Naturligtvisabellas blogg

Gör din själv och din häst en stor tjänst och kolla upp er hos naprapat och equiterapeut!

Compadre behandlade jag ett par gånger när jag fick honom 2010. Sedan såg han låghalt ut i somras, men när jag kollade upp honom var det bara en ytlig muskelspänning över väster ländrygg samt en spänning i högerhals /bog som blivit en följd av ländryggen.

Jag gick på behandling för allt för många år sedan innan jag gick igen i november. Då hade jag vridet backen, låsta kotor i ländryggen samt diverse snedvridningar.

Idag var jag på återbesök och det vi kunde fastställa var att jag hade småsaker att rätta till i skulderbladsområdet, men det största var även denna gång bäckenet. Ändå var det mycket mindre än i november.

Senast igår satt jag och kämpade på min lilla fux för att jag inte kommer med på mitt höger sittben , vilket, med facit i hand, inte var så konstigt.

Hemläxan, som vi misstänker är huvudorsaken, är att sluta mocka från samma håll, dvs. åt vänster.

Än en gång bekräftas detta ständiga problem alla hästar har i höger varv, både från marken och uppsuttet – inte så märkligt eftersom de flesta gör precis som jag och mockar ensidigt åt vänster m.m.

När jag efter behandlingen traskade hemåt kände jag hur fantastiskt frigjort jag rörde mig och utan att ena behöva tänka gick vänster “bakben” framåt av sig själv med lätthet, samtidigt som jag kunde lägga tyngden över höger “framben”.

Så spännande det ska bli att sitta upp på C i eftermiddag!

Materialet vi använder oss av när vi ska skapa någonting behöver vara av god grund.
Tekniken som ska forma vår skapelse behöver vara väl genomtänkt.
Händerna som skall forma materialet med hjälp av tekniken kräver sin kvalitet.

Med ett trubbigt verktyg blir resultatet av det man tänkt skapa sällan bra.
Om materialet är av mindre bra hållbarhet spelar det ingen roll hur väl vi gör.
Är tekniken man använder sig av bristfällig spelar det ingen roll hur fint materialet eller hur goda händer som försöker skapa någonting utav det.

Ingenting är fast. Allt är föränderligt. Vi lever, våra hästar lever, vi har ett psyke, de har ett psyke, var sin kropp och var sin själ, vardagsform, yttre påverkande omständigheter. Allt måste klaffa för perfektion. Så vem söker det? Perfektion?

Jag är uppfostrad i en bristfällig värld där hantverk varit likt ett maskineri. Hästar med goda förutsättningar men under dåliga omständigheter och bristfällig kunskap.

I min nya värld, som egentligen är den äldsta av världar, värdiga världar, är vi där vi gör mest nytta och är minst i vägen.

Sök i dig själv och finn din häst!

Det finns en träningsmetod som fungerar på alla ekipage och den är ännu olika. Den kallas god teoretisk och praktisk kunskap om fysisk och psykisk hälsa för häst och människa var för sig och tillsammans.

En komplex relation mellan två helt åtskilda arter. Människan kan i samarbeta med sin välutvecklade hjärna och djupt rotade magkänsla möta hästens oskuldsfulla själ vars hjärta är full av kärlekens energier.

Naturligtvisabella

Är det någonting jag älskar så är det att arbeta med dessa underbara hästar.. men att arbeta med sitt hjärta medför också vissa risker, nämligen att bli extremt berörd!

Idag mötte jag den underbaraste lilla ponny med den vänligaste blicken jag sett på länge, men väldigt osäker i sig själv och han ville hemskt gärna INTE vara med mig.. alls.

Efter en liten stund fritt (extra bonus!) så började jag med den vanliga introduktionen. Jag hade fått förklarat för mig att han haft ett tufft förflutet av hans beteende att döma, vad som egentligen har hänt tycks vara okänt.. en ponnys öde, där endast han bär på de smärtsamma minnen som tynger hans undermedvetna.

Allt kändes ganska “vanligt” men ändå sådär som om någonting ligger under ytan och bubblar!?

Det blev fotflyttning först, sedan ut en sväng på spåret, stanna, backa iordning sig, forma in baktassasrna, stillastående lite nedåt och framåt-sökning, för att fortsätta med att forma en ställning åt vänster eftersom han hela tiden “tixade” åt höger.

Allt jag gjorde upplevde han som otäckt och ändå kändes det mest som att jag var inne och tassade lite på varje område, istället för att göra klart varje moment. Detta är någonting jag inte kan välja själv eftersom jag gör det som hästen “väljer” att göra.. och att jag faktiskt bara var inne och tassade på lite i taget var någonting som jag helt konstaterade efter, med facit i hand.

