Naturligtvisabellas blogg

Ja, så var det ju dags för AR-träningen denna söndag som jag sedan länge varit anmäld på. Eftersom det är bindande anmälan kändes det ju lite snopet när det visade sig vara så extremt mycket problem i kroppen på Compadre när jag varit hos Equiterapeuten.

Min första tanke var dock att träningen skulle vara bra ändå eftersom det är så 100 % upp till hästen vad som görs i AR-träning för Elise och eftersom jag skulle ha gått en vecka i skogen och bara lullat då så vore det bra att “hålla riktningen” med träningen. Sedan fortsätta lugnt i skogen efter träningen och bara känna in Compadre både fysiskt och psykiskt för vad han är redo för. Men..

..under veckorna som gått sedan besöket hos Equiterapeuten har jag fått flera tankeställare av en rad olika personer, från både de som vill oss väl och bryr sig med äkta värme. Även från dem som inte riktigt förstår det speciella som jag vill ge hästar och i synnerlighet den pålle som jag förhoppningsvis ska ägna en herrans massa år med framöver.

Men, i slutändan så blev det ändå att jag åkte på kursen eftersom det inte fanns någon som kunde täcka upp åt mig och därför skulle jag ha fått betala vare sig jag tränade eller ej – därför åkte jag.

Kan erkänna att jag både kände mig lite besviken över att behöva lägga så pass mycket pengar och tid på träningsdagen när jag och Compadre haft sådana extrema upp&ned veckor..

Det som mest oroade mig var om han skulle vara i luften mer än på marken så som han varit i skogen. Trots att jag inte har någon stress eller press på mig mer än min egen självanalytiska förmåga att vilja LYCKAS – förmedla, så känns det aldrig kul att stå framför ett gäng människor när man är mitt i en känsloförvirring med sin häst.

Hur detta gick återkommer jag till i ett senare inlägg 😉

Så, fortsättning följer..

Den härliga känslan kom äntligen äntligen äntligen idag!
Äntligen, kan jag inte säga nog många gånger. Med den bubblande oron över vad som ska
ske vid varje skogspromenad med Compadre var det idag åter dags att åka
till stallet och ta itu med den..

Allt kändes väldigt lugnt från början och som den sanna optimist jag är (hehe!) så väntade jag bara på vändningen, kanske var det lugnet innan stormen?!

Men det kom ingen storm!! 🙂 * Yippi !

För första gången, någonsin, klickade vi helt! Jag och Compadre, äntligen kom den där dagen som jag väntat på men faktiskt tvivlat på om den skulle komma. Det är alltid så lätt att tvivla i stunden men min magkänsla har ändå hållt i sig och därför känner jag mig så glad och lättad idag.

Precis så som jag hela tiden önskat, att bara gå och mysa i skogen var precis vad vi gjorde idag. Han kikade på vissa saker och det lät jag honom självklart göra, men när jag bad om några sekunders uppmärksamhet accepterade han detta och så fortsatte vi att gå vidare.

Så små saker som blivit så stora flippar var idag sådär självklara och lättsamma – som det ska vara!

Jag har som sagt försökt att vara tålmodig men ändå tydlig med vad mina gränser går. Står han på bakbenen flera gånger säger jag ifrån genom att driva på honom snett bakifrån eftersom han lätt tänker bakåt och blir upprörd och irriterad om jag ber honom att lätta energin framåt.

Tempot var lagom, stämningen god och små saker höll sig små med jätte-bamse-stora kramar och pussar när han pustade och tillät sig själv att slappna av och njuta.

Massagen gick väldigt bra den också. Han ville dock inte stå riktigt still i boxen och då blir han så upprörd och spänd när jag, så mjukt jag kan, ber honom att stå kvar. Kastar sig iväg och blåser ur näsborrarna som om jag vore ett monster (!?) Nog för att jag kanske gör mig i ordning när jag är i stallet men så hemsk kan jag inte verka 😉 hehe

Men idag, så flög han bara iväg en gång och direkt därpå kom han fram till mig och samma sak här som på promenaden så slappnade han av direkt igen *glad*

Det tog längre tid idag för honom att ta sina djupa gäspningar och himlande med ögonen, men det kom när jag bytt sida och masserade manke och rygg 🙂

Känner att jag står och väntar på de där gäspningarna varje gång nu och skulle nog allt bli lite besviken om de inte kom, tss.

