Naturligtvisabellas blogg

Bildtext: Pålle på väg! Den övre luckan var knasig, därför nere.. (4 feb 2012)

På förmiddagen fick jag ett meddelande om bråskande lasthjälp så jag ringde upp och vi bestämde att jag skulle komma så snart jag kunde. En timme senare stod jag på plats tillsammans med en lite oroad hästägare som lämnade över hennes 7-åriga lettiska halvblodssto, Corlita, till mig.

Jag blev kontaktad eftersom det var dags att flytta till ett annat stall och under gårdagens försök till att åka kastade hon sig ut gång på gång till hon skadade tassen. Nu behövde hon åka till nya stallet omgående för att låtas undersökas av veterinär och eftersom det nuvarande stallet låg i ett läge mellan två distrikt var det svårt att få ut veterinär dit.

Eftersom detta var en akut-hjälp skippade vi analysen och gick igenom nedåt och framåtsökning, samt ryggning på stallplanen, för att sedan börja lastträningen direkt. Hon hade mottryck i kroppen mot linan, drog sig åt höger, var stel i vänstersidan och skeptisk till saker bakom henne.

Att tvinga in en häst, kommer inte på fråga. Därför får det ta den tid det tar när jag “skyndar för dagen” så som det blir när man står i ett akutläge. Det handlar om vad hästen har för känslor, rädslor, fobier osv. beroende på hur lång tid det tar! När vi kommit igenom de första stegen i processen är det upp till ägaren om man vill “stänga in hästen”.

Jag anser att jag hellre hjälper till än att folk tar till desperata metoder eller att saken skapar problem på andra sätt, men hjälpen är alltid på hästens villkor!

Vi fick loss otroligt mycket, det kom liksom på köpet! ..så när vi stod med Corlita i transporten efter ett par timmar var det en lugn och stilla stämning i luften

Urlastningen gick som en dans, precis som transporteringen. Alla glada!

Dagen med stort D var kommen och vi skulle åka en sväng med Wildis i transporten till ett annst ställe. Vi beslutade oss för att slå två flugor i en smäll och ta sadelutprovning med Impression Pad i ett ridhus.

Lastningen in gick felfritt så himla duktiga! Vi stängde om lilla damen och åkte till ridhuset där vi lastade ut lika perfekt *imponerande*

Wilda ville gärna titta på allt och blev stor men lyssnade fint på Anna som fick henne att ta ett steg i taget ut ur transporten.

Anna har berättat att Wilda svettas mycket när hon förr åkt transport men hon var inte ens fuktig i pälsen nu

Efter sadelutprovningen lastade vi hem, åkte fint och lastade av hemma – klockrent återbesök! Så nu lämnar jag dessa två bruttor med en god magkänsla.

Bildtext: Rhianna stoltserar i ridhuset (lånad bild från blup.se)

3-åriga halvblodsstoet Rhianna och hennes matte Sannah hade kört fast i lastningen när hon ringde efter hjälp till mig. När de tränade och gav henne mat i transporten kastade hon sig ut och när de skulle åka ville hon inte ens gå in.

När jag först träffade Rhianna
..såg jag en stor och ståtlig pålla med mycket karaktär. Introduktionsarbetet var okomplicerat till en början, som sedan visade en hel del saker som var typiskt för lastningen. Det är just detta som är så effektivt med introduktionen/analysen, eftersom det visar så mycket som man kan lösa redan innan man tar tag i vid själva problemområdet.

Rhianna blev otålig, tappade helt fokus och började skrapa och knasa runt. Innan dess hade hon varit väldigt mogen för att vara unghäst och jag upplevde henne som väldigt analytisk i sig själv, men nu kom lillflickan fram i henne

När vi första dagen började träna vid transporten
..upprepade jag mycket av det som vi gjort vid introduktionen, som jag alltid gör, och mycket likheter visade sig såklart. Dock uppkom nya saker, trauman/rädslor/fobier som kom fram av just själva lastningen. Extra mycket känslor kom upp till ytan när jag bad om att få ta hjälp av en förlängd arm i form av ett spö, som resulterade i spändhet, mycket kast med huvudet och nervösa steppningar.