Hur som helst, så bröt allt loss när jag gjorde “ställningen åt vänster” och han började kasta med huvudet, så allt övergick i att göra försiktiga handpåläggningar på nacke och öron i en mjuk nedåt och framåt-sökning.

Övningen övergick i att han började bryta ut med hela sin kropp och man riktigt kände hur någonting kom lös inom honom, men inte så det märktes nämnvärt utåt.. detta är en känsla jag får till mig av!

Jag växlade mellan att be om avslappningen i nacken och att flytta hans tassar i lösgörande syfte åt höger och vänster. Då jag mer och mer märkte hur han liksom stängde av sig mer och mer..

Han hade från början varit extremt snabb och hastig i alla rörelser, så jag fick lugna honom. När han var fri hade han gjort sjugofemöresvändningar, men så fort lina och kapson/grimma kom på liksom hängde han en aning hela tiden. Vid fotflyttningarna var han väldigt svår att byta riktning på och vad detta kom ifrån har jag egentligen inget svar på, mer än att han “stänger av och springer”.. men ändå olikt från många andra hästar jag mött!

När matte behövde gå iväg en sväng var det som att trycka på en knapp och nu det bara en tidsfråga innan bomben skulle explodera!

Han stängde helt av och det var som om han var på en helt annan planet. Han stängde helt ute mig och de få steg jag kunde flytta honom var som seg kola. För varje steg han väl tog blev moståndet större och större, till det att han stod fast. Jag gjorde allt för att få honom att rubbas ur fläcken men han stod som förstelnad!? Helt otroligt..

Han kände såklart att jag höll mitt avstånd och att han “inte behövde om han inte ville” så jag tog i min goda tro ett steg närmre och bad honom än en gång att faktiskt flytta på sig.. ehm, sade jag förresten någonting om en bomb?

Som från ingenstans stod han rakt upp över mig och en sekunddel senare hade jag två fäktande framhovar på mig. INGEN KLANDRAR HÄR HÄSTEN! ..eller egentligen så gör väl alla det, för jag vet inte allt vad folk är kära i att säga, lynnesfel, istadig, dum osv. osv. Men för mig är det här en häst som inte befann sig i nuet, utan i sitt förflutna där han bearbetade någonting fruktansvärt som hänt.. vad, vill jag inte veta 🙁

Han hade innan blivit varm i pälsen under någon minut när vi fått igenom ett par steg i fotflyttningarna, men det var ingenting egentligen nämnvärt.. men nu! Han var så varm, anfådd – från ingenstans hade han börjat andas, röra sig, känna efter.

Jag testade att flytta honom och han flöt snart som ett vatten – DUKTIG KILLE!!

Ibland funderar jag över hur mycket jag både älskar och avskyr mitt jobb på samma gång.. för att få vara med och återuppleva minnen från människans ondskefulla värld är de värsta sakerna jag är med om i livet. Mitt hjärta skär och blöder för dessa underbart vänliga djur som många har fått utstå så oerhört mycket fysisk och psykisk smärta..

Det jag fick till mig idag var att denna lilla ponny blivit fasthållen/motad, tvingad, slagen – med andra ord fysiskt och psykiskt våldtagen :'(

..och vart jag ville komma med det här blogginlägget var egentligen ingen vart, utan mer att jag ville berätta så ni alla får ta del av “min vardag” och förstå hur plågade hästar det finns i den här världen. Somliga är verkligen plågade, andra verkar inte vara det men upplever sig som plågade eftersom de inte mår bra av sin livssituation, oavsett så är det hemskt.

Fortsättning följer..

Intressanta
frågor och fungeringar av en läsare..

“
När du säger kort tygel
med fast tryck, är det vad vi “vanliga” ryttare (eller vad man nu ska
säga) menar med stöd i handen? Eller menar du någon som håller helt fast i
tygeln utan eftergift?

Av vilken anledning förespråkar du inte detta och hur
kan vi som rider på detta sätt tänka för att få en självbärig häst på lång
tygel?

Är väldigt nyfiken då jag
tycker det är väldigt fascinerande att kunna detta 🙂

En
“självbärande” häst är ett begrepp som jag har svårt att greppa,
liksom HUR ska man tänka, “HUR” gör man, VAD handlar det om
egentligen att hästen bär sig och VAD är den egentliga skillnaden i utförandet
och filosofin kring ridning på lång och kort tygel?