Åhh, vad härligt att bubbla över av lycka medan jag skriver här istället för att omedvetet komprimera texten då det känns tråkigt och omotiverande när det går tungt.

Lättare att arbeta med andra och deras pållar för då är jag alltid den glada pricken – ibland behöver man den där utomstående personen som är sådär positiv 🙂

Historik
En vecka har nu gått sedan besöker hos Equiterapeuten Mia och vi har minst sagt kämpat på med skogspromenaderna..

Jag hade sett fram mot att bara få ta det lugnt och skönt i skogen tillsammans med Compadre och bara finna varandra utan ha några som helst krav eller mål – Förutom att ta sig runt en sväng i skogen och komma hem helskinnade! Vilket ju var lite lättare sagt än gjort..

Som ni sett på mina inlägg har det verkligen varit en berg&dahlbana i skogen av känslor som aggressioner, rädslor, överreaktioner, nyckfullheter och rena dumheter!

I mitt huvud har jag haft en mycket simpel plan (trodde jag!) att jag skulle gå först eller vid sidan om Compadre. Han skulle gå med i lagom takt och få friheten att göra lite vad han ville så länge han hade någolunda koll på mig för ren säkerhet. Sedan skulle våra skogspromenader få bli det de blev – det skulle tiden själv få bestämma.

Tiden har också bestämt kan jag lova, aldrig hade jag trott och minst av allt hoppats på att Compadre skulle stå mer på bakbenen än på alla fyra hovarna..

Från början var det rädslor som förstorades, som vi kunde lösa relativt snabbt eftersom jag mest väntade ut honom. När han i ren desperation sökte flyktvägar utan att jag ens bett honom och sedan sade att jag skulle stanna hos mig var det uppror i den lilla fuxkroppen.

Detta började redan de första dagarna och jag fick ont i magen av hans beteende eftersom Mia noga instruerade mig att enbart ta lugna och stillsamma promenader. Hon (och jag) tror inte att alla dessa skador uppkommit av en olycka, dvs. att han gått omkull eller något annat, utan av rena psykiska spänningar.

Av hans psykiska beteende och fysiska skick att döma tror jag att det börjat i två ändar, psykiskt och invärdes (i organen). Att det ena har slagit ut det andra.. och när det gjort ont och han försökt men fortfarande haft ont så har det liksom slagit över för honom.

(Ska skriva ett utförligt inlägg om Compadre så ni alla får rätsida på vem han är!)

Hur som helst, så var det ju väldigt viktigt att han skulle ta det lugnt så inte spänningarna kommer åter. Man kan ju inte bli perfekt efter en behandling men förutsättningarna skulle vara de bästa med lugn och ro.

Men efter denna vecka har det som sagt varit en hel del känslokrockar i skogen. Det kvittar hur jag ber honom så passar det inte. Antingen så blir han spänd och rädd, eller arrogant och nonchalant – lustigt ombytligt..

Jag har försökt att bara vara, hålla mig till planen om att han ska ha en lagom ram som han ska acceptera så accepterar jag att han gör lite vad han känner för. Men hur bra går det att kompromissa om man inte är två om det.

Senast igår gjorde han sina kända “kasta och stegra sig snett bakåt och sedan vända runt” så jag näst intill tappar honom och slungas som en vante (en envist ihållande vante) i andra änden av grimskaftet, hehe. Såhär i efterhand kan jag skratta lite åt hur det faktiskt ser ut, men i stunden är det både frustrerande, irriterande och ledsamt..

Som vanligt skenar mina inlägg iväg när jag väl engagerar mig och skriver ingående – så åter till inläggets rubrik:

Så, vad händer nu?
Jo, jag fortsätter som tanken var från början – jag har liksom inte något val. Eller visst har jag ett val, och det valet var att ta hand om Compadre och ge honom ett värdigt fortsatt liv när det mesta gått snett för alla inblandade. Därför får det ta den tiden det tar och tydligen så finns det en rad olika känslor och minnen som han verkligen behöver utagera och bearbeta.

Visste ni att..
..hästar behöver återuppleva en situation rent känslomässigt för att att kunna bearbeta den. Det förflutna kommer ifatt dem och genom att ta sig an exempelvis ett trauma blir reaktionerna de samma som förra gången de upplevde det och så vänder det när de är redo i sig själva.

