Naturligtvisabellas blogg

Fullblodet Sigge..
Så var det dags att fortsätta transportträningen med Jennifers pållar Sigge och Undri – och det var åktur på schemat för båda pojkarna!

Jennifer hade övat flitigt på hemläxan med båda sina hästar och de hade åkt 5 meter och stannat för att lasta ut. Till och med Sigge hade de gjort detta med, vilket var imponerande eftersom vi gjorde det första gången vid förra träningstillfället.

Vi började med att lasta på Sigge och känna in läget. Efter lite småputs i några minuter innan avfärd (för att få bästa möjliga effekt och resultat) så åkte vi en sväng. Sigge stod som en klocka hela rundan och var lagom glad när han kom hem – gnäggade som en tok åt kompisarna i stallet. Det verkade som om han nästan var chockad över att ha kommit hem igen, att han förväntat sig att åka iväg och lastas av på något annat ställe.

Vi utlastningen visade Sigge för första gången att han hade lite känslor som behövde komma ut! Han har ju skött sig exemplariskt vilket jag tyckt varit märkligt och nästan lite kuskligt eftersom han BORDE ha jobbiga känslor i sin kropp efter alla hemska trauman han innan varit med om.

Men som sagt, vid utlastningen stod han och blickade bakåt en hel del. Han var sååå duktig och lyssnade på Jennifer i fören, samtidigt som han ändå bad om att få gå ut, testade att nudda bommen med rumpan men gick direkt och lugnt fram när han märkte att den var kvar. När han testat två gånger verkade han säga “Okej, jag har något jag vill berätta för er..” och när han stod duktig men lite otåligt kvar tog jag bort bommen och då berättade han vad han hade på hjärtat! “Åhh, jag är så skakis, jag vill ut, jag vet att jag ska backa ut långsamt men det stramar i hela kroppen!!” och så gick han lite för hastigt ut. “Ingenting!” enligt Jennifer, om man jämför vad han gjort innan och sedan kunde hon be honom att gå på transporten igen och så backade de lugnt och stilla ut.

Duktiga Sigge! Det blir att köra några rundor och komma hem igen innan vi åker till nytt ställe – och Jennifer vill gärna ha med mig för att känna sig säker vad som än händer 🙂

..& Undri
När det sedan var dags för Undris tur blev Jennifer genast lite nervös igen. Hon berättade hur hon känner att hon påverkas av honom sedan olyckan när de tumlade ut genom framdörren tillsammans och det har satt väldigt djupa spår.

Undri som förra gången, då vi åkte den första åkturen i transporten, skötte sig sååå fint men hade lite känslor att själv ta itu med kändes coolare än coolast även idag. Dock vet man aldrig med en liten envis islandshäst om han får för sig att mörda frambommen ändå 😉 Men eftersom han testade att mörda den förra gången och var stencool utan en enda tendens till panik utan enbart testa vad som hände så var jag inte orolig.

När vi även med Undri finputsat lite, eller det kan jag inte ens kalla det utan snarare upprepat för säkerhetsskull – för att jag skulle se att allt var som det skulle (vilket det var, haha sötis!) – så åkte vi den lilla turen.

Jennifer sneglade i backspegeln trots att jag lovade att kolla hela tiden. Han trampade om aningens den första lilla biten men inget oroat utan snarare för att finna balansen. Ett “duns” hörde vi, som precis lät som om han skuttat jämfota med frambenen – och kanske han gjorde det!? (kamera skall införskaffas!)

Jag tror att han tänkte bli irriterad och ta ett litet lyft i framänden eftersom han är så smidig men kom på att det ju faktiskt bara ställde till det och gjorde så han fastnade. Eftersom han varit rädd och velat ut innan har det varit mycket farligt, medan han nu bara behöver bearbeta sig själv och avvänja sig med beteendet eftersom han ändå inte är rädd för transporten längre.

Efter detta lilla skutt stod han som en klocka! Jag och Jennifer satt nästan lite chockade och undrade om vi trots allt inte missat ett skutt och att det var därför det var stå stilla. Självklart var detta omöjligt eftersom det varit så lugnt och skulle han vara på bommen skulle han kravla omkring för att försöka komma tillbaka.

När vi öppnade framdörren hemma igen stack en liten ponnyhäst fram öronen och tittade stolt mot oss – “Titta mamma, JAG KAN!! :D” – sedan var det bara för Jennifer att själv coola ned lite efter en nervös åktur i känslokarusellen. Så lastade de ut, så långsamt att Undri hellre stod kvar i transporten, going!

Det enda att lägga märkte till var att han ruggar upp svansen lite, som han även gjorde förra gången, vilket lär bero på att han tycker det är lite klurigt med balansen.. eller så kliar det!? Med tanke på hur lugnt han stod och hur finurlig han är skulle det inte förvåna om det var det sistnämda 😉

Keli & Jullan
Tänk er en liten fågelunge, söt, fluffig och puffig, näpen och ömtålig – i en nordsvensk kropp!! Där har vi en häst som man inte gärna bör döma efter sitt yttre..

Vad skulle du göra om du gått på lösdrift i hela ditt liv och när du fyllt sex år blivit introducerad för “människans värld” med träning och en ohästlig vardag. Lagom förvirrad och upprörd eftersom livet inte riktigt blev som man hade tänkt sig, krav som ställs utan någon logiskt förklaring. Du är dessutom känslig som en fågelunge mentalt men har rent fysiskt en tung kallblodskropp som inte alltid är så enkelt att manövrera och koordinera ihop sig med. Du skyddar dig, flaxar med dina små vingar så hårt du kan, vill inte vara med när du ändå inte förstår och mer och mer agg byggs upp inom dig.

Vad som än hänt, så tas det självklart chockartat av en häst som fått vara just häst i hela sitt liv och sedan förväntas rätta sig efter människors önskemål, hur små eller stora de än är borde detta förvirra?!

