *tro det eller ej*

Det gick kanonbra och jag återkommer med en video på detta så småning om!

Det här lilla klippet är bara för att det är charmigt. Hoppas ni gillar det 🙂
<!–
WriteFlash('’);
//–>

Vilken dag, det säger jag bara. Jag var väldigt nervös över allt idag innan vi skulle åka med Compadre till Mia. Eftersom allt har gått så otroligt bra nu senaste veckan och jag verkligen känner och tror att det här är på rätt väg i livet, så kunde jag inte låta bli att oroas över att det kommit tillbaka massor av låsningar som Mia rättade till förra besöket.

Eftersom det varit “kriget” i skogen den första veckan kändes sannolikheten stor men jag lät mig vara neutral och bara hoppas på det bästa!

Han gick rakt på transporten efter att han stannat upp en bit framför, precis om om han tänkte “Jaha, så var ska vi nu någon stans då..!?” Sedan var han lite snabb ut på plats, men det kunde jag reglera direkt. Jag ställe honom i en box där han fick kissa och dricka lite innan vi började och så snackade jag och Mia lite om hur allt gått.

Så.. nu om själva behandlingen!

Mia knådade länge och väl för att känna igenom hur allt stod till. Compadre stod väldigt duktigt! Ibland helt lugnt på alla fyra fossingarna med avslappnad blick och uttryck i allmänhet. Ibland med höjt huvud, spänd kroppshållning, uppspärrade ögon och rynkade näsborrar. När Mia var klar konstaterade hon att ingen låsning hade kommit åter och att han bara var spänd på vänster sida där han är fattigare musklad.

Förra gången var han så sned att han stod snett hela han, kunde liksom inte kliva ned riktigt på alla fyra. Idag stod han rakt men var ju som sagt fortfarande mindre musklad på vänstersidan.

Efter att Mia masserat honom mjuk, med mycket pauser där han fick ta igen sig i, var han helt slut lilla killen.

* Mer smaskiga detaljer om detta kan ni läsa på Compadres blogg

Innan jag hann ställa in honom i boxen så.. STÄLLDE HAN UPP SIG och kissade! Detta kan ju verka helt knasigt att skriva med stora bokstäver om man inte läst så mycket om Compadre från början. Men problemet med denna lilla kille är att han inte riktigt kissar som han ska. Han har inte ställt upp sig ordentligt, som jag sett, en enda gång sedan han kom i augusti. Därför kändes detta stort 🙂

Det var ingen extrem uppställning men han gjorde dock det! När han kom in i boxen sedan ställde han upp sig med ena benet, helt OK.

Innan vi åkte hem frågade jag Mia om återbesök och vad hon ville att vi skulle göra. Då sade hon att enligt hennes rekommendationer skulle vi ut och promenera i fjorton dagar och sedan kunde jag börja sitta på honom om jag vill – wow 😀

Det blir ingen stress, ingen press, men bara att hon sade att detta var okej gjorde mig helt varm.

Efter förra gångens besök trodde jag vi skulle bli stammisar hos Mia. Hon var ju imponerad efter förra gången – hur mycket han klarade av att hon gjorde. Hon var även imponerad av hur han var idag – hur fin han blivit.

En sista sak.. (Ja! Jag är lite lyrisk, hehe) .. är att allt det han markerade (infektion/inflammation/irritation?) på i alla fyra benen, senor och gaffelband var HELT BORTA nu! – wow igen *lycka*

1. Hög sentonus v.s
2. Hög sentonus + sentonus v.s
3. Hög muskeltonus v.s

Rekom: Boxvila + skritt vid hand idag. Hage + promenad i skogen i 2 veckor. Massera.

Se en helt UNDERBAR bild på en liten söt – och svaret på frågan ovan..

.. på min och Compadres blogg. Klicka på bilden nedan för att komma dit!