Jag arbetar efter detta om jag märker att jag arbetar med en häst som lätt överreagerar eller ständigt missuppfattar mig. Genom att fortsätta som vanligt och låta hästen göra det den gör, exempelvis bli rädd eller arg, så vänder det till slut om man väntar ut dem.

Mest krävande är de situationer när en häst har dåliga minnen av tillrättavisningar eftersom jag hela tiden får icke önskvärda reaktioner men behöver ha tålamod och tillit till situationen och lita på att det vänder.

Hitintills har jag aldrig känt fel på dessa känslor och en märkbar skillnad syns/märks sedan på hästen som blir väldigt avslappnad – som när man gjort någonting duktigt och sedan sjunker ner i soffan och ler belåtet 😉

Söndag
Idag gick vi en
kortare sväng i skogen, 30 min. Compadre tog lite väl mycket för sig
idag utan att ta hänsyn till någonting annat än sig själv..?!

Han verkar inte ha riktig
koll på vad som är LAGOM när man är fler än en. Antingen så är han helt
kuvad och aktar sig
för att inte göra något väsen av sig. Eller så tar han helt över och är
väldigt dominant och faktiskt nära farlig och oaktsam – ingen koll på
något annat än sig själv och det han vill. Svårt hur
jag ska reglera balansen där eftersom han lätt blir så upprörd när jag
ber honom om någonting..

Helt plötsligt drog han rakt ut i skogen, från stigen.. Men jag lät honom gå så
jag följde bara efter i grimskaftet. Tänkte att det kunde stärka honom att få vara så delaktig som möjligt och våga ta för sig ändå. Sedan förde jag oss tillbaka igen
på rätt väg.

Men så tar han sig friheter lite här och var, helt oförberett – lagom schysst när han bara får sådana ryck och jag hänger som en vante i andra änden. Fick säga ifrån lite lagom några gånger och tillslut verkade han förstå att han ska ha
lite koll på mig också och inte bara köra sitt race.

Massagen idag efteråt gick väldigt bra, han verkade njuta och slappna av mer trots att jag tog i mer än igår. Han stod till och med och gäspade STORT och himlade med ögonen under tiden. Det värmde eftersom jag aldrig sett honom göra så innan, utan första gången var hos Mari i torsdags 🙂

Måndag
Tog nästan samma runda idag på 30 min. Promenaden idag var ju ett riskmoment i
sig kändes det som. Det blåste och hade börjat skymma lite så Compadre
var allt annat än i balans. Han flippade helt och hade full koll på allt
annat än mig, och när jag talade om att jag faktiskt också gick där
blev han upprörd av att jag bad om hans uppmärksamhet i några sekunder.

Det kändes omöjligt under första delen av rundan, eftersom han helt
blockar sig när han är sådär. Men jag svalde hårt och fortsatte trots allt, alla har vi ju våra dagar och då är det bara att ta det med en nypa salt..

Efter att jag bara lugnt och tryggt (så gott jag kunde) höll
fokus och min egen mentala balans kom han ned på jorden efter nästan halva
rundan. Såå skönt när han började frusta och sänka huvud och hals mer
och mer för att tillslut lunka helt OK avslappnat efter mig.

Sista biten innan stallet kunde han utan problem gå bredvid mig
istället för bakom, vilket han haft mycket problem med innan eftersom han blir så
otroligt osäker och med tanke på blåst och uppriven häst från början
idag var jag mycket nöjd och glad över detta 🙂

Tisdag
Vi tog exakt samma runda som igår för att skapa trygghet och vana. Det gick såå lugnt och fint från början och jag
kunde knappt tro att det var sant när han bara lunkade lugnt och avslappnat efter mig. Jag lät honom gå vid min sida och även detta gick väldigt fint – glad!

Jag stannade halvvägs och bad honom att sänka huvudet för att förbereda ställning åt båda hållen. Har inte pysslat med detta på länge nu
och då kom allt åter som vi började träna på för flera veckor sedan.. när vi hade en svacka!

Det var som en hel cirkus i skogen och Compadre tyckte grimman var jättedum som rörde sig en millimeter och störde honom när han letade saker att titta på i skogen. Han blir av någon anledning (dåligt minne av något som har hänt?) otroligt klaustrofobisk och upprörd över om huvudlaget råkar nudda honom på minsta lilla fel sätt enligt honom (!?) Jag har nu börjat se detta beteende i väldigt många olika situationer, både när han är spänd och nervös, eller dominant och ovillig att samarbeta.