Jullan! Det är denna lilla fågelunge som flaxade vilt omkring sig, men istället för att kunna hållas i sina bara händer och lugna de flaxande vingarna visade sig detta i en stor stuv hästkropp som tog sig fram utan att se sig om. Det fanns inte en enda ond tanke med detta, det är jag helt säker på. Men faran är direkt och allvarlig!!

Keli gav mig verkligen en utmaning, inte för att Jullan egentligen skulle vara svår eftersom när hon väl är medgörlig så är hon en dröm – men när hon bestämmer sig, då har hon bestämt sig!

Aldrig förr har jag fått stå upp för mig så, hållt ut och försökt övertyga med en häst som verkligen inte vill. Det känns inte roligt eftersom det enbart handlar om att ta ett steg till höger eller ett steg till vänster – men hon bara ville inte, skulle inte. Eftersom jag dessutom var inkallad för att lastträna var det vad vi skulle göra, jag och Jullan.

Hon verkar inte ha några som helst fobier eller rädslor. Antingen är det trauman från då hon togs från lösdriftslivet som hon gått i hela livet som gjort henne negativ, eller så har hon bara en så sjuhelsicket stark vilja!?

Att hon blev distraherad av andra hästar som rörde sig är ju logiskt eftersom det är en stark flockinstinkt för henne att vilja följa med, men när absolut ingenting störde så kunde hon bara få för sig att hon visste inte skulle ta ett steg åt sidan som jag bad henne.

Traggel, traggel och traggel!! Alltid är jag övertygande och kärleksfull så hästarna, även de mest envisa och bittra, kommer underfund med att jag är schysst. Men Jullan vägrade lyssna på någon annan än sig själv. Eftersom jag arbetar under matte och matte vill lastträna, och Jullan får träna under mig blev det tyvärr inte att “vänta på ett bättre tillfälle” utan någonting skulle vi göra vid transporten vare sig hon ville det eller inte. Absolut ingen tvång eller osunt tänk, utan att hon kan testa att acceptera och se att saker inte alltid är som de verkar – eftersom hon var helt övertygad om att jag var dum i huvudet. Sällan hästar kan peka finger men hon kunde definitivt det 😉

Hon fick mig att verkligen vidga tankarna, hela tiden vara beredd på något nytt – för lätt, det skulle jag inte få för mig att tro att det skulle bli med Jullan inte 😉 det skulle hon minsann tala om för mig.

Tro det eller ej, men efter tre dagar hade jag faktiskt hela min analys klar och vi hade kunnat lösa många knutar. Bland annat så fick jag upp ögonen för att det finns hästar som “kan knycken” trots min älskade arbetsgrimma, så jag fick vara påhittit och ta hjälp av nya hjälpmedel (som jag faktiskt tänker vara så fräck och hålla hemligt eftersom det gav mig en framtidsplan!) men om du har en pålle som du verkligen inte får stopp på och kanske till och med är rädd för/har tappat så har jag lösningen för dig 🙂

Det blev mest hantering och en del lastning som vi fortsätter med vid nästa träningshelg. Jullan går nu av och på transporten fint och lättmanövrerad, hon står kvar i transporten och kan ha folk som rör sig bakom. Duktig flicka!

Vill ni veta Kelis uppfattning om vår träningshelg så finns hennes referens på hemsidan!

Så var det dags för “slutprovet” i lastningen med Ferrara – men först lite mer träning tillsammans med matte. Påstigning, avstigning, mellanvägg, stängning, öppning, lämna ensam. Mellanväggsträningen förlöste en hel del, eftersom det är en liten lastbild blir det som inramande vägg vid påstigning var det lite annorlunda än på traditionella transporter.

Det var tre underbara dagar med all fokus på Ferrara och matte och jag kände mig verkligen som en tvättäkta coach som stod och “hejade på”, korrigerade lite i tekniken, tanken och lösgjorde muskelspänningar som uppkom.

Denna häst bevisade verkligen för mig hur muskelspänningar och hästens mentala tillstånd sammanvävs till en logiskt formel att rätta sig efter när man ska lösa problem. En teori som jag just nu håller på och utvecklar till max samtidigt som jag ju anmält mig till utbildningen hos Equicare till diplomerad hästmassör. Det kommer bli urspännande att få all denna information och känsla för muskler, kunna lösgöra problem på en helt annan nivå och ta den till ytterligare höjder tillsammans med hantering och träning.

Men åter till duktiga Ferrara. Jag ska inte tjata på så mycket mer om henne eftersom allt liksom bara smält samman till en härligt stabil häst både mentalt och fysiskt. Matte har nämligen redan känt skillnad vid uteritter som varit lättstressat innan men den största och tydligaste förändringen kom ändå när det var dags för själva slutprovet under tredje dagen – nämligen åktur!

Vi lastade in och stängde mellanväggen vid hennes sida, som de för övrigt inte använt när Ferrara åkt transporten eftersom det känts så trångt och hon har bankat och levt där inne, sedan stängde vi allt annat och så var vi klara för avfärd.

Innan detta hade hon fått känna in att vara ensam i transporten och nu var det dags att åka, vilket vi gjorde – med ögonen fastklistrade i kikluckan in till henne som fanns bakom oss.

Hon stod stabilt still, hela turen, gungandes med i skump och rörelser från småvägarna – som en klocka 🙂 Väl hemma igen lastade matte ut och allt var så fint!

Med några få minuters upprepning efter utlastningen kunde matte och Ferrara, nöjda och glada som tusan, avsluta för dagen.

När vi och ett par till stod i stallet och talade efteråt kom vi på att Ferrara inte sparkat en enda gång i transporten som hon ju alltid annars gör – wow! Vi alla skrattade lättade tillsammans, för tänk hur underbart det är att få fler problem lösta av sig själva genom lite lastträning.

