Naturligtvisabellas blogg

Det värsta med mitt jobb är att jag ofta får “städa upp” det andra har grisat ned. Den stackars fina, älskade lilla häst i Ljungby var precis en sådan pålle. Hon har nu väldigt kära ägare, men vad livet dessförinnan har gjort mot henne vill vi nog inte ens veta.

Lastningen gick i som i vanlig ordning, bearbetning av gammalt groll, koordination av kroppsdelar men väldigt unikt för den här hästen var att jag fick en känsla av att hon “inte ville veta av sin kropp”, som om hon inte hade någon energi eller kontakt mellan kropp och knopp. När kroppen inte ville, ville hon mentalt och kroppsdelarna i sig var knappast överens.

Jag tackar mitt eget arbetssätt när överraskningar som då sker. Allt har släppt och hästen är positiv, lugn och trygg med transporten, mig bakom, framför, vid sidan, det har skramlat och haft sig i transporten när hon inte riktigt fått ordning på sina ben så det känns ofattbart enkelt när hon som värsta mönstereleven inte reagerar någonting på allt bakom, men det är bara att tacka och ta emot tänker jag 🙂 (Dock alltid beredd på att saker kan bubbla upp till ytan, speciellt när det gäller en häst som det här, som inte riktigt är synkad mellan kropp och själ.

När jag ber, bara för att det ska vara enklare för hästen, ägaren att stå framför henne inne i transporten, breddar mellanväggen till trekvarts och ställer mig bakom för att visa hur allt är klart för den definitiva stängningen, men att det tar vi nästa gång, så smäller bomben.

Denna underbart söta lilla häst har någonting väldigt viktigt hon vill berätta om och situationen med en bakom och en framför gör henne lite osäker så hon tar ett kliv bakåt. När jag, precis som jag gjort innan och hon varit helt bekväm med, petar in henne med min förlängda arm precis under svansroten lyssnar hon duktigt och går in steget. För att sedan gå emot igen, och igen och tillslut är hon snabbare än någon hinner uppfatta utanför och hela hästen förvandlas till en introvert traumatiserad häst.

När jag börjar bena ut allt och känner igenom hur situationen faktiskt blev talar hästen på sitt tydligaste vis hitintills. Från att ha varit lite “dåligt självförtroende-negativ” till att helt sätta sig på tvären och tala om att “DET HÄR ÄR PRECIS VARFÖR JAG HATAR MÄNNISKOR!!”

Hästen har blivit vinschad in i transporten och detta är någonting som är så lätt att avgöra eftersom om jag efterliknar situationen agerar hästen efter exakt invant beteendemönster. I detta fall vet vi dessutom att hästen verkligen har blivit invinschad och dessutom blev nuvarande ägare tipsade av andra att göra det, vilket de tack och lov hade sunt förnuft att inte vilja göra.

VARFÖR!? OCH HUR!?! ..kan människor vara så fruktansvärt opedagogiska och rent ut sagt galna att tipsa andra om att vinscha en häst in i en transport. Okunskap visst, men på fullaste allvar. Hur hade du mått om någon band fast dig, alt. satte på dig en tvångströja och sedan tvingade dig till någonting mot din vilja, kanske till och med någonting som var det värsta du visste. Hur hade du verkligen känt undertiden? ..och för att inte tala om efter!

Den här hästen får vi arbeta fler dagar med just pga. att allt “kom ifatt” bara av att en person stod framför henne samtidigt som en annan skulle hjälpa henne kliva in med sista bakbenet. Det utlöste fruktansvärda minnen från en eller flera händelser från det förflutna, som skadat hela denna hästs själ för resten av hennes liv.

Nästa gång är det djup bearbetning av detta och alla tummar och tår, förmedling av styrke-energier välkomnas till denna lilla underbart fina häst som är värd all kärlek och omtanke i världen. Jag är bara så glad över att hon kommit till rätt ägare!!

Här har ni ett udda inlägg som är från ett dokument med feedback som ska skickas till ett lastningsekipage som skickat videoklipp till mig.

Vad jag vill ska framkomma är hur lite (något?) det handlar om lastning, så fokusera på lösgörande arbete istället!

Allmänna tips
Allt handlar om lösgjordhet, vilket innebär att
det som inte ger någon avspändhet, lösgjordhet, gör heller ingen nytta
utan förstör snarare.

Allt gäller millimeter. När det gäller flyttningar, steglängd, formgivning, lätthet, korrigeringar osv.

Skänkeln är drivande – inte handen.. Tänkt ridning!!

Delar ur “Analys av 8 minuters lastträningsvideo”
Du
flyttar henne åt hennes vänster, hon skjuter ut vänsterbogen och går
med för mycket med rumpan före. Hon ska kunna flytta framdelen utan att
rumpan slinker med. När hon bara kan flytta framdelen så att rumpan står
kvar, då är det dags att flytta med rumpan.

Direkt efter
korrigeringen åt höger kliver hon över tillbaka till vänster och där har
inte korrigeringen gått igenom. Hon balanserar även tillbaka sig här åt
vänster igen.

Pausen som sker innan ryggningen som kommer är en
bra tanke, men eftersom hon inte kom igenom muskulärt av övningen innan
blir den bara en väntan. Här vill man att hon ska slicka och tugga.