Jag ber honom alltså bara att lugnt och stillsamt ta ned huvudet och sedan växer spänningen i honom hur mjukt jag än gör. Tror även att detta har växt sig större med tanke på att han har så spända muskler i nacken som säkert gör honom otroligt osäker och kanske till och med har gjort ont.

Jag fick greja med mycket psykologi-tänk ett bra tag eftersom han gör
allt och lite till utan att jag ber honom. När han äntligen kom på att han kan lyssna för en
sekund och inte alltid befara det värsta så nöjde jag mig och så gick vi
vidare. Att han inte lärt sig det vid detta laget, att jag bara ber om
små saker och sedan räcker det. Istället blir det en stor grej av allt
och han blir spänd som en fiolsträng, som om han förväntar sig att jag ska begära helt orimliga saker av honom.

Jag misstänker en hel del som han rört runt i sin skalle som ställer till det för honom så fort han ska göra någonting som han inte riktigt vet vad det är – eller befarar kan vara..

Aja, han var iaf. JÄTTEDUKTIG sedan för jag upprepade arbetet flera gånger under promenaden och för varje gång blev reaktionen mindre och mindre – med en stor lättad suck som följd 🙂

Sötaste sötaste! En spännande framtid vi har tillsammans, och ingen brådska alls utan vi tar det i den takt som vi klarar.

* Tålamod, tålamod och åter tålamod 😉

Helgen har varit en riktig terapihelg för mig och Compadre då vi vandrat
flera timmar i skog och mark, för att sedan avrunda med en mysig
avslappningsstund med helkropps-massage i boxen.

Torsdag
Tog första lilla skogspromenaden med Compadre i eftermiddag. 30 min som jag fått i rekommendation.Vi gick bland stockar och sten i skogen och det var riktigt mysigt, ganska apatisk och trött pålle 😉

Fredag
I stallet var Compadre mör som sjutton, lille plutten har en massa saker som händer i kroppen just nu. Han stod typ och sov innan vi gav oss iväg på promenix.

En hel
del trubbel och trauma i början av av promenaden. Han var spänd och tittig så mycket tid gick åt att “diskutera”
oss förbi livsfarliga sabeltandade lejon som helt säkert skulle slita honom i
stycken. Men efter ca 15 – 20 min blev livet härliga
stunder och både jag och lille Compis kunde njuta av den höstliga naturen. Det blev en promenad på 1, 5 h totalt – skönt!

Jag hade med mig några morötter som han fick när vi gått förbi
någonting som skulle äta upp honom, men som vi klarade oss undan, hehe 😉

Lördag
Tog samma rundan idag
fast åt andra hållet – så det var såklart en hel del saker som skulle äta upp
honom på den här sidan av vägen också.

Promenaden var väldigt lik gårdagens,
mycket jobbigt i början och sedan vågade han slappna av och han njöt nog
av att våga tro på mig – och på sig själv. Stundtals var han jättemodig och cool – härligt!

Masserade honom idag när vi kommit tillbaka till stallet, för det glömde jag helt av igår (dum Bella!) och det gick helt okej. Han slappnade av någolunda, men inte hundra, så jag tog det varligt och försiktigt.

Allt ni ser som är markerad rött på bilden är alltså saker som inte står rätt till. Känns som om hela hästen är överkluddad med problem och det stämmer ju väldigt bra..

1. Låsning käkled v.s
2. Cervicallåsning b.s
3. Kotkompr.
4. Lumbo-Sacrallåsning
5. Revbenslåsning b.s
6. Ansträngd ytliga böjsena + gaffelband b. f + b.b
7. Hög sentonus b.s
8. Muskelkontr. b.s
9. Muskelkontr.

Så vad innebär då detta undrar säkert många, precis som jag när jag fick pappret i handen. Jo, det är alltså en hel rad av anmärkningar som Mari fann på lilla Compadres kropp.