Dessutom berättade de att Ferrara som ALLTID blir extremt stressad och upprörd, liksom hamnar i någon sjuk mental obalans som var väldigt svår att få grepp om, när hon blir lämnar i hagen eller egentligen bara om hon ser andra hästar röra sig i en annan hage som hon inte har koll på, förändrats även i detta. Nu hade de vid ett flertal tillfällen lämnat henne i hagen och Ferrara stått kvar helt oberörd.

Nog för att jag hanterat många hästar genom åren som visat förbättrad självkänsla överlag i hantering och träning, men att få ett så kraftigt och negativt beteende “löst av sig själv” var något som jag själv verkligen blev väldigt varm om hjärtat av att höra.

Wow :’)

PS. Att få detta UNDERBARA gensvar från denna väldigt utåtagerande och inåtgående individ var verkligen något som var svårt att föreställa sig skulle ske när jag tänker tillbaka på dag ett – wowkänsla all over 😀

Fox & Emma
D-ponnyvalacken Fox har ägts av Emma och hennes mamma i ungefär ett och ett halvt år. De köpte honom utan att få veta någonting om eventuella lastningsproblem och när de tog hem honom märkte de inget. De åkte ut på en tävling och då gick lastningen bra på ditvägen och okej på hemvägen, men efter detta tog det stopp.

De övade under en period och det gick både upp och ned, men så den dagen då de skulle sätta dit bakbommen hände det fruktansvärda. Fox drabbades av total panik och blev så blockerad att han slängde sig bakåt. När bommen tog stopp fortsatte han att trycka och tillslut gled han under bommen och skrapade upp hela ryggen till det att han fastnade. Detta satte skräck i alla och rehabilitering blev nästa projekt. Han skadade även höften, men som tur var återställdes han helt efter detta frustansvärda.

Det var här som Emmas mamma kontaktade mig, de behövde hjälp!

Introduktionen var omfattande och omtumlande tillsammans med Fox. Det var hellregn hela första dagen och han var spänd och ofokuserad eftersom han ville tillbaka till kompisen i stallet.

Han var kvick och ville vara väl till lags men samtidigt blev han väldigt barnslig och blockerad när han inte ville lyssna, han bara vände sig om och tänkte ta sitt pick och pack och dra rent mentalt.

När han väl kom till mentalt medvetande var han osäker och blyg, med en blick jag sällan mötts av – ledsen?! Bland annat så ville han gärna “knäcka av nacken” vid nedåt och framåt-sökningen, detta blev en hel del tid med andra dagen eftersom han helt blockerade sig här och ville inte använda sin rygg, bli medveten om sin muskulatur och rörlighet.

Vid själva lastningen gick det första dagen väldigt fint eftersom han kändes positiv vid transporten. Han var med mig ändå in i transporten och enbart en liten baktass var tveksam, vilket är helt okej första dagen eftersom introduktionsarbetet tog den mesta av tiden.

När vi andra dagen efter lite upprepade övningar i inhägnaden började lasta var vi precis där vi slutat dagen efter. Han accepterade att gå på men någonting var fortfarande jobbigt i hans huvud, tankar som strömmade omkring.

Det var hur som helst dags för Emma att blandas in i träningen och där uppdagades en hel del, som om alla inblandade kom tillbaka till katastrofdagen..

Fox reagerade starkt på att vara tillsammans med Emma i transporten och med “mamma” utanför med oroade tankar och kommentarer blev stämningen minst sagt spänd. Dags att bryta mönster!!

Vi höll ett långt och mjukt samtal om lastträningen, Fox, Emma och hennes mamma samt relationen mellan alla inblandade, tankens kraft och påverkan 🙂

Snart började Emma och Fox slappna av tillsammans och “mamma” gick från att kommentera oroat till uppmuntrande. De var ett team!

Fox vågade lita på Emma och de började förstå varandra, lugnt och stilla gick allting framåt och snart kunde vi ta itu med allt från bakskygghet, avtraumatisering av linor, ha mellanvägg på plats och “låtsas sätta dit” bommen bakom 🙂 Kanonfint!

Så summeringen av helgens träning med fina Fox är följande:
Av missförstånd som ingen menat något ont i har Fox tappat greppet om vad som är rätt och fel, farligt och inte farligt. Han är en sann gentleman som vill vara till lags och vet om att han kan göra bra ifrån sig.

Dagen då han tappade kontrollen över situationen och pressade sig under bakbommen blev en chock för honom och han tappade inte bara kontrollen utan även sin egen självkänsla. Han hade känt oro vid transporten men inte blivit helt förstådd, vilket ledde till att han inte kunde göra sig mer förstådd, han fick panik!

“Jag försökte förklara, men de förstod inte vad jag sade. Jag varnade dem att jag skulle få panik men de var helt övertygade om att det bara var dumheter. Förlåt, jag försökte verkligen, men jag kunde bara helt enkelt inte. Jag vill bara väl, men ibland förstår jag inte..”

Emma och hennes mamma ska nu träna på sin hemläxa med Fox vid transporten. En sak i taget, andas, känna in läget, uppmuntra och bearbeta situationen 🙂

Nästa gång vi syns fortsätter vi med att klara av allt tillsammans!

Tre dagars lastträning med Ferrara
Det är inte varje dag man får arbeta med en prinsessa, men det var precis vad jag fick göra i helgen – iaf. om man frågar Ferrara själv 😉

Ett stort ståtligt skimmelsto med taktfast steg och schwung dansade runt mig i picaderon när vi hade vår “lära känna”-stund. Hon var närvarande men ändå inte med mig, hon såg mot mig men inte på mig. När någon i “publiken” rörde sig bröts den lilla förtrollning som lyckats byggas upp mellan oss, ingenting jag sade var längre viktigt.