Rhianna är en väldigt känslig tjej som verkligen visar allt hon känner och lite till. Detta är någonting som jag ofta upplever i lastning eftersom många hästar blivit traumatiserade eller skapat fobier vid eller i transporten men hon är så känslig i sig själv. När hon kom till Sannah förra året var hon väldigt känslig mot huvudet och har hela tiden visat allt väldigt tydligt.

Det mest intressanta med Rhianna var
..hur hon visade mig varje liten detalj i lastningen som hon behövde hjälp med att komma över och bearbeta. Dessutom kunde jag av hennes ordning att döma se var lastningsproblemen börjat och hur det sedan eskalerat till ett så stort problem – det är verkligen något som är GULD värt, när jag kan ge ägaren hela processen och på så sätt ge en helt unik förståelse för sin häst!

Från början sade Rhianna “Gå på transporten, ohh noo!” och hon lurade mig nästan att tro att det bara var att hon inte ville gå på, den så kallade envisheten, och hade fallet varit så hade det varit första gången på år, någonsin?! Men snart kröp det fram mer och mer som visade att det inte handlade så mycket om att gå på, utan mer om trycket i linan. Jag kunde utvärdera precis vad hon tyckte var okej och inte.

När vi kommit förbi arbetet med att lätta för tryck kom nästa del, nämligen att hon tyckte det var otäckt att taket var så lågt (enligt henne) trots att det var en normalhöjd, om inte högre(?). Så detta fick vi hela tiden ta hänsyn till eftersom hon “ticksade” av sig själv genom att ta upp huvudet. När jag testade att självlasta försvann detta helt så mycket säger att det kommit av trycket i linan när man velat att hon ska gå på.

Självklart är det alltid svårt att klargöra vad som kom först, hönan eller ägget Men i detta fall är jag så näst intill säker på att det inte var här det började med Rhiannas lastningsproblem, utan snarare inne i själva transporten, närmare bestämt när hon gick emot frambommen. Fy bubblan vad obehagligt kyligt och hårt säg!

För helt plötsligt när vi dag tre står och upprepar allt visar hon stor oro och “backar flera steg i processen”. Hon hade inte under de andra två dagarna gärna gått in helt och hållet, även att hon stod helt inne i transporten så klämde hon ihop sig lite extra fint. Detta brukar släppa eller så visar sig någonting dagen efter och det gjorde det ju verkligen som sagt.

Eftersom jag stod och självlastade henne, när hon helt plötsligt blev väldigt instabil och upprörd, såg jag inte vad det var som störde henne. När jag kikade in och dessutom såg att hon låste sig extremt mycket i sin högerbog framkom snart problemet med att gå emot frambommen. Bara det att jag vet om vad problemet är brukar göra hästarna trygga och så börjar allt funka igen om man stöter på problem såhär på vägen, men inte nu..

När flera minuter hade gått och jag märkte att Rhianna inte blev mer bekväm utan snarare värre visste jag direkt att jag behöver tänka om, eller tänka till, men inte riktigt så som många kan tro. Jag vet här om att jag är på helt rätt spår men ibland krävs det extrahjälp som denna gång var från matte.

Sannah och Rhianna är härligt tighta i sin relation och Rhianna litar verkligen på henne, liksom “mammig”. Många kallar sina hästar mammiga, vilket jag sällan håller med om, men denna gång använder jag själv ordet eftersom det framkom så tydligt. Enda anledningen, som jag tror, varför de stött på detta lastningsproblem är för att Sannah inte förstod sig på Rhianna, som talade med stora bokstäver och kämpade i desperation för att göra sig hörd – den vanligaste grunden till alla problem jag stöter på, vad det än handlar om!

Så, Sannah fick order om att ställa sig inne i transporten på andra sidan frambommen och tro det eller ej men här blev det en sådan tydlig vändning att det nästan var trolleri. Rhianna gick inte ut ur transporten en enda gång utan stod vänligt och tryggt kvar i inne i transporten medan jag guidade henne till att släppa spänningarna i höger bog ..senare kunde jag släppa på spänningarna i vänster bog utan att Sannah behövde vara moraliskt stöd!