Den sista tiden har varit helt underbar! Det har ju varit en hel del upp&ned hela tiden med Compadre men så som det känns nu vågar jag nog tro att det inte blir riktigt så stora kontraster 🙂

Läs fortsättningen på detta blogginlägg på: http://compadre.naturligtvisabella.se

Följ oss i vår alldeles egen blogg som jag nu har fixat – så slipper vi ta upp massa plats här där ni ska kunna läsa om alla andra jobb!

Jag och min underbara Compadre peppas massor av era ord så fortsätt att följa oss i nya bloggen och kommentera gärna mera !!
Bildtext: Jag och Compadre diskuterar lite trevligheter över en morot (31 okt 2010)

Var ute och gick med skruttvas idag igen
och jag kan inte annat än att vara VÄLDIGT nöjd och glad och stolt över
min lilla pojke 🙂

Det var regnigt och blåsigt och jag trodde
livet skulle vara allmänt galet idag, men jag ville ändå ge dagen en
chans så jag tog grimma och pålle och gick ut i regn&blås-rusket.

Jag
tog Dually-grimman idag, istället för den vanliga grimman som jag
brukar ha på Compadre, då han igår gjorde en helomvändning i sitt
beteende.

I vanliga fall brukar det vara han som är väldigt
känslig – överkänslig – och spänd, samt rädd för allt och alla (stundvis
kolugn!? hehe) Just promenaderna är upprörande eftersom jag ofta ber om
hans uppmärksamhet då och det är ingenting som han verkar tycka är
positivt..

Men som sagt, igår kom en
vändning i honom. Som alla andra dagar kan han i början ha svårt att
“släppa handbromsen” och går nästan framåt-bakåt om ni förstår vad jag
menar. Detta brukar släppa efter en stund när han känner sig mer säker
men igår tänkte jag be honom följa med lite extra eftersom jag trots
allt tar det sakta och försiktigt med honom men någon gång behöver vi
avancera 🙂

Han blev först störd av min fråga, när jag började vicka i grimskaftet,
och som han alltid gör per automatik lade han i bromsen och sedan även
backen. Jag fortsätter bara som om jag inte märker vad han pysslar med
och så får han deala med sina fobier på egen hand.

Jag gör såhär när jag väl känner en häst för jag tycker det är viktigt
för dem att komma förbi fobier eller rädslor på egen hand. Hade jag här
lättat och låtit honom komma när han kommer så går det självklart. Men
den dagen jag kanske då råkar snubbla och så blir det ett ryck i grimman
blir han väldigt rädd och tror sedan att jag ska döda honom den närmsta
tiden.

Jag råkade nämligen hamna i en liknande situation precis i början med
honom när vi började träna AR på lite mer allvar. Vi var i ridhuset som
vanligt och när jag hade hans huvud lågt hände någonting utanför och han
blev spänd. När jag då inte var beredd precis exakt så ryckte han ifrån
mig eftersom han fick panik av att känna en liten snudd på sin nosrygg
när han blev spänd. Jag som inte alls var beredd på detta försökte vara
mjuk men här var han redan så blockerad och inne i sin egen värld och
sin rädsla att han slog med huvudet större vilket gjorde det omöjligt
för mig att vara smidig så det blev pannkaka. Här gör han det alltså
omöjligt för mig att visa att det inte är någon fara.

Efter detta började jag helt
från början med att hålla i lina och för varje gång jag försökte hittade
han bara nya saker och jag kände mig väldigt maktlös.

Jag hade kunnat vänta att arbeta med honom helt eller tom. undvikit det
denna dag då han var lite på tårna men å andra sidan så byggs ju bara
hans rädslor på mer och mer eftersom det undviks. Så den dagen man av
någon anledning behöver träna, eller ska hantera honom, så finns
problemet mitt framför ögonen på en.

Därför vill jag hjälpa honom att bearbeta sina fobier och rädslor genom
att väldigt snällt men medvetet göra en liten vink som jag vet att han
tycker är jobbig, för att sedan låta honom reagera som han vill och
eftersom jag är beredd på allt som kan hända fångar jag bara upp honom
när han väl är mottaglig och så får han massa beröm, mys och kärlek!