Ryggning
är tänkt som beröm och vila/eftergift. Hon tar direkt och vrider sig åt
vänster med rumpan så istället för att fortsätta rygga skulle en paus
ske och rumpan skulle korrigerats in, för att sedan fortsätta
ryggningen.

Ryggningen går i tvåtakt, vilket innebär att hon inte
gör det i eftergift, för då lyfter hon varje hov försig i en ren
fyrtakt. Så därför skulle hon flyttats sidvärtes baklänges för att
lösgöras.

Använd gärna volten åt vänster för att flytta henne
utåt åt vänster så hon formar in sin högerbog. Allt ska ske av ett syfte
🙂 Om man här hade valt att inte gå upp på rampen utan stannat kvar
nedanför och tagit igenom det som ovan nämnts hade hon säkerligen visat
hur hon kastat upp huvudet eller försökt på något annat
liknanade vis att ta sig ur ramen.

Eftersom
ni här går upp på rampen resulterar det i att hon blir lång, halsen
sträcks och hon tappar sina bakben bakom sig eftersom de ej är på plats.

Genom
det lilla tixet hon gör genom att kasta fram nosen och glida lite med
kroppen åt höger visar hon att hon inte är eftergiven och ihopriden. Det
tecknet är väldigt lätt att missa 🙂

När du flyttar henne åt
vänster går hon bakom sig med höger framben och rumpan slinker med för
snabbt, vilket gör att hon inte lösgörs. Hon ska kliva framför sig och
rumpan ska komma mjukt och naturligt eller helt kunna stå kvar.

Hon
tixar även här lite diskret i handen genom att putta mulen mot väggen
på vänster sida. Alla tix som händer med hästens huvud, alltså i vår
hand, är tecken på att deras bakben är inaktiva eller att de inte är
lösgjorda.

Hon är för böjd när hon flyttas åt höger, hon ska
rätas upp på yttersida. Antingen genom skänkelns inverkan på yttersidan
eller genom handens förhållande, uppfångande inverkan.

De små
stegen då hon rättar sig själv bakåt innebär även dessa att hon inte
tänker nedåt och framåt och är även ett tecken på att hon glider ifrån
dig och faller isär.

Flyttade snällt åt vänster men tyvärr inte genom kroppen, samma som innan.

Började
kliva på fint åt höger, men tappar balansen och glider med åt höger med
rumpan i liten obalans. Flyttningarna därefter är lite tvetydliga. Det
behöver vara större och tydligare steg, framdel och bakdel för sig så
hon inte trippar med små steg med hela sig.

Om du ber henne om
detta lär hon tappa balansen och du får mer i handen. Säger du att hon
ska akta din hand lär det resultera i att hon väljer att gå bakåt eller
bort från dig på något vis och då visar du henne bara tillbaka i en
direkt korringering och så upprepar du detta till hon finner sin egen
balans.

Hon tixar även lite uppåt med huvudet för att visa att hon inte riktigt har balansen i benen.

Viktigt
när hon flyttas åt ett håll att hon ett; har huvudet nedåt framåt, två;
väntar med att flytta och står helt still i nedåt framåt sökningen,
tre; flyttar igenom kroppen och fyra; står kvar dit du flyttat henne så
hon inte tar ett steg tillbaka åt andra hållet.

När hon glider
ifrån dig i utbackningarna ska du använda skänkeln för att korrigera
henne fram till din hand igen. Stannar hon för handen glider hon bara
ifrån dig mer och blir lång. Om du korrigerar henne till handen med
skänkeln hämtar du bakbenen in under henne. Här kan också lätt en
protest eller två komma i form av att hon kanske glider bakåt mer eller
åt sidan. Korrigera henne in i ramen, sedan nedåt framåt stilla, slick
och tugg ska komma.

Att hon kastar sig så långt är för att hon
långt innan ni kommit dit in visat att hon inte kommit igenom muskulärt i
kroppen, därför blir kastet desto större för ju längre in ni kommer. Du
ska vara kvar inne i transporten och låta linan löpa annars lär hon sig
att du följer med ut.

När ni går tillbaka mot transporten och
ska börja flytta igen, ångrar du dig och går tillbaka dit hon kastade
sig. Vilket hon tolkar som att ni ska vara där. Hon lägger hela tiden
tyngden på sin vänsterbog, vilket vid tillfället hade varit perfekt att
korrigera in istället för att gå tillbaka dit hon kastade sig (varför
gick ni dit?? Där vill ni verkligen inte vara..)

När ni står där
skjuter hon ut högerbogen och det ser ut som om du vill flytta henne åt
vänster, men sedan får hon beröm när hon går åt höger. Flytta henne
alltid åt det håller hon inte vill gå åt, eftersom det är där
spänningarna ligger.

Att hon i pausen sedan slickar och tuggar är
för att hon flyttar sig fint genom kroppen, dock var det inte åt höger
hon behövde flytta utan åt vänster.

När du därefter flyttar henne åt vänster är det på god väg men hon flyttar framdelen för lite och bakdelen för mycket.

Ni
är för nära varandra i handen. Att du ”håller fast henne” gör att det
blir omöjligt för henne att balansera upp sig själv och därför får du
bara mer och mer i handen. Om du inte upplever att du får något i handen
är det istället kasten som kommer komma eftersom hon inte känner sig
självständig i ”er dans”.