F Ö R K L A R I N G :

1. Låsningen i hans käkled på vänster sida gjorde att han inte kunde tugga ordentligt och det kan ha förklarat hans sätt att kasta i sig maten.
2. Två låsningar i halskotor på båda sidor.
3. Kotkompression mellan flera kotor över ländryggen/korset som har gjort det omöjligt för honom att trampa under sig korrekt.
4. Låsning i en kota på samma ställe, detta har också gjort det mycket svårt för honom att röra sig korrekt och det har säkert gjort bidragit till hans speciella stil han har när han kissar (ställer inte upp sig).
5. Revbenslåsningar på båda sidorna har gjort att han inte kan andas helt och fullt, inte kunnat ta djupa andetag helt enkelt (inte så konstigt att han lätt är stressad och spänd om han inte ens kan andas djupt och avslappnat.)
6. Ansträngda ytliga böjsenor och gaffelband på alla fyra benen är alltså bara en följd av alla andra problem som han gått med. Smärtan och spänningarna har gjort att han inte klivit igenom sin kropp och inte heller inte helt ned på hovarna på marken och detta gör senor och gaffelband väldigt stela eftersom de inte gymnastiseras.
7. Extremt spända nackmuskler som ju strålar ut i hela kroppen eftersom mycket ofta börjar i nacken och sedan sprider mer problem.
8. Spända, irriterade och ömma muskler i bringa och bogområde som har tillkommit då han överbelastat sin framdel eftersom han inte kunnat bära sig på sin bakdel (förklarar väl varför han inte har några som helst knälyft i varken fram eller bak)
9. Spända, irriterade och ömma muskler över ländrygg och kors som har smärtat då han försökt arbete med sin överlinje och även ger nedsatt funktion till njurar samt mage eftersom det är precis där akupunkturpunkterna för njure och mage sitter.

Bildtext: Compadres svarsresultat på papper från Mari Johansson (14 okt 2010)

Bildtext: Rekommendationer till nästa återbesök om tre veckor (14 okt 2010)

Här är resultatet av Gustavs fotoprojekt i stallet med mig och Compadre. Besök Gustavs blogg för att se resten av bilderna – klicka här !

Bildtext: Jag och Compadre poserade så gott vi kunde i ridhuset, tss (3 okt 2010)

Oj, oj, oj! Precis som jag och mina vänner misstänkt var det inte bara några småsaker att rätta till på Compis, det var en hel rad STORA saker. Är väldigt matt efter denna dagen så jag tänkte att jag tar och rabblar den långa listan så fort jag sovit igen några goa sömntimmar.

På återseende 😉

Fortsättning följer i senare inlägg..

Haha, sade jag att det går lite som en berg&dalbana med Compadre eller 😉

Idag var vi ute på en liten promenix och innan dess hade jag tvättat snorren (som inte var populärt så han var överkänslig och spänd efteråt tyvärr, men det var ett måste innan vi åker till Equiterapeften imorgon eftersom hela låren var snuskiga..

I vilket fall som helst så gick vi ut en sväng och först var han uppe i luften men sedan kom han tillbaka jättefint och faktiskt tom. sökte lite kontakt med mig helt på egen hand.

Det stod en transport på stallplanen som någon hade tränat med och den var väldigt farlig idag tyckte Compadre. Så vi tränade på att “lasta bredvid” transporten eftersom han gick som på nålar förbi den.

Han slappade av jättefint, det liksom bara släppte vips – härligt 🙂 Så jag tog, larvig som jag är hehe, och frågade honom om han kunde tänka sig att gå på transporten – vilket han ville!? *förvånad*

Så jag gick på ett par gånger och sedan frågade jag om han kunde tänka sig att gå på själv – och det gjorde han!! *väldigt förvånad och GLAD*

Jag har enbart tränat en gång innan på detta, att han ska gå på själv, men det var inget märkvärdigt då. Lite läskigt och lite OK.. Men idag, wow haha – kolla själv 🙂

GLAD GLAD GLAD

<!–
WriteFlash('’);
//–>Video: Compadre plutt vid andra träningstillfället på självlastning (13 okt 2010)

Jag vet inte om det handlar om att måndagar är en skitdag men igår var en riktig “down”-dag igen. Han var väldigt vaken och uppmärksam – på allt förutom mig. Det kvittade om jag väntade ut honom eller bad honom om hans uppmärksamhet.

Idag var lika så..

Vi kommer igen men just nu känns det verkligen svackigt – vi kommer tillbaka starkare än någonsin och då kommer jag blogga friskt 🙂

Jag predikar ju så varmt om tålamod och tillit till livet och kärleken så därför ska jag väl inte vara sämre än att jag tror på det själv också!

KRAM