Här var vi nu med en hel rad småproblem som eskalerat i ett stort lastningsproblem, men som vi nu talat öppet om och bearbetat. Eftersom Rhianna var så ärlig och öppen redan från början kunde vi snabbt ta tag i rätt saker, men eftersom de var så omfattande så var det precis på håret att vi kände oss redo.

Hur som helst så kunde vi lugnt och sansat avsluta dessa tre dagar av lastträning med en liten åktur som gick hur bra som helst. Tanken är nu för dessa två brudar att fortsätta träna på själva lastningen på egen hand och sedan om de känner sig säkra så får de ta och börja åka små rundor. Behövs det tar vi en repetition, annars är det bara återbesöket kvar för att kontrollera småsaker som kanske glömts bort och dylikt.

Tack båda för riktigt intressanta och utmanande dagar för min hjärna – gott att få hålla sig i trimm

Bildtext: En duktig Rhianna och en gömd matte i transporten (7 jan 2012)

Så var det dags för själva lastningen tillsammans med “vilda” Wilda ..som verkligen är allt annat än vild men när hjärtat talar ibland gör sig hennes namn rättvist.

Man vet nämligen inte riktigt vad Wilda varit med om under sin första tid i livet. Hon kom till Anna som en totalt ohanterad 1, 5 -åring som på grund av olyckliga omständigheter fråntagit från sin uppfödare och placerades i ett annat hem fram till Anna köpte henne.

Bildtext: Anna och Wilda på stallplanen (30 dec 2011)

Wilda reagerar lätt på hastiga rörelser med att kasta med huvudet och en bit in i den huvudsakliga lastträningen utanför transporten och en bit upp på rampen kom en hel del känslor upp till ytan.

Allt hade gått väldigt lugnt till och Wilda var precis som i introduktionsarbetet samarbetsvillig och duktig. Nu hade hon dock ingen “vägg” vid sidan om sig och när jag visualiserade en vägg vid hennes sida som inramning tog hon sig friheten.. och friheten är precis vad jag vill att hästarna ska ta sig för det gör att de bearbetar och rannsakar sig själv på ett mycket öppet sätt.

Wilda började fint med att göra saker som jag inte bad henne om och när hon fick ta fler fria beslut gick det henne lite över huvudet och hon tappade helt samarbetsförmågan och precis som ett barn håller för öronen blev hon nu – väldigt otippat

När jag började leda in henne på “rätt väg” igen blev hon väldigt osäker och skygg, ett beteende som vi sett lite av i introduktionsarbetet men som nu blev mycket större. Detta är ett väldigt viktigt steg i bearbetningen och som ställer stora krav på vår förståelse, så vi bemöter hästen på rätt sätt för bästa utveckling och förtroende!

Så fort Wilda förstod att världen inte gick under kom hon tillbaka till oss mentalt och med en stor suck blev hon väldigt avspänd. Under resten av träningen gick det bara framåt med några små liknande känslor som behövde göra sig hörda igen.

När Wilda blev mer och mer säker, samt började visa att hon inte hade så mycket mer hemska saker att få ur sig var det dags för Anna att börja ta över

Vid detta laget hade vi gått igenom framåt, bakåt och åt sidan-träning, bearbetning av trauman tillsammans med mig, pålastning och avlastning, självlastning, stå kvar i transporten och förberedande träning för att lägga på bommen.
Bildtext: Anna och Wilda traskar med lätthet på transporten (30 dec 2011)

Det gick jättebra när detta kärleksfulla ekipage upprepade allt som jag och Wilda gjort. Dessa två är det ekipage som jag sett “bandet” mellan mest tydligt HEMLIGT hos. Det syns tydligt speciella band mellan alla hästar och ägare men dessa två är sådär kryptiska, hemlighetsfulla kärleksfulla, hehe!