Kanonfin flytt åt hennes höger, men
eftersom hon har så lätt för det där bör hon rätas upp mer för att
verkligen komma igenom extra.. eller prioritera att flytta åt vänster
eftersom det är där hon är stel.

Synd att inte denna
lösgjordheten sker framför transporten där den behövs. Står man en bit
ifrån relaterar inte hästen till det på samma sätt som när man kommer
till transporten och därför får man upprepa allt där för att se om det
fungerar på samma sätt.

När hon kommer upp på rampen igen behöver
hon korrigeras bort från sin vänsterbog som hon står och tynger på. Då
hade hon protesterat och du hade kunna ta igenom det, istället för att
det ska komma som en överraskning inne i transporten i form av kast
senare som jag antar att det gör.

Tanken är helt rätt när du ber
henne att stå till, men eftersom ni ”hänger på varandra” och hon blir
fasthållen i huvudet så ger du henne möjligheten att vila huvudet där
och alltså balansera på ett ”femte ben”, vilket resulterar i att hon
blir framtung och står och vankar. Där bör korrigeringarna ske med den
förlängda armen istället för rösten och handen.

Ibland flyttar
hon fint, som nästkommande flyttning, men tyvärr flyttar hon tillbaka
sig när du av någon anledning tittar på hennes vänstersida. Vilket gör
att hon blir obalanserad.. Där skulle hon inte flyttat.

Kastet,
där ska du vara kvar och inte följa med. Vinkla huvudet mot dig när hon
drar. Eftersom hon dessutom även denna gång drar åt vänster avslöjar hon
för dig att det är hennes vänstersida hon sitter fast i. Visst är hon
snäll som talar om för dig vad du missat 🙂

En schysst, men arg
och ogenomtänkt korrigering på hennes vänsterbog kommer sedan. Vilket är
synd! Hade du tänkt på att korrigera henne med lugn och konsekvens där
hade du tänk på att ha hennes huvud rakt fram och vara beredd på att hon
självklart skulle dra åt vänster igen.

Korrigeringen skall
aldrig vara en bestraffning för någonting som hon gjort utan det ska
vara en korrigering antingen i språnget, eller så ska det vara en
konsekvent övning där du ber henne gå åt höger i lösgörande syfte.

Det blir ingen överraskning att hon härnäst kastar sig åt vänster igen..

Din
röst är här arg och ”stilla”-kommandot är här helt onödigt. Använd
röstkommando när du vet med säkerhet att du kan korrigera henne till det
du ber henne om.

Hon märker på både din röst och kroppsspråk att
du här visar spänningarna i din kropp vilket gör att hon blir än mer
studsig och hoppig.

När hon står still och är duktig ska hon ha
beröm, gå fram till henne och stryk i pannan. Hon får inte bli
bestraffad eller osäker för att ni missförstår varandra.

Här är
hon väldigt osäker, ledsen och känner sig missförstådd. Hon vill så
gärna visa dig och hon är väldigt duktig på att göra det men hon känner
att du inte förstår och då känner hon sig maktlös och orättvist
behandlad.

Här hade varit läge att antingen samla sig, krama och
förlåta varandra. Fortsätta och försöka men om det går på samma sätt,
avsluta och höra av dig till mig, eller försöka lära av henne och se vad
hon verkligen säger – men det är svårt! Jag säger ingenting annat, men
det här är rent muskulärt arbete som jag lärt mig under flera år av
praktisering på massor av olika hästar. De lär oss, men vi måste
verkligen kolla så noga.

Hennes reaktion härnäst är helt i sin
ordning. Hon skriker ordagrant ”Matte det sitter i min vänstersida,
lösgör mig så vi kan fortsätta!!” men får till svars ”Nedrans häst
varför måste du kasta dig??!!”

Hon kämpar fortfarande för att
visa att det är i vänstersidan det sitter, men här ser du inte någonting
av vad hon säger dig för allt hon gör känns som disrespekt tror jag att
du tycker här..

Straffbackning får inte förekomma under några somhelt omständigheter!

Att
flytta ett helt varv runt tjänar ingenting till utan skapar bara
förvirring. När hon dessutom hållsfast i handen gör inte förflyttningen
någon nytta eftersom hon inte kan lösgöras från sitt bogparti när hon
blir framtung. Hon flyttar mest genom rumpan och det är framdelen som
skall frigöras, viktigt att tänka på!

Straffbackning är som sagt
INTE tillåtet! Ryggning ska vara bekvämt och eftergift.. Skall
ryggningen användas för att lösagöra ska den i sådant fall göras
sidvärtes baklänges eftersom rakt bakåt lätt skapar spänning och i
synnerlighet tvåtakt, vilket är högst oönskat.

Sjävklart har hon
vid det här laget lärt sig att du följer med ut när hon drar så det är
ett säkert kort för henne som hon såklart använder sig av eftersom hon
känner att hon inte kan göra sig förstådd.

Dessutom drar hon
enbart åt samma håll, vilket fortfarande är vänster, och då visar hon ju
faktiskt även i sina utfall att det är i den sidan det sitter. Så läs
av istället för att irriteras av att hon upprepar detta!