“

..som jag ska besvara
i detta inlägg eftersom det är väldigt väsentlig för många 🙂

Svaret på dessa funderingar blir djupt ingående på hästens anatomi, som vanligt nu för tiden. Det kommer bli att börjar i ena änden och sedan betar mig igenom allt hur det kommer till mig medan jag skriver så jag hoppas kunna knyta ihop säcken både snyggt och logiskt – annars får ni klaga så vidareutvecklar jag 😉

Hästens huvud är, som ni kanske har tänkt på, väldigt stort och tungt i förhållande till sin kropp. Detta är någonting som naturen skapat för att hästen ska kunna fördela tyngden/belasta kroppen olika med hjälp av tyngden från sin skalle. Redan här inser ni att huvudets position är väldigt avgörande speciellt när vi rider dem, vilket många säkert känt till innan också men att hästens huvud till och med är skapad för detta ändamål var någonting som jag inte hade en aning om innan jag gick massage-utbildningen.

Jag hoppas raskt vidare till det vi kallar för “lång och låg” form, när vi rider eller arbetar hästen från marken. Denna formgivning är väldigt effektiv när vi vill att hästen på lättast sätt ska aktivera sin ryggmuskulatur – den väl omtalade överlinjen!

Hoppelihopp tillbaka till skallens funktion och här tillsammans med den kända bakkärran som vi så gärna vill aktivera eftersom det är den vi önskar ska bära upp hästen/ekipaget. Självklart behöver mest vikt/balans fördelas till hästens bakdel för att den ska bära sig korrekt med den. Här adderar vi den där korrekta överlinjen eftersom den behövs för att inte skada ryggen och även ta med sig framdelens vikt “tillbaka”. MEN – här borde ni, precis som jag, reagera på att någonting i matematiken felar? För om vi ska rida i en lång och låg form för att få med ryggen, är huvudets placering för lågt för att kunna lägga över vikten till bakbenen? ..vilket innebär att om vi aktiverar bakdelen tillsammans med rygglinjen i den låga formen är hästen fortfarande felaktigt belastad.

Nu börjar jag plocka in den långa och korta tygeln funktion i cirkusen. Man kan ju tycka att en lång tygel här är mer fördelaktig eftersom hästen inte kan luta sig utan tvingas “bär upp sig själv” på en hängande tygel, men vad spelar det egentligen för roll när det gäller viktfördelningen?! En liten roll, eftersom en häst på kort tygel alltid lägger en liten tyngd i den vare sig vi vill det eller inte, men fortfarande så bär sig inte hästen helt korrekt bara för att vi länger den.

Nehe, kanske ni tänker, så nu skadar det att rida hästen på både kort och lång tygel.. och till en början ska jag vara så fräck och säga – Ja, det gör det! Men sedan ska jag även tillägga att jag endast talar om den långa och låga formen, så det för oss vidare in på den formen som kommer att bära upp din häst och till det som läsaren efterfrågar, att hästen ska vara “självbärande” 🙂

För hur lugnt och fint det än ser ut när hästar går i lång och låg form, så är inte det en form som hästen ska gå i för att muskla sig korrekt.

Men varför är det en så populär form som de flesta eftersträvar att rida i då tro?

Jo, för precis som jag nämnde så är det en form som aktiverar ryggen och bakbenen, hästen slappnar av och stressar ner i den här formen. Jag kallar det “eftergiften”, för om man släpper ned sin hand och hästen följer dig, på en hängande tygel, till denna formgivning är det ett kvitto på att den är eftergiven och avspänd.

Rider vi däremot i den formen för att vi tror att vi musklar dem korrekt misstar vi oss. Det enda det medför är att hästen med stor sannolikhet kommer att få såkallade “balltramp” eftersom frambenen inte hinner undan när bakbenen trampar in så fint och då sätter vi boots på våra hästar för att de går under sig “för bra”. Ta av bootsen igen och plocka upp formen på din häst så frambenen har en chans att bli lättare när bakbenen letar sig framåt. Dessutom får vi ett trevligare knälyft i frambenen när vi gör dem lättare, vilket nog ingen klagar på 😉

Nu när vi konstaterat att huvudet måste upp för att göra det möjligt för hästen att lyfta sin bröstkorg, som leder till att frambenen hinner undan för bakbenen som trampar på mer och mer framåt, kommer vi in på några viktiga detalj som kan paja även den högsta formen. Nämligen, att nacken ska vara den högsta punkten, alltså den första nackkotan, inte den andra eller den tredje utan den första, annars får vi tyngden på framdelen igen!

Men hur gör man för att inte tappa ryggen i den höga formen? Man ser till att hästen arbetar med sin bukmuskulatur som lyfter ryggen i samspel med att bakbenen vinklas och trampar under sig. Nacken blir den högsta punkten och om den inte är det så får vi se till att “lyfta” upp deras huvud så ATT den blir det, utan att för den skull “hålla kvar” det där uppe, för det är hästens uppgift, vi ska bara påminna.