Detta är svårt att förklara men jag kommer kunna dra massor av exempel
eftersom han är väldigt extrem i sina fobier så det finns en del att
träna.

Jag har låtit honom vara väldigt länge, utan att göra detta som jag
beskriver, eftersom han inte har varit mottaglig överhuvudtaget. Nu
känner jag å andra sidan att han börjar låta mig ta lite mer ansvar och
han söker sig till mig när det blir någonting jobbigt. Därför vågar jag
nu ge mig in i dessa övningar så han får bearbeta sina onda demoner och
läskiga minnen som sitter i hans muskelspänningar.

Han går på naturläkemedelskur för sina inre organ, han har varit hos
Equiterapeut och ska åter så det blir bra med hans kropp. Sedan arbetar
jag nu mentalt mer och mer med de “ömma punkterna” så blir det en
helkroppskur – för bästa resultat!

Men allt tar vi i hans takt så det blir lagom. Så det inte blir allt på en gång utan att han berättar när han är redo 🙂

Kallt och ruskigt, mörkt och regnigt – när jag och Compadre gick på transporten tidigt på söndagsmorgonen. Dagen innan hade vi tränat på självlastning med en annan transport och det gick även helt okej i den här denna morgon men jag vill inte stressa så jag hade tillkallat en assistens 😉 Victoria som hjälpte mig.

Väl framme hade det ljusnat och avlastningen gick lite hastigt, men helt okej. Jag stod bak och lastade ut honom på egen hand så jag känner mig ändå nöjd eftersom det var ett helt nytt ställe för honom.

Det kändes skönt att se honom cool i boxen. Han ställde sig lugnt och tryggt och började tugga på det medhavda höet. Han höll sig väldigt fin hela morgonen och första passet gick även det som en dans 🙂

Jag känner ju, som sagt, mig väldigt osäker på honom för tillfället eftersom vi är mitt i en utvecklingsfas där han helt plötsligt får nervösa sammanbrott när han varit hur stillsam och härlig som helst.

Jag berättade för Elise hur läget var och hon tog mycket hänsyn till detta. Det var inte någon större skillnad på träningen eftersom hon hela tiden har sett spänningarna i Compadres kropp och rättar sig efter dessa. Det känns så skönt att ha träna för någon som inte vill stressa fram någonting förrän hästen är helt redo *nöjd och glad*

Vi arbetade först stillastående och det kändes mjukt och följsamt, Compadre var hur underbart lugn som helst och det värmde SÅÅ i kroppen på mig. Elise såg hur väl han var med mig så jag fick ta igenom halvhalter böjd som om han inte varit annat än avspänd. Visst kom det aningens spänningar i kroppen, men då gjorde vi bara om och bad honom att slappa av igen – vilket blev fint 🙂

Så länge hästen inte är spänd – alltså avslappnad – talar dem om för oss att det är okej, och att den är med oss. Då är det ett godkännande till det vi ber om. Är man bara uppmärksam för detta kan vi inte skada våra hästar. Hur sedan den känslan känns och vem som vet hur, är en helt annan femma, det är därför det är så underbart att ha någon som står över ens huvud och hjälper till!

Vi gick tillbaka till stallet där han fick vila medan vi åt lunch. När jag sedan kom tillbaka för att ta ut honom för det andra passet kände jag att det fanns aningens mer spänning i hans kropp men vad var det att tänka på – nu var det träning hur som helst..

..och träning blev det – på avslappning !

* Glömde förresten berätta att det självklart var fart och fläkt i i ridhuset när vi stod kvar där några minuter efter första träningen. En stol gick sönder och brakade till mitt framför mig och Compadre så tjejen som satt på for omkull. Gissa om det fick upp adrenalinnivån i kroppen.