Oftast så kommer mycket känslor fram när ägaren tar över eftersom det många gånger hänt saker, missförstånd, olyckor eller annat mellan dessa två. Men mellan Anna och Wilda verkade saker och ting vara väldigt förstående. De gånger som det dök upp någonting, exempelvis när jag “störde” för att stärka banden mellan dem, så bröts enbart kommunikationen mellan dem för att Wilda gick in en känsla själv och utelämnade Anna. Skillnaden är att hästen kan välja att utelämna någon eller så går något snett i kommunikationen som jag ser hänt förr och då väljer hästen att sluta lyssna och/eller tro på människan.

Fördelen med att Wilda gick in i sin bubbla och utelämnade Anna, var att det enda jag behövde göra var att coacha Anna till att nå Wilda och då fick de snabbt tillbaka kontakten igen.

Vi hann faktiskt med så mycket att Anna kunde testa att bearbeta känslor utanför transporten. Dock förklarade Wilda då att det inte behövdes, men fördelen med att Anna vågade gå in i denna rollen är att om Wilda skulle behöva hennes stöd i framtiden finns hon där för henne och hjäper henne att bearbeta. Detta är någonting jag försöker förmedla till alla!

Så, allt som allt dessa tre dagar har vi gått igenom lastning och hantering tillsammans med allt som uppkommit runt omkring. Anna och Wilda har en fin kommunikation och förståelse för varandra och avslutningen på den tredje och sista dagen blev en liten åktur med avlastning på hemmaplan igen.

Nu är det hemläxa för dem att träna på och så återkommer jag om några veckor för uppföljning. Om de har stött på någonting som är några steg bakåt i processen så blir det detta vi tränar på under uppföljningen, annars är tanken att åka en tur till ett nytt ställe och lasta av, för att sedan lasta på och åka hem igen

När jag delger er mina tankar såhär vore det väldigt intressant att få era tankar om mina tankar. Så kommentera gärna och kom med synpunkter och önskemål!
Bildtext: Anna och Wilda står redo att bli “inlåsta” i transporten (30 dec 2011)

Problemlösning: Lastning
Wilda kastar sig inte längre ut ur transporten, utan kan på sin höjd välja att backa ut för att hon inte känner sig bekväm. Då krävs ett par gångers av- och pålastning för att komma tillbaka till tryggheten. Rörelse bakom transporten är det som kan framkalla de självmana utbackningarna, vilket som sagt upprepas ett par gånger för att sedan funka.

Bakbommen, lemmen, övre “luckan” (rullgardin i detta fall) var ingenting som lockade fram några underliggande känslor och inte heller åkturen.

Anna berättade att Wilda sparkar/skrapar i transporten när de åker och svettas kraftigt, ingenting av detta märkte vi heller av. Svettningarna får jag återkomma om när vi åkt en längre tur eftersom vi nu åkte i enbart några minuter.

En del av mina tjänster handlar om att ge feedback över internet. Är man intresserad av detta sänder man mig ett mail och förklarar vad man vill ha feedback med. Därefter skriver jag ett dokument till dig med tips och tankar, konkreta övningar m.m. och skickar det sedan till dig. Vad tjänsten kostar är beroende på hur omfattande svaret är, men det ligger mellan 50 – 200 kr. Självklart kan du på förhand säga vilket pris du vill ge så anpassar jag mig till det

Här har du ett litet gratis smakprov på en början av ett dokument om lastning. Är du sugen på mer, så tveka inte på att höra av dig!

Video: På tal om lastning, här har ni mig och Compadre (13 okt 2010)

Utrustning
> Grimma
> Longerlina
> Stick/spö
> Hjälm & handskar
> Transportskydd
> Hönät

Mitt mål när jag arbetar med en häst att använda mig av så få hjälpmedel som
möjligt. Min utrustning är en del av mig och jag analyserar mitt användande av
dessa för att de ska verka logiska gör hästen.

En grimma följer mjukt hästens huvudform. En longerlina ger oss möjligheter att
arbeta med hästen på ett längre avstånd om så krävs. Sticken/spöet ger oss en
förlängd arm som lättare kan tillrättavisa. Hjälmen och handskarna har vi för
vår egen säkerhet. Givetvis är säkerhetsväst, stålhätteskor och annat som
skyddar oss varmt välkommet. Transportskydden är för hästens säkerhet.