Så, med ett litet “snitsigt” lagom mjukt lyft/ryck/uppvaknande, vad vi än väljer att kallar det, så behåller vi hästens huvud i rätt position för att göra det möjligt för bakdelen att ta upp kroppens tyngd, be bakbenen trampa in under kroppen och korta intervaller som till slut blir längre och längre kan vi här, tillsammans med att variera med den långa och låga formen muskla hästen steg för steg.

Visst låter det enkelt? ..eller inte 😉 hehe

Det är enkelt och logiskt i teorin men kräver massor av känsla, kroppsmedvetenhet och inte minst timing för att genomföra korrekt i praktiken.

Detta är vad formgivning är och för att få hästen självbärig i detta handlar det om att ha en mycket flexibel hand som kan korrigera om hästen gör fel, men absolut inte att luta sig mot, för att sedan kunna ge en eftergift och då ska hästen kunna gå kvar i formen på egen hand.

OCH – nu kommer svaret på filosifin med kort respektive lång/hängande tygel!

Jag brukar jämföra mot om man sitter på en pilatesboll, eller egentligen bara balanserar på ett ben (alla har ju inte suttit på en pilatesboll). Om du tänker dig att du sitter på bollen med båda benen i marken, eller stå med båda beneb på marken rakt upp och ned för att sedan släppa båda benen så du enbart sitter på bollen, och du som står på marken ställer dig på ett ben. Känn efter hur du med ens tappar balansen och får anstränga dig för att återfå den. Tränar du på detta upplever du inte att det är svårt tillslut, men har du inte gjort det innan kan det vara riktigt svårt, speciellt för dig på pilatesbollen.

Samma sak tar vi nu med oss till hästen!

Tänk dig att hästen ska samla sig på bakdelen, ta me sig ryggen, lyfta magen, lyfta huvudet och vara i balans. Lika svårt för dem, visst 🙂

Nu tar vi samma exempel med att stå på ett ben eller sitta på en pilatesboll, men du har något eller någon att stödja dig lite mot med händerna. Hur mycket lättare blev det nu?

För hästen blir vår hand att luta sig mot samma sak! Hästen kommer precis som vi att kunna balansera upp sig under en längre stund, men hur korrekt använder den sina muskler?!

Precis som i all “styrketräning” är det korta stunder med korrekt hållning som ger det bästa resultatet, än att hålla ut längre men att ha fel hållning, vilket bidrar till att träningen tappar sitt syfte..

En sista gång jag tar jag upp samma exempel som innan och vill ni att ni har något eller någon vid er som ni kan “ta i” om ni håller på att falla. Så ni försöker balansera upp er men när ni känner att ni behöver hjälp för att upprätthålla er hållning tar ni hjälp genom en lätt snudd, gärna ofta om det behövs men ta inget fast stöd.

Här är igen samma sak med tygelns inverkan på hästen och jag tror ni förstår lite mer hur er hand ska verka för att påverka hästen på bästa vis 🙂

Handen är en stor hjälp för hästen så envisas inte med att inte hjälpa dem med den, men hjälp dem på rätt vis, så ni till slut enbart genom att kunna höja handen någon centimeter på en hängande tygel får hästen att förstå att de ska lyfta sin kropp och knopp men utan att de söker ett stöd.

Sann balans är inte lätt och speciellt så har tävlingsryttarna inom dressyr det tufft eftersom det ofta krävs av dem att de ska ha en kontakt med hästen i munnan, ett såkallat stöd, men rent fysiologiskt finns det ingenting positivt med detta (så dressyrdomare, släng er i väggen *blink*)

OM vi ändå vill rida på kort tygel så finns det ju möjlighet att ha en kort tygel utan stöd, men det är riktigt svårt eftersom det då är lätt att tygeln glappar och stör hästen i munnen istället. Blir ni helt snurriga av alla olika förklaringar så be mig gärna vidareutveckla det som ni inte får ihop 🙂 Det gör jag så gärna!

Har jag fått fram mina tankar kring handens inverkan så ni förstår vad jag menar nu!

KOMMENTERA NU! För jag vet att ni är massor som läser och jag tycker att ni är lite väl lågmälda 😉

Skyll inte på hästen. Skyll inte på dig själv. Skyll på din tränaren!