Bjarg islandshästklubb presenterar:
CLINIC MED NATURLIGTVISABELLA – Lastning, kommunikation & vardagshantering

Plats: Vaggerydsklinikens ridhus

Datum & tid: Söndagen den 14:e oktober kl: 15.00-18.00 (med fikapaus)
Tema: Lastning, kommunikation & vardagshantering

Pris: 100 kr (50 kr för medlemmar i Bjarg islandshästklubb)

OBS!
Medtag egen stol, det finns ingen läktare i ridhuset. Medtag gärna även eget fika, det finns begränsat som säljs i Vaggerydstravets cafeteria (först till kvarn!), bil eller promenad mellan cafeterian och ridhuset i pausen.

Betalning sker kontant på plats och ingen föranmälan behövs, men ni går gärna lägga till er här på “KOMMER” i evenemanget 🙂

Det vanligast problemet lär vara att lasta våra hästar, därför anordnar vi nu en clinic med Naturligtvisabella som går igenom hur man säkert kommunicerar med sin häst till vardags och hur man enkelt tar med sig detta till lastningen för att slippa framtida problem och komplikationer.

Isabella kommer att visa en introduktion och problemlösning i lastning med en häst som hon får träffa för första gången denna dag. Dessutom har hon med sig en av sina egna hästar som hon visar upp i både vardaglig hantering och lastning. Båda delar i jämförelse mot varandra!

SÖKES!
Clinichäst/gästhäst
Svårlastad/problematisk häst sökes till clinicen (pris: 400 kr). Förbinder sig att boka två lastningstillfällen utöver clinicen. För mer info och bokning av häst, maila till info@naturligtvisabella.se

LITE EXTRA KRYDDA!
Dessutom söker vi en riktigt mörk och tråkig transport (dock ska den vara säker och godkänd!) som vi kan demonstrera ur en mer “verklig” situation eftersom alla inte har rymliga fina exklusiva transporter. Så maila även om du har en lite skruttigare transport som vi kan visa med. Spännande va? 😉

Uppvisningspållar blir mina egna två – Zebastian och Compadre! Där jag kan visa två hästar med olika personligheter och utveckling i träning och lastning.

INLÄGG SKRIVET AV KUND:
Bildtext: Unn (bild lånad från kunds blogg)

“
Summering av helgens lastträning (skrivet den 6:e sep 2012)

Så, efter första dagen var jag väldigt stolt över min Dromedar och jag var själv väldigt taggad på att lära mig mer. Hela hennes sätt att arbeta med Andromeda var för mig väldigt nytt och jag ville bara ha mer. Har ju som sagt haft ett väldigt långt hästuppehåll och elementen av naturlig hästhållning var under min aktiva ponnyperiod för 7 år sedan fortfarande ganska färska, och sällsynta i min region. Kunskapstörstare som jag är ville jag lära mig ännu mer, speciellt när jag såg hur Andromeda svarade på det.

Andra dagen började med repetition av grundhanteringen för att se om hon hade förstått allt vi börjat med att introducera för henne dagen innan. Det gick super, mitt hjärta var superduktig och jag var jättestolt!

Sedan gick vi över till själva transportdelen igen, som vi också börjat med under fredagen. Här gick det också väldigt bra. Under fredagen märktes det väldigt väl att min Älskling har lite av ett temprament, för hon var näst intill förbannad på oss och ganska otålig, haha. Ungefär som om hon försökte säga: “Men för i helvete, hörrni! Kan vi inte bara gå in i den här jääävla lådan och call it a day, jag VET ju att det är det ni vill OKEY?!”. Mycket stående på bakbenen var det, men vi tog oss igenom det och återigen var jag helt gråtig av stolthet.

Lördagen började bra med transporten, hon visade att hon hade förstått grejen, och blev dessutom självlastad av Isabella. Ögonen var väääldigt blöta då, kan jag säga utan att skämmas! Sedan var det dags för mig att börja ratta lite och det var skitsvårt och helt nytt för mig!

Efter en liten stund såg Isabella någonting som inte riktigt stämde som hon ville rätta till och då… DÅ brakade “helvetet” loss. Återigen var Andromeda på bakbenen, men på ett helt annat sätt än hon var under fredagen. På fredagen var hon svart i ögonen, arg och när hon reste sig så var det nästan lite akrobatiskt och väldigt rakt. Nu var hon istället helt väck, som bortkopplad från verkligheten nästan och stegringen i sig var väldigt sned samt hög. Det skrämde mig på ett sätt som jag aldrig varit med om innan. Jag var inte rädd för min eller Isabellas skull, jag var rädd för hennes skull för det var så uppenbart att något inte stod rätt till och jag visste inte vad jag skulle göra för att det skulle gå över och göra henne trygg. Grädden på moset där var också att hon sökte efter mig konstant, nästan valpig, på ett sätt jag aldrig varit med om. Jag vet att hon är mån om sin flock, men inte så som hon visade för mig där här dagen. I vanliga fall är det ungefär såhär: “Ja men ok, där är du. Bra”. Nu kändes det mer som: “VAR. ÄR. DU? Du har inte gått ifrån mig va?”. Och det var så himla rörande och återigen höll jag på att börja lipa.

Även det redde vi ut efter ett tag och Tösen var helt svettig. Hon fick “hålla på” tills dess att hon hade släppt det och fått få ur sig den här negativa energin hon bar på, och säkerligen har burit på sedan hon var bebis. Något hade alltså triggat igång henne när vi blev ihopsatta igen och vi filosoferade lite fram och tillbaka om vad det kunde tänkas bero på. Och det finns ett tillfälle som jag alrig kommer glömma, när Andromeda bara var en liten, liten tjej.