Hönätet har jag alltid först och främst vid själva körningen eftersom jag
tycker det är viktigt att hästen ska få chans att äta och slappna av under
åkturen. Dessutom har jag funnit det väldigt intressant att ha i transporten
redan från början eftersom det gör oss mer vakna på vad hästen gör, eftersom
den absolut inte får äta av det förrän det är dags för avfärd. Varför? Av många
anledningar 1. För att hästen annars lätt lär sig att berömma sig
själv genom att ta en tugga inne i transporten och sedan backa ut igen. 2.
Hästen tränger sig och tar ”din” mat, för den ska respektera att den inte får
äta förrän du säger att det är okej och av första punktens anledning vill vi
inte tillåta hästen att äta just förrän det är stängt och klart för avfärd. 3.
Hästen lär sig att inte använda ätandet som ett ”missbruk” som jag ser hos
många, då de är så maniska och engagerade i maten att de helt tappar fokus på
vad som händer runt omkring – alltså att den inte ”tar in” saker vilket är
viktigt när man lastar så man inte fuskar förbi någonting medan hästen har fullt
upp med att äta. Jag tycker inte det är varken snällt eller proffsigt, utan
bara taskigt eftersom vi ju faktiskt lurar hästen.

En punkt som jag valt att inte skrivit med ovan är godis (bra att ha i fickan) som
är någonting som jag också finner är väldigt nyttigt att ha med när vi tränar
med våra hästar. För det första så är det positiv förstärkning, vilket jag med
många fler föredrar eftersom det är trevligt och även gör att hästen tuggar och
slappnar av lite extra. För det andra så ställer det till det, just eftersom
det är positiv förstärkning, eftersom många hästar blir ”lite väl positiva”
eller tiggiga, jobbiga, buffliga och enbart koncentrerar sig på att få godis.

Ett par syften med att ha med godis är de samma som med hönätet och det första
är att du får bära ett ansvar för att vara säker på att hästen verkligen är
medveten om vad ni gör när ni tränar och inte maniskt tänker på godiset hela
tiden. Det andra syftet som är det samma som med hönätet är att bli helt säker
på att hästen respekterar att godiset är ditt och att denne inte tar din mat
för att du just nu ”leder flocken”, detta är alltså exakt samma principer som
hästarna själv lever efter och därför också är väldigt viktig att inte undvika.
Har du en häst som respekterar detta fint har du också en god förutsättning för
att nå din häst i när ni lasttränar.

Men, det finns väsentliga med själva givandet av godsakerna är att det alltid skall
ske utanför transporten när hästen har gjort en extra ansträngning och varit
extra duktig. Tränar vi en häst som är väldigt obekväm i transporten när vi
strängt bakom den kan vi med fördel locka fram lite avspändhet genom att ge
godsakerna i transporten – men det är enda gången det är tillåtet

En fin liten grå mötte jag utanför Jönköping i Månestorp i en tredagars lastträning. Noova, ett sto på 6 år som inte åkt transport mer än några gånger kom till sitt nya hem för några månder sedan och när det var dags för träning på bortaplan kom problemet i lastningen.

Mamma och dotter som äger Noova ska ha en stor eloge för att vara de första genom alla år som har en fullkomligt trygg pålle som backar ut ur transporten. Det är första hästen jag någonsin mött som inte behövt träna på detta Med all säkerhet tack vare att mamma och dotter varit väldigt noggranna med det.

Det som var Noovas stora svaghet var hennes högerbog som hon väldigt lätt låste och fastnade i. Stegringar hade blivit favoriten det senaste och det var just därför som de kallade ut mig eftersom det började kännas ohållbart trots att de tränade duktigt själva för att få bort lastningsproblemet.

Introduktionsarbetet gick på halva tiden första dagen med massa stelheter i bogpartier som när vi löstgjort dem även löste massor i lastningen.