Som vanligt drar jag allt till sin spets när det gäller våra hästar och den här gången kommer jag att gå på alla tränare hårt – vilket innebär att det träffar mig själv också så det gäller att passa tungan lite, hehe 😉

Så, att hästmänniskor är ett lite känsligt släkte är väl inte någon nyhet och att kritisera någons hästhållning eller ridning kan svida rejält hos båda parter. Varför det är på detta vis är nog för att vi bryr oss så oerhört om våra kära fyrbenta och vi vill göra det rätta för dem. Men konstruktiv kritik är någonting som utvecklar oss så vi borde bry oss mer om varandra och tänka att vi kritiserar och blir kritiserade i all välmening om omtanke. Men var har det här egentligen med överskriften att göra undrar du kanske nu?!

Jo, det är nämligen så att vi är väldigt noga med att ge våra hästar rätt skötsel, träning osv. och många är de som inte vill att andra “lägger näsan i blöt”. Sedan finner vi någonstans någon som vi ser upp till och börjar träna för och lyssna till, just för att vi tror på dem. Problemet här är nu istället tvärt om än det ovannämnda, nämligen att man nu lägger hela sin tilltro hos sin tränare. Självklart är det inte något problem att man tror på en person, tvärt om – det är ju ett steg i rätt riktning. Men någonting som vi glömmer bort är att den här personen är en helt vanlig människa precis som du själv och alla de andra runt omkring dig som gav dig tips innan men som du kanske valt att inte lyssna till.

Att se upp till och tro på någon är ingenting negativt, men det kan bli väldigt ogynnsamt när vi höjer dem till skyarna utan att ifrågasätta det de säger. För det är ju ändå så att det som utvecklar oss är kritiken eller ifrågasättningarna, så vi måste ta reda på “källförteckning” till svarenvi får på våra frågor.

Någonting annat som träffar väldigt många är när andra människor kritiserar vår tränare, det är nästan snäppet värre än att bli kritiserad själv.

OCH – summa kardemumma av denna lagom långdragna utläggning är:
Om ingen kritiserar “oss” som kallar oss tränare utvecklas vi inte i samma utsträckning som vi hade gjort om vi blivit ständigt ifrågasatta hela tiden och blev tvugna att förklara varför 🙂

Det kan även vara så (jag säger INTE ATT det är så, men jag upplever att det lätt kan bli så..) att man lätt gömmer sig bakom en titel som liksom gör att man automatiskt blir mer ranghög än utan titeln.

Jag vill inte göra mig osams med varken certifierade tränare eller de som är nöjda med dem, för alla gör precis som de vill. Jag själv kallar mig Diplomerad Hästmassör, för att det var vad jag tyckte skulle gynna mig i hästträningen – att ta reda på hur deras kroppar verkligen fungerar. Jag har genom åren träffat så många hästägare som tränat för utbildade tränare eller meriterade tävlingsryttare som de Blint trott på, just för att “alla andra gör det”..

Varför ska vi då skylla på våra tränare och vad menar jag egentligen med detta?

Jag menar att vi behöver höja standarden på våra tränare! ..och ta reda på vad som är rätt och vad som är fel, samt lära oss skillnaden på vad som är mode och “snabba” men ack så skadliga genvägar och vad som är riktig kunskap och hälsosamt för våra hästar och oss själva.

För att göra detta inlägg mindre luddigt tänker jag nu spalta upp några problem och lösningar, samt genvägarna som andra tränare rekommenderat:

______________________________________________________________________

Akut symptom:
Häst som hänger i handen vid ridning (ofta även stark)

Grundorsak:
Hästen är framtung, för låg i formen och ofta bakom lodplan, på sina bogar, hängande bröstkorg, inaktiv magmuskulatur som ger inkorrekt överlinje och leder till att bakbenens aktivitet blir tyngden i handen.

Min lösning:
Hemlig 😉 Nej, men min markträning löser grundorsakerna, sedan är det bara att underhålla i ridningen

Andra tränares lösningar:
Många har ingen lösning?? Gramantygel/annan hjälptygel.. Rid mer med sitsen, tempoväxlingar

Känner någon igen detta? Kommentera gärna!
______________________________________________________________________

Akut symptom:
Häst som drar åt sidan efter hinder

Grundorsak:
Samma som det ovannämnda problemet, samt att hästen inte har någon självständig ram på den sidan som drar åt (vilket till störta sannolikhet är höger).

Min lösning:
Samma som ovan..