Hon kan inte ha varit äldre än året gammal, tror att hon fortfarande diade. Jag gick ut i hagen för att kolla till mini-Dromedaren och hennes mamma i hagen. Ni vet, rutinkontroll och känna igenom och så där. Hagen de gick i då var väldigt stor och de stod längst ner i hörnet vid stenmuren mot grannens hästar. Först ser jag inte riktigt var hon är, jag ser hennes mamma stå och beta, men jag ser inte Andromeda. När jag väl ser henne så blev magen till en stor isklump. Där står mitt Hjärta, med alla benen insnörda i eltråden. Helt lugn och helt stilla, hon rörde inte en fena. Jag frös fast innan jag övergick i panik, skrek eftter sax, insåg att det inte var någon som hörde mig och sprang för att hämta sax istället. Och herregud som jag sprang! När jag kom tillbaka stod hon precis som när jag hade lämnat henne, stilla, lugn och till synes helt oberörd. Jag fick loss henne och hon kunde gå tillbaka till sin mamma och leka i hagen igen, hon verkade fortfarande helt oberörd.

Jag har alltid trott att det inte lämnat några men hos henne eftersom hon hela tiden var så lugn då och alltid har varit lugn efteråt. Har faktiskt aldrig, med handen på hjärtat, sett henne rädd. Orolig, ja. Obekväm, ja. Men aldrig rädd. Ju mer jag tänker på det nu i efterhand så vet jag ju faktiskt inte om hon försökt ta sig loss innan dess att jag kom ut i hagen. Jag vet inte hur länge hon satt fast eller hur hon reagerat på att hon satt fast innan jag hittade henne. Har bara tagit för givet att hon aldrig var rädd. Och uppenbarligen smart nog att förstå att hon inte kunde komma loss själv så hon inte slet sönder sina små ben. Det kommer jag alltid vara otrolig tacksam för!

Under söndagen så gick allting mycket bättre och det var jag som rattade igen. Hon visade att hon nog faktiskt inte alls är så förtjust i lådan, hela hon skalv! Missförstånd fanns det, men vi redde ut dem tillsammans, jag och min Dromedar. Visade sig att det inte bara var Isabella som kunde självlasta henne, utan det kunde även jag! Finns inga ord som kan beskriva hur skönt det kändes, och fortfarande känns i skrivande stund. Det var något som jag trodde vi skulle kunna göra i framtiden, om 6 månader – 1 år kanske, med mycket, mycket träning. Och så står man där och bah: jaha?! REDAN?!

Fast egentligen är jag inte förvånad. Jag har all tilltro i världen på min Dromedars kompetens, det har snarare varit min egen som jag har misstrott eller tvivlat på. Det här kommer jag leva på länge, förmodligen för alltid! Och blir liksom otroligt gråtig bara av att tänka på den här upplevelsen vi hade den här helgen.

Till sist vill jag avsluta med att skriva ett par ord om och till Isabella.

När jag anlitade Isabella var jag säker på att jag hittat något bra. Sett en kompis träna för henne innan och var nyfiken. När hon väl kom till oss och vi träffats och hon hade jobbat med Andromeda ett tag så var jag inte bara säker, jag var övertygad och såld!

Hennes filosofi är så självklar, hennes egna energi som hon för med sig är fantastisk och jag kände mig inte orolig en sekund för någon utav oss. Ibland kan man ju känna sig väldigt obekväm med att lämna över sin Käresta och Hjärtevän till någon annans hantering, speciellt om man aldrig träffats innan. Men jag var inte obekväm, orolig eller något liknande. Det bara kändes bra, det kändes rätt och det var väldigt lärorikt på så många plan.

Isabella fick mig att tänka till över saker som de flesta av oss tar för givet och sällan kanske riktigt funderar över. Som det här med hantering eller inställningen till hästen och bandet vi har med de här fantastiska djuren. Hon berättade hela tiden vad hon gjorde, hur hon gjorde och varför. Vilket för mig som hästägare är viktigt så att jag förstår vad som händer och inte känna mig så utelämnad åt hela situationen. Inte ett ont ord, inte en ond min – bara positiv inställning hela vägen från och med dag 1!

Jag är imponerad av hennes kunskap, hennes glada energi och inställning, hennes tålamod gentemot häst och människa och hennes filosofi. Det här är och kommer säkerligen vara en av de bästa investeringarna jag har gjort för mig och för Andromeda, och för oss som ekipage. Vårt bant har blivit så mycket starkare redan, bara tack vare de här tre dagarna.

Kan inte göra annat än att varmt rekomendera Naturligtvisabella vidare till andra. Det är nästan så jag insisterar, faktiskt!

Tack Isabella, för all hjälp. Den har verkligen varit ovärderlig!
“

INLÄGG SKRIVET AV KUND:
Bildtext: Unn (bild lånad från kunds blogg)

“
Lastträning, dag 1 (skrivet den 31:a augusti 2012)

Alltså, vilken dag det har varit för mig och framför allt för Dromedaren. Är fortfarande helt uppspelt, taggad, nervös och stolt över min fyrbening.