Noova blockerade sig mentalt och “var inte riktigt med”. När dessutom en stegring kom mot trycket, precis som hon testat i introduktionsarbetet och som vi även hade bearbetat bort där, var det obehagligt högt och skulle en oerfaren person inte släppt i precis rätt tillfälle hade risken varit VÄLDIGT STOR att hon gått över baklänges. Hennes energier skvallrade om att hon inte själv var medveten om vad hon tog sig till när vi gjorde detta och eftersom vi bearbetat detta redan innan kom bara denna stegring en gång

Första dagen..
..diskuterade Noova och jag lastningen och det var länge sedan det “endast” var lastningen som var problemet, plus lite stelheter i kroppen som ju låg i grunden för själva lastproblemet/konflikten. Efter detta gick hon på som en klocka! Sedan var det bara lite lösgörande i bogpartiet så var allt helt självklart för Noovan

Vi avslutade första dagen med att lill-matte (dottern) lastade Noova både på och av – jättefint!

Andra dagen
..var harmonisk från början, vilket kändes lyxigt – just därför att jag arbetar med så många hästar med extrema fobier, rädslor och trauman, som tar mer tid och tålamod.

Det var en “fråga” som Noova ställde, om hon verkligen behövde gå på, och när hon frågat det och jag svarade med att det var klart så gick det fint igen – frågor är alltid välkomna.

Sedan var det mattes tur att fortsätta så vi kunde göra lite övningar, sätta på bakbommen och träna på kommunikation. En känsla att kasta sig bort från situationen uppkom ett par gånger och efter det blev Noova än mer lugn än hon redan var.

Dagen avslutades med att åka runt gården och lasta av igen, dessutom hade vi från början lastat på en annan del av stallplanen än vi gjorde igår. Jonna skötte allt och jag och mamma-matte var hjälpredor/slavar – eftersom det är “styrman” som bestämmer

Tredje dagen
“Den skönaste tredje-dagen på länge *hehe* Eftersom allt har varit så självklart och okomplicerat med Nova. Hon har varit envis och tvär så jag förstår verkligen att de önskade min tjänst, men efter en enda diskussion första dagen kändes hon redan övertygad. Andra dagen var för att pussla ihop matte och henne, tredje dagen nu för att faktiskt redan åka till nytt ställe.

Ett gott ridpass klämde vi in eftersom vi åkte till ett ridhus och där kunde vi även konstatera (som jag gjort med alla hästar) att allt det som är problem i lastningen/hanteringen är direkta likheter i ridningen Lösningen kom fint efter koordinerad och balanserad ridning samt fin kommunikation och förståelse mellan ryttare och häst

Återbesök för lastningen får vi se om vi behöver klämma in, men som många andra gör bokar man en uppföljningsdag eftersom man ofta möter på frågor eller funderingar när man själv praktiserar hemma.

En enkel uppföljning med Linda och Toppen i veckan. Åktur till annat ställe och det gick verkligen TOPPEN! Det var bara en feedback-träning idag med lite små tips och tricks, sedan blir hemläxan att åka och göra skojsiga saker och höra av sig om hur det går

Härligt med självständiga kunder – dock lite trisst att inte få vara med och se

Här kommer ett äldre videoklipp på Sigge. Det är från förra gången vi åkte med honom och det var då första gången en hel runda. Innan har vi bara åkt fem meter och sedan lastat av. Jämför gärna denna video och den nedanför med hur det är gången efter vi tränar
https://youtube.com/watch?v=uV4eMoPCWos%3Fhl%3Dsv%26fs%3D1Video: En känslosam dag för duktiga Sigge (24 aug 2011)

Snacka om en lättsam, skrattig och nyttig dag med lastningsprojekt i Sävsjö – såklart hos Jennifer, Sigge och Undri

Det var uppföljning i form av åkturer idag på schemat! Först ut var Sigge och Jennifer berättade om att de övat med att åka samma lilla tur som vi gjorde förra gången och att det går bra men att det ändå känns som om Sigge är som en tickande bomb. Om det är så att hon är rädd att det ska hända något, eller kanske till och med att det är han som är rädd för det, (?) det vet hon inte men det känns som om någonting ligger i luften.