Det var en lång stund vi fick ägna oss åt varandra vid första “lära känna”-tillfället. Sedan, äntligen, kom klicket – då stod hon med sänkt huvud och kunde nästan helt slappna av, lyssna lugnt och känna in hur det faktiskt verkligen kändes.

Vid lastningen var det åter kaos, om inte mer kaos. Så mycket känslor, överallt och överallt! Nog för att jag har mött hästar som varit upprivna och mått väldigt dåligt över lastning men jag kan med all säkerhet säga att Ferrara tog priset. Lilla stora flickan så skör så skör men samtidigt med sådan stor stolthet.

Man misstänker att hon blivit väldigt hårt behandlad (och säkert orättvist) innan hon importerades från Tjeckien till Sverige.. och ingenting annat tyder på motsatsen efter första dagens träningspass.

Förr var jag alltid överens om att en av tre dagar (vid lastträning) är en “känslodag” när trauman löses upp, i kaos, sorg, aggressioner, rädsla!? Alltid olika från häst till häst, men alltid en dag. Är det första dagen är andra och tredje lugna, är det andra dagen är första och andra lugna och är det lugnt första och andra dagen kommer det den tredje. Därför vill jag alltid träna minst tre dagar!

Ferrara är en av de få hästar som talade om för mig att tre dagar inte räcker. Andra dagen kom det där underbara lugnet, insikten. Hon hade blivit märkbart påverkad av första dagen, med all rätt!! – och det var nu allt hade landat i henne, inte till 100 % såklart eftersom hon inte känner mig, men så pass att hon vågade tro på mig, vågade lita på mig så mycket att hon upptäckte hur väl jag ville henne och brydde mig om henne.

Som tur var ville Ferraras ägare redan nu boka in fler träningstillfällen än dessa tre dagar vi var mitt i, vilket var mycket klokt beslut eftersom Ferrara då får klara ut lastningen med min hjälp hela vägen. Jag pressar aldrig på en häst som ska “levereras” efter si eller så många dagar utan behövs det mer tid – så är det så 🙂 All respekt till hästarna och speciellt eftersom jag vinner deras förtroende på väldigt kort tid och skulle då aldrig ha varken mage eller hjärta att svika dem!

Tredje dagen var en “halv-kaos”-dag då Ferrara från början var lugn och stabil mentalt, men så kom en vändning där hon nog skulle bearbeta samt utagera några känslor som fortfarande fanns kvar – och vilken skillnad! Hon har speciella små “knycker” som hon lärt sig med tiden och dessa tänkte hon idag, men lät dem vara ogjorda.

Tänk att hon förvånade mig verkligen. För om när ni läser detta (och när jag själv gör det) låter det som vi mest stod och trajade fram och tillbaka, men..

Vi stod alltså första dagen med en “omöjlig” häst som vankade av och an, andra dagen helt inne flera gånger men problem med sista utbackningen längst ned på rampen med baktassarna. Tredje dagen övade vi på samma sak som vi gjort andra dagen och vi kunde i princip börja exakt där vi avslutade dagen efter med den enda skillnaden att hon var darrig och osäker så därav massor av upprepningar. När detta släppt kunde Ferrara börja öva med matte som kämpade tappert – men “prinsessan Ferrara” var minsann inte nöjd med detta. Hon utnyttjade sin stora stolthet och talade om för matte att hon minsann visste hur man gjorde detta och att hon inte skulle lägga sig i.

Jag fick flera gånger gå in och “ta ned Ferrara på jorden” eftersom hon gjorde det omöjligt för stackars matte att få in tekniken när hon inte trodde på henne. Hon utnyttjade verkligen läget till max. Första gången jag möter en häst som inte klarar det med matte när allt går så klockrent annars – intressant!

Såklart funkade det väldigt fint flera gånger men finputsningen som skulle göra det sådär självklart fick bli en hemläxa istället – eftersom Ferrara varit såå duktig ville vi inte tjata på henne 🙂 (förtroendet i första hand!)

Sammanfattningen av dessa dagar är att Ferrara blir stressad av att bli inramad, extremt stressad om hon har andra saker att tänka som rör sig omkring henne. Inramning är inte nödvändig om man har en fungerande vardag, men här har vi en pålle som inte gärna vill bli lastad och vad kan vi då konstatera – jo, att hon tyvärr “måste lära sig att acceptera” och gärna tycka om och trivas med att bli inramad eftersom vi inte kan göra väggarna i en transport elastiska 😉

Hon kom till Sverige som ett nervvrak och hon matvägrade, stressade och sprang omkring över minsta lilla – minst sagt KAOS! Matte tillsammans med personal har ägnat mycket tid åt att Ferrara ska komma ned på jorden och lyckats mycket fint. Idag är det inte många som tror på dem när de berättar att hon fortfarande kan komma in i extrem mental kaos! Jag trodde dem bums – eftersom Ferrara ganska direkt visade vem hon var.

Sammanfattningen efter dessa tre dagar är att Ferrara nu klarar av inramningen väldigt bra, men hon är inte helt bekväm med det än, yttre faktorer påverkar henne fortfarande allt för starkt..

H E M L Ä X A :

* Inramning (i stallgången, vid promenad, till och från hagen, överallt tänkbart!)
Varför? För att övertyga henne om att inramningen är en trygghet att känna sig lugn i istället för att försöka explodera ut ur. Exploderar hon så låt henne göra det men plocka sedan in henne i ramen igen.

* Fokus (under tiden som hon hanteras kan hon lyssna, men inte på allt annat *blink*)
Varför? För att lastningen ska vara säker behöver hon koncentrera sig på att gå lugnt och försiktigt in och ut ur transporten.