Idag var det alltså dags för första lastträningen med Naturligtvisabella och jag kan inte säga annat än att jag är oerhört imponerad av hennes kunskaper och hennes känsla.

Det hela började med i en liten inhängnad där Isabella började jobba med fröken Dromedar; framåt, bakåt, sidvärtes och hålla sig till Isabella och hennes “linje”. Informativt, positivt, pedagogiskt och konsekvent genomförde hon den här första etappen i arbetet. Kände och läste av Andromeda och lät henne ta in den nya informationen innan det var dags för nästa moment.

I grund och botten handlade det om hantering idag, inte om lastträning. Filosofin som Isabella förde med sig och delade med sig av är för mig helt solklar. Man vill ha en snäll och lydig häst, men med rätt att uttrycka sina känslor om något är tokigt. Inte en kuvad häst som gör saker enbart för att hon ska, inte för att hon vill. Inte bryta ner hästens självförtroende utan pusha henne framåt och bygga upp henne istället. Vara kompisar på vägen och inte “master and servant”.

Mitt huvud svämmar över av information att ta in och hjärtat svullnar upp av stolthet att se mitt fyrbenta hjärta klara av utmaningarna hon ställdes inför idag. Usch, blir helt gråtig.

Får försöka sammanfatta lite bättre imorgon, för nu känner jag mig lite väl svajig för det här. Resan fortsätter imorgon!
“

Allt detta angående lastning och hur komplext det är.. men inte i min värld. När du en gång har löst dina lastningsproblem, ska du aldrig se dem åter!

Här visar Johanna hur hennes ponny Polo, mästaren på att smita åt sidan, rymma, dra, liten muskelknutte – pansarponny, lastas med lätthet även när jag kör med henne för att se hans reaktion.
Video: Johanna och Polo visar att man kan lasta illa, men säkert och tryggt (19 aug 2012)

Lasta hur du vill, när du vill, var du vill 😉

Ibland kommer jag ut till människor som har mig som sista chans eller “sista utväg”, skeptism är då någonting jag ofta stöter på eftersom de redan tagit ut expert på expert utan önskat resultat..

Häst och hästägare är båda lika ifrågasättande och undrande över vad jag pysslar med när jag inte ens vill börja med problemet först utan “göra min grej” som innebär analysen där sambandet mellan muskulatur och mentalitet är det viktiga.

När jag var i Växjö senast stötte jag på ett ekipage med precis detta problem. Men grundproblemet var att matte köpt sig en ny fin tävlingspålle, detta är då Walter, och blir efter bara ett par månader påkörd bakifrån av en person som sitter och sms:ar i bilen. Transporten åker in i hela bakpartiet på bilen och kaoset är ett faktum!

Efter detta trauma är Walter inte längre sig lik, utan känns självklart osäker och ovillig att gå på transporten. De gånger de åker kan de åka hemifrån men på bortaplan är det lögn..

Nu, flera år senare lägger matte tillslut ut Walter på annons för att “ge upp” sin tävlingshäst eftersom de liksom aldrig kommer igång och massor av pengar har det gjorts av med genom att redan ta ut alla last-tränare hon hör talas om.

När jag möter Madde och Walter är det på hemmaplan och vi spenderar flera timmar på ridbanan för att ta igenom mentala och fysiska låsningar. Det är redan här som Madde, med många fler, undrar vad detta ska ha med lastning att göra. Men det är precis där vi har problemet – vi tänker inte lastning. Vi tänker hästhantering, psykologi och pedagogik!

Efter en liten stund vid transporten avslutnings vis första dagen och påbörjad lastträning andra dagen bryter allt loss och Walter visar mig det som han alltid gör på bortaplan. Madde brydde sig ju inte om hur det går hemma, när det är borta som det strular.. men jag har alltid fått fram de beteenden som hästägare talar om utan att behöva befinna mig på ett specifikt ställe eller vad det än må vara som framkallar problemet. Jag vill lösa så mycket jag kan på marken och hitintill har jag fått fram det jag vill från marken för att med mer lättsamhet ta tag i det “stora” problemet som då inte längre är så stort..

Jag visste att jag hade press på mig, av alla år som gått till spillo.. Men eftersom “slutskedet” och åkturen alltid är upp till hästen kunde vi inte annat än all hålla tummarna när allt kändes sådär jättebra den tredje och sista dagen – dagen D – åkdagen 🙂 ..och tänk att allt gick perfekt!

Madde lastade honom hem från samma plats där olyckan skett vid och Walter var nöjdare än nöjdast över att komma ut på vägarna igen.

En riktig solskenshistoria!

Idag åker Madde och Walter ensamma på träningar runtom i Växjö och hon har dessutom märkt en stor skillnad på hans grundform som blivit lösgjord och följsam. Lastträningen släppte även på skänkelvikningarna som han nu krålar fram i 😉

Jättetrevlig artikel i tidningen kom några dagar efter clinicen i Sävsjö! Förutom att det inte är hästtransporterna som jag syftar på utan själva hästen som man lastar så lyckades reporten uttrycka i sin text en hel av vad jag ville få fram i min föreläsning 🙂
Bildtext: Läs hela artikeln.. http://www.naturligtvisabella.se/klassic_referenser.html

Bildtext: Top Fire S, en riktig ögontjänare tro? (bild lånad av Linda)

Linda anlitade mig för några månder sedan då hon kört fast i lastningen med halvblodsvalacken Toppen. Vi löste problemet, som var att Toppan kastade sig ut ur transporten och bland annat vikt ihop bakbommen några gånger..