Andra tränares lösningar:
Ställ en person på sidan som hästen bryter ut åt

Samma här, kommentera om du känner igen dig och vad för hjälp du fått!
______________________________________________________________________

Akut symptom:
Häst som är allmänt het, spänd och stressad i ridningen

Grundorsak:
Osäker, känslig, rädd och oförstådd, har ont(?), kliver ej igenom musklerna utan går alltid halva steg, flack och öppen i formen,

Min lösning:
Samma som ovan.. igen! Ta med till ridningen och utbilda ryttaren i finkänslighet

Andra tränares lösningar:
Longera med pessoagjord/annan inspänningstygel, ridning med graman, dra åt snokremmen
______________________________________________________________________

Hur tänker ni när ni läser detta?

Om vi alla börjar skylla mer på våra tränare, istället för att skydda dem, skulle kunskapsnivån höjas eftersom det sätter press på vad som faktiskt är en lösning och vad som är okunskapens genvägar.

Enligt min mening är det katastrof när ens tränare rekommenderar en hjälptygel till sina elever och dessutom använder det själv på sina hästar.. och aj-aj jag vet att jag kliver många på tårna nu och är medveten om att det kan vara lite halvdumt. Jag menar, det är ju precis det jag skrev om i början av detta inlägg, att man inte kritiserar andra och än mindre andras tränare! Men nu gör jag det, som sagt i all välmening, för att jag vill ge er alla, vem ni än tränar för, riktigt duktiga tränare som ger er lösningar och inte nödlösningar 🙂 och sätter man ingen press, sker ingen förändring!

Jag tar än en gång upp ekipaget som jag var hos i veckan, som väckte den sovande björnen i mig, när de har en jäkligt snygg och dyr tävlingsponny, lägger massa pengar på hälsa, träning, utrustning, tävling m.m. men ändå inte lyckas klättra högre upp i klasserna. Vems fel är det? – Hästens? Nej! Kanske deras? Nej! Tränarens såklart 🙂 De lyssnar ju på någon som de antar har svaren de söker och om inte tränaren finner lösningen så får han eller hon väl söka lösningen, eller?!

Problemen med våra hästar sitter i deras kropp och knopp och för att lösa problemet, vad det än är, så behöver de samverka – kroppen och knoppen, vilka de inte gör när man sätter på hästen en hjälptygel, eller “står ivägen” efter hindret för att hästen inte ska dra ditåt.. Ledsen att säga det, alla ni som framtagit, tillverkar och tjänar pengar på hjälptyglar m.m. – men det är inte bra, alls! Dessutom matar ni veterinärvården fint eftersom det är dit hästägarna oftast får vända sig med sina hästar som gått i en felaktig form.

Om man inte vet hur man ska få hästen att fungera så är det VI tränare som ska ge våra elever kunskapen, och inte göra dem beroende av fysiska verktyg, för att lösa problemen. Jag SER hellre att hästar går i en sämre form, rent av fruktansvärd form, än en krökt hals med inspänning/hjälptygel och problemen som frodas under ytan. För om man ser en sämre form så SER man ju att det finns ett problem. Annars luras vi av den där krökta halsen och tror att problemet är löst när den “akuta symptomen” försvunnit. Kanske till och med “formen” håller i sig när man slutar rida med hjälptygeln och då tror man än mer att problemet verkligen är löst. Jag är ledsen att säga det men istället har hästen felbelastat sin kropp på ett annat ställe, vi har alltså flyttat på den akuta symptomen så vi inte ser den, vilket lugnar våra nerver men skadar hästen lika mycket, om inte mer.

Oj, oj! Jag är så spänd på reaktionen hos alla er som orkat traggla er igenom detta inlägg och som vanligt så är kommentarer hjärtligt välkomna 🙂

Kärlek till hästar och människor! Vi kan bättre än såhär <3

I eftermiddags när jag satt i bilen på väg hem från en kund, som jag var och hjälpte för väldigt exakt ett år sedan, var jag som i extas. Det är så sällan som gamla kunder kontaktar mig för att problem dykt upp, men det här var en sådan gång – och det berikar verkligen mina problemlösningstankar med massor av ny erfarenhet och kunskap!

Jag blev kallad för ett år sedan för att de hade problem att lasta sin ponny och nu hörde de av sig igen eftersom problemet återigen uppkommit. Men det är alltid en definitionsfråga när man pratar om vad som är problemet, jag menar – allt är ju relativt 😉

Så, vart jag än kommer så är jag tillkallad för att lösa saker genom hantering, vilket är precis vad jag gör – men för mig är det mer än så. Till synes är det hästhantering, men i grund och botten handlar det om att balansera kropp (muskler) och knopp (själ) i förhållande till varandra.

Jag kommer att gå in väldigt mycket på detaljer just i detta ärende nu för att ni ska förstå bättre vad jag menar.