Bara några minuter efter det hade hänt och jag tyckte att han kommit ned på jorden igen skulle jag ta på honom regntäcket innan vi skulle ut i regnet tillbaka till stallet igen. Precis när jag knäppt på alla knäppen och spännen förutom bakbensjorden på andra sidan kom en kvinna i gruppen fram till mig och talade lite, frågade lite om Compadre och sade just att han såg så himla lugn och avslappnad ut ju.

Jo, visst 🙂 Det är alltid kul att höra, men svårt att förklara just när han har sina avslappnade stunder.

Under tiden kom Sabina, en annan i gruppen fram till oss, men stannade upp vid sidan om, typ vid flanken, på Compadre och jag såg i ögonvrån hur han kikade misstänksamt mot henne. Jag såg att Sabina även såg detta så hon strök honom mjukt över sidan som man ska göra (på vanliga hästar) men som gjorde Compadre ännu mer misstänksam. Precis som om han tänker: “Ohooo!! Nu försöker hon lura mig att hon är snäll, fy vad läskigt hon TAR PÅ MIG!! Men mig lurar man inte så lätt, bäst att fly!!”

Jag lät ändå Sabina fortsätta att sätta dit bensnöret, som jag förstod att hon skulle göra, och tänkte att detta var ganska bra “test” för att se om han faktiskt skulle låta henne sätta dit det eller få ett ryck.

Gissa vad!? Det blev ett ryck.. Med ett skutt, kast åt sidan kom han undan den sabeltandade Sabina som minsann inte skulle få smaka på honom. Sedan var det dags för mig att få kontakt med min häst som var helt inne i sin lilla mardröms-värld och så satte jag själv dit bensnöret – inga problem!

Sabina fick sedan hälsa på honom och efter det “lådsas-sätta dit bensnöret” för att det skulle vara okej. Han tittade med “misstänksamme Compadre”-ögat under tiden men lät trots allt hemska-hemska Sabina röra honom.

Jag ska då tillägga att Sabina var väldigt mjuk och lugn när hon gjorde detta så därför lät jag det vara. Annars hade jag övervägt att göra det själv och öva med någon annan senare.

Nåväl, tillbaka till andra träningspasset som jag tror ni ville läsa om 😉 Men jag ville ändå berätta om detta så kanske ni förstår hur lite som krävs för att uppröra denna lilla herre.

Compadre var som en spänd fiolsträng efter den lilla skritt-turen till ridhuset och under träningspasset också. Det kändes ändå härligt att Elise tog helt hänsyn till detta och kom på fenomenala övningar som gjorde susen för både mig och Compadre också.

Vi struntade nu helt i halvhalterna som vi även hade arbetet med i skritten på första passet men nu bytte vi helt linje eftersom det var en helt annan sinnesstämning nu. Vi arbetade istället utmed långsidorna och tog hjälp av väggen som lugnade och så gav vi oss på lite slutor och öppor i skritten.

Jag som alltid hjälper mina “elever” i början genom att kommunicera med hästen så den blir säker och samarbetsvillig, för att sedan instruera och hjälpa till när hästägaren på egen hand klarar ut resten, fick prestationsångest som attan – vilket kändes väldigt ovant.

Elise gav mig kritik för att inte våga ta för mig och våga tro på mig själv och min häst – något som jag själv säger till de som tränar för mig. Tro att jag fick mig en moralkaka av mig själv som lockade till skratt 🙂

Lärde mig otroligt mycket om mig själv på detta passet – och förstod verkligen innebörden av det man brukar säga att det är lättare att se och hjälpa andras med sina problem än sina egna! Så, nu ska jag börja spela in mig själv så ofta jag kan för att “träna för mig själv” som jag gjorde mycket i början.

Haha, vad långt det här blev. Hoppas det var värt lässtunden – kommentera gärna så jag vet vad ni tyckte om det. Försöker skriva så ni tycker det känns intressant och spännande så därför är feedback jättetrevligt att få !!