Nu blev jag åter kontaktad eftersom Linda upplevde att Toppen inte riktigt tyckte att saker och ting var lika självklara längre.. Det gick att lasta och de åker nu mera flera gånger i veckan och tränar. Därför uppskattar jag när folk är lyhörda och tycker att det inte känns riktigt hundra. Så, det blev upp till mig att analysera läget 🙂

Det jag kunde komma fram till, efter att kollat in Toppen och Linda, var att han “fastnar i handen”, dvs. att han går mot handen istället för att följa. Han blir tung i bogpartiet och fastnar därmed istället för att smidigt kunna följa med Linda. Detta är detaljer som syns om Linda ber honom göra saker lite snabbare.

När jag tipsade om en förlängd arm, en stick eller ett spö, blev det fart och fläkt och Toppen gillade inte att bli petad på.. Efter att jag demonstrerat lite hur jag menade för att ge Linda en bild, fick hon testa att ta igenom en hel del själv, för att “få in tekniken” 🙂

Toppen var nämligen en mästare på att kasta sig omkring på stallplanen när han inte tyckte att någonting passade, vilket var precis vad han gjorde nu!! Allt, pga. att det varit väldigt lugnt och fint och harmoniskt när de lastat, vilket troligen gjort att Toppen skapat egna små problem att greja med och vips så känns han inte längre lika bra eftersom han inte aktiveras.

Jag frågade även Linda hur han känns i ridningen eftersom det ena ofta (alltid?) speglar det andra.. men till min stora förvåning sade hon att det funkar hur bra som helst, allting. Efter lite djupare “research” fanns det saker, som inte har med själva krumiluttandet i ridningen att göra, utan om när han blir rädd för saker eller dylikt – då han kastar sig som en tok och är omöjlig att få stopp på. Självklart händer inte detta ofta men när det väl händer är det precis som i lastningen – än en gång beviset, allt är samma 😉

Så jag lämnade Linda och Toppen med en övning som de ska göra så ofta de kan gör att komma åt fokus-problemet i lastningen och kanske även lite i ridningen, annars får de höra av sig om träning i just ridningen för att lösa det exakt.

Det finns även mer som speglar saker när det gäller hästhantering, men det är ang. oss själva. Väldigt ofta, jag skulle säga 9 av 10 personer, har samma “problem” i sin relation med hästen som mot andra människor. För att ta Linda som exempel är hon väldigt mjuk, vänliga, pedagogisk och välmenande mot Toppen. Men hon har svårt att säga ifrån när han gör saker som inte är okej.. antagligen för att hon inte riktigt vet hur hon ska göra, men hon testar inte gärna heller sig fram utan vill att saker ska bli rätt istället. När jag frågade Linda om det möjligtvis är sådan hon är även i relationer, log hon och nickade 🙂

Hästhantering och livskunskap a la relationer! Bella, till din tjänst *blink*

Bildtext: Dora, ponnyn med humor OCH humör (bild lånad av: http://teamnyrk.blogg.se)

Sara & Dora
Pappa Klas kontaktade mig angående deras relativt nya D-ponny Dora, som de hade problem med i lastningen – och urlastningen! När de ska gå på transporten var det den vanliga historien om att frysa fast, inte vilja gå på med baktassarna på rampen, gå åt sidan, stegra, vända runt och så vidare.. Men vid utlastningen berättade Klas om ett mer sällsynt problem!

Dora har nämligen tagit för vana att istället för att backa ut ur transporten när man öppnar bakom henne, så vänder hon sig om och går ut åt “rätt håll”. Detta beteende tor de att hon skapat av att ha åkt lastbil i Tyskland, som hon är importerad från, och därför aldrig lärt sig att backa ut. Hos förra ägaren hade de åkt brett och låtit henne vända runt och de hade även sagt att det fungerade att vända henne med en mellanvägg i, fast vidöppen.

En dag när de skulle lasta ur Dora hade hon för bråttom och tros drabbas av panik när det var så trångt. Så hon kastade sig åt sidan, snett över mellanväggen och fastnade så hon trillade baklänges på rampen. Personen som lastade ur henne var nära på att få hela Dora över sig i kaoset, men tur i oturen så fick hon endast Doras hals på sig.

Med denna historien berättad för mig, bokade vi en en tredagars-lastträning veckan därpå. Alltid spännanade att stöta på problem som inte är så vanliga!

Introduktions-analysen..
..gick så klockrent till att börja med att jag nästan trodde att jag var bortskämd. Med med tanke på alla detaljer som jag fått berättade för mig väntade jag egentligen bara på “att bomen skulle sprängas” 😉 Ibland blir det inte som man tänkt sig utan allt är precis sådär gott hela tiden, men ofta kryper det ena eller det andra fram tillslut.

Dora gick lugnt, nästan lite för lugnt, i skritt på volten. Lyssnade lagom på halter och igångsättningar, hon tog allt cool. När det sedan var dags för det stillastående momentet med nedåt och framåt-sökningen tog hon det fint också, även att hon gick emot aningens först, men hon lättade snabbt.