När jag hjälpte dem med deras ponny förra gången tog introduktionen väldigt lång tid och speciellt med de sista centimeterna i nedåt och framåt-sökningen. Ponnyn var stressad och nervös, överkänslig och svår att få en genuin kontakt med – och såklart samma vid transporten.

De problem som jag fann var att hon stegrade mot trycket i linan, alltid drog åt höger framåt och vänster bakåt, hon “tixade” nedåt-uppåt-bakåt i nedåt och framåt-sökningen. Hon var fin i kroppen men med en onödig underhals.

Idag när jag träffade ponnyn efter ett år upptäckte jag följande, i inbördes ordning:

* Hon längde halsen när matte ledde ut henne från stallet, vilket skvallrar om att hon inte har någon kommunikation med bakbenen när hon hanteras i huvudlaget.

* Vid transporten stod hon emot eller backade mot trycket i linan, vilket tyder på samma problem. Eller så tryckte hon sig framåt mot trycket som matte gav, vilket tyder på att när hon väl får kontakt med sina bakben för de henne framåt på sin framdel, istället för att bära sig på sin bakdel.

* När hon flyttades i sidled klev hon bra framför sig men gick med rumpan före sig åt vänster vilket skvallrar om att hon är stel i vänstersidan. Dessutom gick hon hela tiden vänsterställd och vänsterböjd, vilket skvallrar om samma sak.

Här bad jag matte frigöra henne från handen så hon kunde lösgöra sig själv i sin stela sida. När hon fick henne fri och bad henne flytta sin framdel före bakdelen åt vänster gjorde hon det som tillslut fick matte att ringa mig igen. Hon tryckte ifrån bakåt, uppåt åt vänster och kom på så vis undan..

Jag tog över och frigjorde hästen från sitt problematiska beteende, eller som jag kallar det – backar bandet så man ser vad hästen försökt förklara från början 🙂

* Stoppade henne i hennes kast

* Hämtade höger bakben som tänkte bakåt

* Flyttade höger framben över vänster framben, samtidigt som jag stoppade rumpan att följa med.

* Bad om ställning och böjning åt höger, stillastående, samtidigt som jag konverserade med matte.

* Flyttade på samma vis höger framben över vänster framben, samtidigt som rumpan höll sig själv på plats och korrekt ställning och böjning nu var möjlig för lilla damen att känna in tillsammans med övningen.

Därefter samtalade vi en stund om ridningen och det framkom att hon alltid drar åt höger efter hindrena när de hoppar, helt plötsligt än idag kan stegra snett bakåt åt vänster om hon blir skrämd. Sedan känner de att de står ganska still just nu med framgångarna i hoppningen, ibland kan hon plötsligt riva och då är det med framtassarna.

Det som tillhör är att hon fortfarande har en onödig underhals, vilket skvallrar om att även om hon går i form så går hon samtidigt i oform eftersom underhalsmusklerna går uppåt, snett uppåt och framåt, vilket ni själva kan räkna ut hur det känns i handen när man rider *blink*.

Alla dessa saker säger precis samma sak, men ändå särar vi på allt och säger att hästen är svårlastad, river bara ibland och drar lite åt sidan efter hindrena.

Hästar talar så tydligt om hur de mår, men det gäller att vi tar vårt ansvar och adderar allt till en summa och vips så finns det en lösning på problemet – sedan gäller det bara att finna någon som kan lösa det 🙂

Jag ställde mig framför lilltösen och bad henne trampa in med höger bakben mot balanspunkten. När hon förstod detta bad jag henne följa mig framåt i en förvänd vänstersluta för att fortsätta hitta sitt höger bakben, samt få stöd av “att hennes yttersida är innersidan” eftersom hon går vänsterböjd åt höger. Efter denna lilla övning sade jag att vi inte behövde lastträna eftersom det inte var det som var problemet, utan det vi ska ägna oss åt är att lösgöra pållan och bygga ett självförtroende både kroppsligt och själsligt <3

Innan vi gick in i stallet för att avsluta dagens träningsstund frågade jag matte om hon ändå ville se mig lasta hennes ponny, och fick till svar att det inte behövdes för att hon litade på mig. Jag svarade med att jag gärna gjorde det ändå om hon skulle tycka att det vore intressant att se. Ett vagt leende letade sig fram och hon nickade lite generat mot mig, så jag gick bort till transporten med ponnyn som stannade försiktigt när jag vände mig mot henne. “Kom kom” sade jag med en liten smackning och så gick hon rakt upp i balans på trailern <3

Vem säger emot mig när jag säger att det inte finns någonting som heter lastningsproblem 😉 ?