* Håll avstånd! (överallt och alltid, hästen ska flytta från dig och inte tvärt om)
Varför? För det är viktigt att värdera dig själv högt! Det finns bara en du och din säkerhet är viktig. Hästen får stå på egna ben – och du också – ni växer båda genom detta!

* Magkänsla & sunt förnuft (känn tillit, ta djupa andetag, prata högt med dig själv och hästen)
Varför? För att tro på sig själv utgör grunden till att hästen ska tro på dig, andas för att hålla fokus och lugn, prata högt för det förstärker det du/ni gör och det ger än mer trovärdighet då!

Undri, även kallad “Gul” fick vara med om sin livs resa (ordagrant!) när vi kommit så långt med träningen att det bara var kvar att åka en liten runda i transporten.

Träningen som vi ägnade oss åt innan åkturen var allt vi kunde tänka oss som skulle “locka fram” något knas såsom lustiga Isabellor som skuttade omkring, sopkvastar på oanade ställen, ljud här och ljud där – allt för att verkligen vara på den säkra sidan.

När allt satt så klockrent att det kändes larvigt att fortsätta testade vi dock att jag stod i transporten och Jennifer var den som spelade allan, mycket eftersom Jennifer kände att hennes erfarenheter tillsammans med Undri och transporten satt djupa spår i henne som därför gjorde det svårt för henne att läsa av läget. Hon var nämligen den som stod “i vägen” för honom när han kastade sig över bommen och tillsammans tumlade de ut genom framdörren..

När jag stod inne i transporten med Gul var läget lugnt och stilla trots att han såklart höjde huvudet en aning för att se efter det där helknasiga där utanför 😉 Så, vi tog en 5 meters-rutt först med totalt lugn. Undri stod själv i transporten precis som förra gången vi gjort detta och det var inga problem. Sedan gick vi igenom lite tankar och funderingar innan den “riktiga åkturen”.

Det är ju nämligen så att det alltid finns ett “OM”, speciellt eftersom det tycks blivit ett befäst beteende, kanske mer än en rädsla?! Men av våra träningsstunder och dömma var jag helt säker på att åkturen var rätt i tiden, det var dags och hur mycket vi än skulle kunna träna mer innan vi åkte så skulle vi alltid komma till den stund då vi skulle åka och då börja fundera över “hur det ska gå!?”

Så, beslutet togs och Jennifer satte sig, med en klump i halsen, i förarsätet och startade bilen när Undri parkerats i transporten och var klar för avfärd.

Bilen rullade och vi satt tillsammans i bilen med ögonen i backspegeln för att se hur han bar sig åt där inne. Efter några minuter kändes det fortfarande lugnt, men hela tiden såg vi honom titta åt olika håll och röra sig lite ibland. Jennifer var märkbart påverkad av situationen vilket inte är så konstigt efter allt hon varit med om tillsammans med Undri..

Vi var med om någonting som var första gången för mig, en väl vald första gång som inte var någon stor sak men en sak i all sin storhet – för ett gott syfte!

Det dundrade till inne i transporten och i nästa sekund såg jag Undri i “skarpt läge”. Jennifer var nära att slänga sig på bromsen men jag bad henne lugn sakta in och så skulle hon få stanna i bilen medan jag gick in till lilla Gul i det blå.

Jag öppnade dörren och Undri tittade upprört på mig: “Jag sitter fast!! Vad händer nu?!”

Jag svarade lugnt att det inte var någon fara och att han skulle försöka krångla sig tillbaka först på egen hand och så petade jag demonstrerande på hans bog.

Aningens lugnare och införstådd gav han ifrån sig ett stön: “Jag hoppade över.. nu kommer jag inte tillbaka, jag är fast och det skrämmer mig”

“Ja, ibland får man tänka innan man gör någonting, precis som jag talat om för dig nu i två dagar och du har lyssnat väl min vän.. Men nu – se nu vad du ställt till med!”

Med en skamsen och fortfarande lite skrämd blick mot mig, stängde jag dörren om honom och utlöste bomutlösaren på utsidan. Sedan öppnade jag dörren igen och mötte en liten Gul som stod snällt och skamsen precis där han placerades när bommen fälldes. Jag gick in till honom och stängde dörren om mig. Sedan backade jag honom genom att lägga ett finger på hans bringa och så stod han snällt och iaktog mig medan jag satte dit bommen igen. Jennifer hojtade oroligt till utanför och undrade hur det gick, så jag bad henne sätta dit utlösaren på sin rätta plats. Sedan kikade hon in i transporten och såg söta Undri som verkade be om ursäkt för att ha skrämt upp henne.

Efter lite mentalt allvar-snack stängde vi om honom igen och fortsatte vår lilla åktur. Han stod som ett ljus hela vägen och tuggade lite på sitt hö, sedan var han lika lugn under hela utlastningen också.

Slutsatsen är att OM det finns någonting kvar i hästen att bearbeta som man inte kan förlösa i lastträningen måste man finnas som stöd både mentalt och fysiskt för sin häst vid första åkturen.

Nu var Undri hur cool som helst med allt och hur mycket vi än försökte förlösa någonting innan det var dags för åkturen så gick det inte. Då ska man inte se det som ett nederlag eller bakslag bara för att han valde att gå över bommen ändå! Det var upp till honom och så är det ju faktiskt så att i slutändan är det upp till honom som står där inne själv att ta ett beslut.

Har man å andra sidan ingen bomutlösare ska man inte våga slappna av som vi gjorde nu, då bör man låna en transport som har det och åka i den till det att både man själv och hästen känner sig säkra.