Ryggningarna och flytta tassar var desto värre, så här blev det “upp till bevis” vad Dora kunde hitte på, hehe! Hon blev irriterad och frustrerad när jag bad henne flytta sig och hon valde att inte lyssna. Jag bad om en stick för att nå henne lättare utan att behöva kliva in i hennes zon och då fick lilla damen nog. Hon tyckte minsann inte att jag skulle komma och be henne flytta sig och hon visade tydligt hur hon brukade göra när hon inte orkade lyssna mer.

Det är precis detta som är så unikt med hästarna och vår träning med dem, det är verkligen samma i allt. Vi fick fram hur hon gör i lastningen, hanteringen när hon gör som hon själv vill, när hon inte vill vara med mer, när hon bestämmer sig för att smita då hon blir hämtad från hagen m.m. – och allt detta genom lite grundläggande träning i en liten inhägnad.

Eftersom jag går igenom hästens muskulatur och mentalitet så stöter man förr eller senare på problemen som ägarna upplever med sina hästar!

Så fort vi kom igenom dessa invanda beteenden/olater så kände vi oss redo för att börja blanda in transporten. Dora blev väldigt yvig så fort någonting hände som hon inte fick SE PÅ TILL 100 % och Klas berättade även att han har en liten show med Dora varje gång han ska hålla i henne på en tränings- eller tävlingsplats.

Själva lastningen..
..gick bra, och det visade sig som så ofta vara den gamla vanliga historien om att hästen låser sitt bogparti och tappar bakbenen. I detta fall berodde det på att hon inte ville ta in baktassarna i transporten, och helst inte upp på rampen heller, för då visste hon att det blev läskigt och obehagligt. Hon visste ju nämligen inte att man lätt kan backa ut ur transporten. Hon betedde sig som om det var ett stup bakom henne och det fanns ingen väg som ens kallades bakåt. Så hon hon kom in var hon redo att gå ut, framåt genom att svänga runt. Detta försvann väldigt snart och desto mer balanserad hon blev i urlastningarna, desto mindre kikade hon ens åt sidan när vi kommit in.

Vi avslutade första dagen med att Sara fick gå in med Dora i transporten och backa ur henne, med mig bredvid eftersom jag inte ville riskera något missförstånd i utbackningen 🙂

Andra dagen..
..upprepade jag snabbt alla steg vi tagit första dagen, vilket såklart nu gick i racer-fart eftersom Dora blivit så trygg så snabbt! Även när Klas körde fram transporten stod hon mycket duktigare utan att stimma runt. En trygg centrerad energi 🙂

Sara fick träna mer idag tillsammans med Dora och det är inte bara mycket att hålla reda på med longerlina, häst och stick. Utan även att tänka, andas, känna in, analysera och berömma m.m.

Dagens träningspass avslutade vi med att åka en “fem-metare” och här märktes att Dora blev lite oroad av själva stängningsprocessen, så den gjorde vi om en gång och bad alla inblandade att prata och göra Dora delaktig så det inte bara blir att stänga in henne. Detta lugnade henne avsevärt och urlastningen efteråt gick fint den också 🙂

Tredje dagen..
..blev till och med en åkdag 🙂 Så efter lite lastträning på stallplanen for vi iväg till ett ridhus där det brukade krångla. Dessutom passade vi på att ha ett träningspass från ryggen som blev en hel del upprepning av vad vi gått igenom i lastningen. Dora har nämligen en tendens att lägga sig på bettet och hänga i handen, precis som hon gör mot grimman i lastningen. Skritten och traven fungerade bra, så Sara kunde påverka på rätt sätt. Men i galoppen visade Dora att hon tyckte att det var smidigt att matte galopperar åt henne. Så då visade jag en övning från marken istället som Dora tyckte var mindre kul eftersom hon nu fick göra arbetet och Sara fick se hur svårt hon verkligen hade det på egen hand, så då är det inte så lustigt att det blir lite tungt för Sara 🙂

Det är lätt hänt på pållisar som Dora att antingen ha för mycket fart och fläkt så det blir energi överallt, eller för lugnt och energifattigt så det inte händer något och precis som Sara uttryckte det – att det blev tråkigt. Att centrera energin i ridningen precis som i hanteringen gör att man tar tillvara på energin istället för att den går till spillo eller inte nyttjas alls.

Lastningen hem..
..blev lite knölig eftersom Dora växte fast lite i marken och blev seg, precis som vi just gått igenom i ridningen. Så, så fort hon insåg att hon inte kan fastna och bli seg mot Sara så knallade hon på hur fint som helst.

Avlastningen hemma gick fint, backeliback 🙂 Men här kom, precis som jag redan innan talat om för ägarna, att Dora backade lite för mycket på egen hand utan att lyssna helt och då fick vi gå på igen och upprepa en gång. Även här handlade om att hon fastnade i linan, och precis som innan blev det finfint så fort vi gjorde henne självständig men ändå delaktig!

Nu är det hemläxa för Sara och Dora i att vara lätta och mjuka mot varandra. Så ser vi om det behövs ett återbesök eller om allt flyter på framåt. Oftast kan det vara skönt med ett återbesök för att färska upp minnet på sig själv med alla väsentliga detaljer, eftersom det är lätt att börja slarva lite, eller glömma av små viktiga delar som gör att hästen påverkas direkt. Det jag menar med det är att om hästen har en tendens att fastna, så är det vår uppgift att inte fastna i handen 🙂