Vi tog ut Sigge på stallplanen och han kändes bättre än någonsin. Traskade rakt på och var hur cool som helst – verkade tom. gilla läget

Allt gick så bra och när vi åkt med första hästen var det dags för andra, lilla Undri, som det också gick hur bra som helst med. Så 45 minuter tog det att lasta och åka, lasta av och lasta på igen, åka hem och lasta ur – två hästar

Nedan har ni videoklipp på båda!
https://youtube.com/watch?v=6-KWNSfWvFA%3Fhl%3Dsv%26fs%3D1Video: Duktiga Sigge och Jennifer (13 sep 2011)

https://youtube.com/watch?v=4Sa4wnrG7Yg%3Fhl%3Dsv%26fs%3D1Video: Duktiga Undri och Jennifer (13 sep 2011)

Toppen & Linda
Efter tre dagars lastträning med lilla (STORA!) fyraåriga halvblodspojken på 170 cm hade en hel häst fått chansen att öppna upp sig för Linda och hennes mamma som beställt lastträning då de klurat på detta själva men kännt att de kört fast.

Toppen som sägs vara bakskygg reagerar kraftigt på när bommen ska läggas på och hela tre gånger har han böjt hela bakbommen, berättade Lindas mamma över telefon. När de hade hämtat hem honom hade han dessutom vanställt mellanväggen och eftersom det är någon liten häst vi talar om så var det rejält (ändå har de stor transport!).

När jag mötte Toppen första gången..
.. och vi hade introduktionsarbetet i picaderon var han stor och högt ovan mark rent mentalt. Nedåt-framåt-sökningen var mest klurig, efter att vi hade gjort honom medveten om sina bogar som han gärna ville lägga balansen på.

Mer balanserad och tillbaka i vänstervarvet och framåt och mer yvig i högervarvet – ändå kunde jag inte låta bli att dreggla över denna lilla stora pojke med såå god kroppsbyggnad och schvung i steget.
Bildtext: Jag och Toppen vid introdukionsarbetet (6 sep 2011)

Hela första dagen..
..gick faktiskt åt att ha som introduktionsdag utan transporten. Det var väldigt mycket mentalt som talade och bland annat så började han med att “gnaga snett med käken” och lägga hela huvudet på sned, vilket Linda berättade att han ibland gjorde när han blev upprörd eller stressad (lastning?!). Skillnaden nu var bara att vi stod helt still och jag bad honom att backa ett litet steg med huvudet i lagom position – han gick igenom mycket i sitt eget huvud och vi lät tankarna flöda samtidigt som han blev mer och mer närvarande.

Även andra dagen..
..märkte man av detta beteende men inte alls i samma utsträckning och det var trevligt att se hur han hade växt i uppgiften och respekterade min zoon, samt analyserade sitt eget sätt att röra sig på.

Efter bara en liten stund var det dags att börja med själva lastningen, vilket gick bra. Han hade ju varit en ängel, med många långa ben att hålla ordning på men hela tiden med mycket trevligt temprament. Eftersom jag nu visste att Toppen hade slitit sig flera gånger när de lastat, genom att stegra och vända helt om, väntade jag mig lite aggressioner eller något utbrott, men det höll sig så fint så..

I den fortsatta träningen kom dock känslorna ifatt honom och han fick gärna prata! Han fick skrika hur jobbigt han haft det och hur känsligt det varit för honom. Jag lyssnade och guidade honom på banan igen för att fortsätta lastträna.

Vi gick igenom att lasta honom på egen hand och när han väl kom förbi detta växte han i sin självkänsla – som var helt underbart att få se! Han landade och slickade och tuggade nöjt med jämna mellanrum. Där avslutade vi andra dagen..
Bildtext: Gå på, stanna, backa av rakt.. (6 sep 2011)

Tredje dagen
Duktig pojke! Massor av jobbiga delar föll på lugn plats idag när vi upprepade att lasta på egen hand, lade på bakbommen och började med att sopa och fälla lemmen. Linda och Toppen fick lära känna varandra på nytt och det är alltid lika underbart att utveckla relationer och lösa stora och små problem som uppkommer på vägen.

Toppen vill gärna att Linda ska ta allt ansvar och han ska bara hänga med, dock vänder detta snabbt när han tycker det blir lite jobbigt för då lyssnar han inte på någon annan än sig själv. En fin och svår balansgång som kommer att utveckla både Toppens och Lindas självkänsla massor Massa duktiga båda två!