Som jag alltid tjatar om och aldrig kommer kunna sluta fortsätta tjata om så är känslan ALLTID RÄTT – sedan kanske inte beslutet man tar i känsloruset är speciellt förnuftigt eller korrekt, men känslan styr och det som blir utav det är det enda sanna. Det har hästarna bevisat för mig och fortsätter att bevisa. Det som är viktigt att ta till sig om är att det är vi som bär ansvar över deras handlingar och därför är det även vårt ansvar att läsa av dem så pass att de inte får känsloutbrott i olämpliga stunder.

Känsloutbrottet som Undri fick i transporten under åkturen var under så kallade “ordnade omständigheter” som jag gärna berättar mer om för er som än inte anlitat mig 🙂 Allt jag tar till mig av och lär ut ska vara logiskt!

https://youtube.com/watch?v=pYAraA5S1Oo%3Fhl%3Dsv%26fs%3D1Den fortsatta lastträningen med Sigge gick verkligen inte som vi hade tänkt oss!

Jennifer fick börja på egen hand idag med Sigge och hon berättade att det gått kanonbra alla gånger de tränat – nästan så det kändes lite tjatigt eftersom han hela tiden ligger ett steg före och vet vad han ska göra 🙂

Dock visade han upp lite annat denna dag..

Han var lite skeptisk till att jag skulle stå utanför så blicken for hela tiden bakåt för att ha koll på mig så jag inte skulle få för mig att stänga in honom, hehe. Snar försvann skeptismen men han var dock inte helt med på noterna eftersom han stannade upp innan han skulle gå in i transporten, sedan följde han med när Jennifer bad honom, sedan på utbackningarna trajsade han väldigt. Det var inte så att han var bökig eller motsträvig i utbackningarna men han blir trampig – liksom står och trampar på samma ställe som om han säger att han inte kan bestämma sig hur eller var han ska sätta ned hovarna.

Detta beteende känner jag så väl igen sedan innan på andra “lastnngsproblem-hästar” så jag tog över träningen en liten stund och sedan gick han raka vägen på transporten och backade av utan att trajsa ett steg *jippi* – Alltid lika härligt att få se den bekräftelsen på att känslan är rätt och att hästen bara totalt kommer ned på jorden och trivs med läget 🙂

Sedan gick det bara framåt hela tiden för Jennifer och Sigge. Det var nu så säkert vad som var problemet i detta fall, att han gärna vill uppfatta saker på hans vis och får han då avgöra detta och ta egna beslut blir de tyvärr inte bra. Därför vågade Jennifer stå på sig och tala lite rakare språk till sitt känsliga fullblod som blev en avslappnad och trygg pålle 🙂

Tro det eller ej men vi kunde därefter göra alla de steg som varit katastrofala förr, alltså att öva med bakbommen – inga problem! ..samt allt annat med att sätta på den, ta av den, backa ut och gå in igen, lemmen, övre luckan, lämna ensam, åka några meter och sedan lasta ut igen och allt var lugnt och tryggt och helt otroligt bra!! Aldrig har jag varit med om en häst som SÅ snabbt bara tycker allt var trevligt istället för livsfarligt. Inte en enda gång hetsade han ut eller ens tryckte sig, utan lyssnade så tålmodigt och förtroendefullt på Jennifer som tog allt i sakta mak.

Vilken solskenshistoria 😀

Nästa gång blir det första riktiga åkturen efter lite upprepningar först. Så länge får de tränar lite på egen hand och så ska de ta semester några dagar. Spännanade fortsättning!

Fullblodsvalacken Sigge 19 år är Jennifers andra häst. Han har det inte heller någon lätt till transporten. Hos hans förra ägare var han med i en trafikolycka och låg fastklämd underst i transporten med mellanväggen och en annan häst över sig, det hade tagit någon timme innan räddningspersonalen hade kunnat få ut Sigge och hästkompisen. Efter detta är fobin ett faktum vilket inte är så konstigt, men dessvärre tillkom fler olyckor efter detta..

Sigge går in i transporten men ogillar bommen bakom honom. Hinner man sätta dit bommen är faran över så fort lemmen fälts upp, men om inte.. En gång hann de inte fälla upp lemmen och paniken kom blixtsnabbt. Efter att ha gungat bak en gång tog han sats så pass att han kastade sig över bakbommen och ni kan tro att fallet efteråt måste ha varit både smärtsamt och traumatiskt 🙁

Jennifers önskan till mig är att göra Sigge tryggare vid och i transporten och förhoppningen är att kunna lasta honom normalt utan rädsla för att han ska kasta sig bak och över igen. Eftersom han dessutom har fått problem med tänderna behöver han nu uppsöka tandläkare ungefär en gång i månaden och därför känns problemet mer påtaligt än någonsin. Får han lugnande funkar det okej, men hur hälsosamt är det varje månad så som läget nu är.

Det viktigaste för Jennifer är att inte uppröra den gamle mannen eftersom han lätt matvägrar och blir väldigt låg flera dagar efter traumatiska händelser.

Lagom komplex situation för mig att sätta mig in i – en sann kärlek för att hjälpa till!

Bildtext: Jag och Sigge tränar vid transporten första gången (12 juli 2011)

Första dagen blev enbart träning i den lilla inhägnaden, eftersom han stördes så av insekterna och hade svårt att koncentrera sig. Dock gav det mer än vi trodde för han bossade och tryckte sig nonchalant mot mig så att jag fick bli väldigt tydlig mot honom för min egen säkerhetsskull. Detta tog bra lång tid och även nedåt-framåt-sökningen kom inte naturligt förrän efter en lång stund.

Andra dagen höll vi till vid transporten och då var det första lilla “kom ihåg”-arbetet klockrent i inhägnaden. Men som sagt, vid transporten så var det en spänd, alldeles för tillmötesgående Sigge som gjorde allt för att hålla upp fasaden för den gentleman han är – men där var det helt upp till honom att släppa det och tillåta sig att visa sina känslor.

Det tog en lång stund och faktiskt, första gången någonsin, så väntade vi mest för att finna en viss sinnestämning – och när den väl infann sig kändes det som en helt annan häst fast ändå samma, trygg och inkännande av sig själv och sin omgivning med en mycket mer ärlig och uppriktig osäkerhet som döljt sig där inne.

Tredje dagen fortsatte vi vid transporten och den här gången kändes det riktigt bra och otroligt hoppfullt för framtiden. Efter att ha ägnat oss åt utbackningar med vridning i höger höftparti på vänster sida i transporten kom ett “break trough” som märktes långa vägar. Sigge blev självsäkert och gentlemannen fick stolt visa hur bra han kunde på egen hand.

När Jennifer skulle känna in detta med honom visade han henne ambitiöst och tydligt så det enda hon behövde göra var att korrigera honom då han klev aningens utanför ramen.

Fortsättning följer när Jennifer och Sigge övat in hemläxan som blev att backa ur transporten 😉 och det blir i samband med fortsatta träningen av Undri.

En liten sista sak som jag vill berätta är bara hur underbart ovanlig och unik denna häst kändes. Från att första dagen vara ohövlig och påstridig som en gammal gubbstrutt till att visa hur han verkligen var en sådan gentleman och godhjärtad välmenande individ, dock med trauman i sin kropp som ställt till det för honom och han uppträdande.

Helhärliga lastningsdagar med dessa två gossar dessa dagar 🙂

Jennifer kontaktade mig angående hennes islandshäst Undri som har allvarliga problem med att åka transport. Det är nämligen så att det inte går att åka alls.. Han går på snällt men hoppar sedan öven bommen och inte bara en gång, utan en gång hoppade han över 4 gånger på 10 meter..

När vi tränade i den lilla inhägnaden från början var det en matglad liten häst som mest lufsade omkring och sökte trycket i linan och då var det ändå bara skrittarbete. Stillastående arbete med nedåt-framåt-bjudning ställde till det i Undris lilla hjärna och jag tror vi stod i säkert 20 minuter och tränade på detta innan spärren släppte. Att sedan backa var också ett knasigt knep men så fort han fick grepp om det blev allt självklart för honom.

Jag lät mycket energier och känslor flöda fritt i inhägnaden eftersom han tydligt sagt till i transporten att mycket finns i honom. Bäst gör man i att försöka få ur honom allt detta innan man börjar med lastträningen för att slippa otäcka överraskningar.

Bildtext: Undri och jag andra träningsdagen (12 juli 2011)

Vid transporten visste han direkt att det skulle bli gott med mat så han knallade mer än gärna med mig upp på rampen och in i transporten också eller? Men jag bad honom att vänta för att se om vi kunde finns några små saker som kanske spelade större roll att lägga märke till än att han skulle gå rakt in.

Mycket riktigt så kom det fram en hel del. Han var allert men ändå seg som kola, när han fick göra på sitt sätt var det snabba ryck men när jag bad honom låste han sig helt.

När vi kommit förbi x antal känslor som vi även arbetade lite extra med i några ryggnings-övningar (problemlösning) lossnade mycket för Undri. Första dagen var mycket innehållsrik och vi höll oss där för att fortsätta nästa dag.

Nästa dag kunde vi fortsätta precis där vi avslutade gårdagen, positivt överraskade 🙂 Vi tränade på allt inför åkning (nämner inte fler detaljer, är du intresserad av att veta så anlita mig!) och det gick även kanonbra för Jennifer att göra alla stegen på egen hand tillsammans med Undri.

Förutom alla basic-delar som vi gick igenom gav vi även Undri en chans att få tänka efter själv och lasta sig själv. Allt för att träna på så mycket tänkbart som möjligt innan han själv skulle få möta sina demoner (om de fanns kvar!). Även det gick hur bra som helst, lite småkänslor som ploppade upp men annars tog han allt med fint lugn.

Vi avslutade andra dagen med att Jennifer och Undri stod i transporten med allting klart och mumsade på lite gott godis 🙂

Tredje dagen var en mini-åk-dag. Vi tränade med hönät i transporten, oljud och läten, sopborstar och annat som kan ställa till det. Undri fick stå själv i transporten kortare stunder och efter lite påökning blev det en liten åktur på ca 5 meter. En stunds vila i boxen med lite hö medan vi backade tillbaka transporten och snackade lite några minuter, sedan gick vi återigen på med Undri som fick åka 10-15 meter.

Allt gick kanonbra och inte en enda tanke på att hoppa över bommen. Vi hade nu även kunnat sänka bommen till normal placering eftersom de haft den extremt högt innan av rädsla för skutten. Den enda gången som vi fick stanna upp och känna efter lite extra var när vi gjorde oljuds-övningarna och Jennifer hade svårt att läsa av Undri i transporten. Då fick hon och jag byta plats och jag kunde konstatera att det var de två i kombination som stressade upp varandra en aning, efter det kunde de klara övningen i lugn och ro tillsammans 🙂

Fortsättningen kommer när de fått träna på sin hemläxa och vi kan fortsätta åk-träningen med Undri. En mycket trevlig och lärorik häst att arbeta med.

Tänkte skriva ett inlägg om islandshästar jag tränat och slutsatser jag dragit av detta 🙂

Lasthjälp – när hästarna ska flytta till nytt bete men den ena inte vill gå på!
I lördags kväll fick jag ett samtal från Viktoria i Alvesta. Hon stod, redo att flytta hästarna, med en surtant som överlistat henne och inte ville följa med – nämligen Savannah.

Savannah och jag möttes förra sommaren då Viktoria skulle ta hem sina hästar från betet akut eftersom ponnykompisen fick en fång-attack som från ingenstans. Dock tyckte inte Savannah att det var någon bra idé så hon vägrade följa med.. Hon fick ställas in ett litet grannstall nära betet eftersom hon gärna inte heller gick kvar på betet på egen hand utan hoppade över staketet.

Mitt i röran kom jag in i bilden och vi påbörjade en två- till tredagars lastträning med Savannah som skulle hem. Viktoria var både ledsen och skärrad över ponnyn som fått åka till klinik och samtidigt upprörd och stressad av situationen med Savannah.

Hon hade så mycket känslor i kroppen, lilla hästen, att jag trodde hon skulle sprängas i tusen bitar. Hon fick känsloutbrott på känsloutbrott och det var en sådan häst som man aldrig tror ska komma ned på jorden. Men det gjorde hon och då var det fullständigt 🙂 Hon vågade tro på mig, vågade slappna av och äntligen kunde vi börja lastträningen. För alla dessa känsloutbrott kom bara under introduktionen.

Det gick för det mesta lugnt i lastningen men när känsloutbrotten väl kom där var det precis som tillbaka på ruta ett igen, för att sedan blixtsnabbt vända till en insikt om att det inte handlade om tvång eller osämja – och då lugn och ro.

Viktoria var inte intresserad av att få på sin häst med “de medel som krävdes” för att få det gjort, men hon medgav att det byggts upp en irritation och att stämningen var mer negativ än positiv – just eftersom det kändes så omöjligt!

Den här gången när jag var hos Viktoria och Savannah var det på hemmaplan men faktiskt så var det mer bråttom än förra gången, då hade jag sagt två till tre dagar – punkt! Medan jag nu kände till Savannahs register av känslor och därför hoppades på att den dagen som Viktoria bett om skulle räcka till, annars (i värsta fall) skulle vi få träna fler dagar för en häst som inte är redo åker jag bestämt inte med.

Viktoria ringde alltså lördagskvällen och jag åkte till henne söndag förmiddag. Hon berättade att allt gick kanonfint när hon själv lastade Savannah, dock fick hon inte göra någonting som var lite annorlunda och om någon annan ens visade sig vägrade hon helt. En gång under de senaste dagarnas lastträning hade hon gått på transporten men då istället börjat kasta sig ut om någon ens andades bakom henne..

Med den informationen och förra sommarens vetskap ledde vi ut Savannah till transporten och började träningen.

Vi lirkade av och på rampen och mycket träning med att vänja bort hennes stress när man tar i henne genom linan som uppkommit. Istället tog jag hjälp av ett spö som jag petade på henne för att hon skulle flytta den kroppsdel jag bad henne om.

Från början var spöet livsfarligt och hon var enbart nervös när jag nuddade henne, men snart förstod hon att det bara var en vänlig smekning eller en bestämd tillrättavisning – precis som handen som ledde henne. Jag märkte inte av några kast ut ur transporten och höll heller inget tryck på henne som hon kunde stressas av. In var inga problem så fort hon accepterat inramningen. Trajsigt blev det dock halv inne och det var där tålamodet fick vänta in till hon var redo.

Tillslut kunde hon lasta sig själv och stå kvar med enbart hjälp av små duttar/smekningar med spöet på rumpan för att stanna i transporten. När detta var självklart för Savannah blev även trycket i linan inte obehagligt längre.

Sedan var det Viktorias tur att försöka!

Det gick bra även för dem men en hel del självrannsakan innan slutresultatet var näst intill perfekt. Viktoria behöver våga be Savannah tydligt att stanna och lyssna på henne i transporten, samt att vara uppmärksam på varje steg och hjälpa henne.

Utanför transporten får Savannah ta sitt egna ansvar och då ska Viktoria inte hjälpa henne.. Hon har gjort det innan vilket lett till att Savannah missbrukat hennes vänlighet och bara gått åt fel håll, gått emot, struntat i att lyssna, blivit tillrättavisad och sedan gjort galet igen.

När Viktoria däremot lät henne stå för sina egna handlingar och exempelvis gick på sidan av transporten ramade hon in henne genom en tillrättavisning på bogen och en lugn, trygg passivitet som gjorde att Savannah ställde sig mitt framför transporten och faktiskt bad om att få gå på, som beröm fick hon backa och sedan gå på igen vilket hon gärna gjorde 🙂

Dags att åka..
Efter en liten paus i stallet för att hämta hag-kompisen gick vi åter till transporten för att traska på. Dock var det en annan känsla som Savannah hade att dela med sig av nu.. Hon blev extremt stressad och upprörd över att ponnyn var med och att hon inte hade koll på läget längre, så precis som Viktoria berättade om – går det alltid åt pipsvängen när någonting blir annorlunda i lastningen.

Vi tog tillvara på tillfället och Viktoria fick verkligen öva på inramningen, den trygga inramningen. Det får aldrig bli en tvång men å andra sidan får hästen heller inte lära sig att det är okej att drälla runt omkring och inte se sig för. Efter ett känsloutbrott som man aldrig trodde skulle ta slut sig kom lugnet. Hon tog ett steg i rätt riktning och lyssnade på Viktoria – direkt fick hon beröm och gå bort från transporten. Sedan var det bara att gå raka vägen på utan en tvekan!

Ibland är vägen mot ett mål tvetydlig och osäker, men så länge man är med mentalt och fokuserad, samt med en ängels tålamod och konsekvent språk till sin häst blir det också en trygghet som lugnar den mest hetsiga och uppspelta själ.

Sedan var det bara att lasta på lill-ponny som snällt knallade rakt in i transporten. Åkturen gick kanon och avlastningen perfekt 🙂 Äntligen lite bete och en stor hage – hästarna verkade jubla när de galopperade omkring i bock och skutt på ängen!

Drama drama, men så länge man inte dras med i sin hästs känsloattacker utan fortsätter vara styrman med lugn och stabilitet så är chansen större att klara av utmaningen tillsammans 🙂