Fick en intressant fråga av en kund:

“
Jag blev alldeles ställd när en kompis som har sysslat mycket med NH hälsade på och i all välmening började skaka frenetiskt på grimskaftet för att få min häst att backa. Jag sade att jag inte vill göra så med mina hästar och hon undrade nyfiket varför? Jaaa… Eehhhm… Det bara KÄNNS inte rätt..?

Hur förklarar du för folk vad du gör med hästarna? Eller, rättare sagt, hur förklarar du varför du INTE sysslar med NH á la Monty, Parelli etc.?
“

Självklart kommer ett svar som alla kan läsa här 🙂

Mitt svar på detta blir en argumenterande text för varför jag väljer min metod och inte någon av de “vanliga NH”-metoderna, med reservation för att vissa saker kan bli aningens luddigt förklarade eftersom jag ej är helt insatt i “de andra” metoderna.

Så, jag börjar egentligen rakt på sak med det förstnämnda “skaket i grimskaftet/linan” och varför jag inte använder mig av detta, eller gör jag verkligen inte det?!

Jag har ingen aning om varför de andra uppfann skaket, men i min värld heter det vibration eller hand med energi och är istället för ett stilla tryck som är utan energi. En ledhand ska vara inkännande med energi som hästen i fråga behöver just där och då, alltså är vibrationen någonting som har väldigt olika intensitet beroende på situation och reaktion från hästen.

Rätta mig om jag har fel, men jag tror mig minnas att skaket enligt “vanlig NH” skall minska när hästen lyssnar och öka när hästen inte lyssnar, vilket ju såklart känns helt logiskt, men varför det blev ett skak har jag ingen aning om. Jag vet heller inte hur man gör om man vill arbeta nära (på kort tygel) och inte har möjlighet att skapa skaket?! Väl analyserade och informativa svar önskas gärna på detta om ni så har 🙂

Vad jag tror är att de som tränar enligt vanligt NH resonerar så att man inte ska arbeta hästen kort utan hela tiden på lång lina eller tygel. Fin tanke och väldigt sunt och nära naturen eftersom det liknar hästflockens naturliga fria “formgivning” där människan inte är en del av hästens flock, alltså är lång lina mer naturligt för hästen.. (Observera situationstecken kring ordet “formgivning”, som kan vara fel i sammanhanget eftersom det ju ändå är vi som skapat formgivningen – i förhållande till oss människor, i träning från marken eller på ryggen som ryttare, så kanske det borde stå förhållninssätt istället!?)

Problemet löst, om vi väljer att leva tillsammans med våra hästar på en meters avstånd. Ridning kanske kan fungera om vi håller oss i skog och mark, men jag känner mig väldigt osäker på vad fysikens lagar verkligen säger om det – egentligen..

För, problemet med att umgås med våra hästar på “lång tygel” från marken och uppsuttet är att det finns allt för många människor som känner att denna typ av umgänge inte fungerar av olika skäl. Det kan handla om att man finner denna träning mellan häst och människa som anatomiskt inkorrekt/ogynnsamt när man inte på kort tygel eller ledhand får korrigera till korrekt formgivning. Det kan också vara att man önskar göra de saker som det moderna hästsamhället lockar till, så som att passa in, genomföra vardagsrutiner, rida på kort tygel, hantera hästen på kort lina, åka transport, träna, tävla, osv.

Alla faller vi väl mer eller mindre för de där moderna lockelserna, men för mig handlar detta huvudsakligen om hästens anatomi och funktion!!

Det viktigaste vi ska komma ihåg är att vi utsätter hästen för någonting väldigt onaturligt och rent av skadligt när vi “tvingar” dem att umgås med oss vare sig det är från marken eller uppsuttet. Varför? Jo..

När vi hanterar hästen i något sorts huvudlag påverkar vi bland mycket annat käke, nacke, hals, kropp och knopp – och den påverkan, om sanningen ska fram, är enbart negativ om vi inte vet exakt hur hästens anatomi fungerar.

Där är hanteringen på avstånd med “skaket” självklart mer gynnsamt än på en kort inkorrekt tygel. Men om man ska dra det till sin spets är hantering på lång inkorrekt tygel mindre gynnsamt än på en kort inkorrekt tygel. (Uppmärksamma att hantering eller ridning på en kort tygel inte är lika med kort tygel med ett fast tryck vilket jag inte förespråkar!)

Jag vill inte ge någon något dåligt samvete eller få människor att inte våga röra sina hästar. Min tanke är snarare att få alla att förstå hur oerhört viktigt det är att vi lär oss mer om hästens fysik OCH mentalitet, samt deras samband.

Så, åter till huvudämnet.. Varför jag inte väljer “vanlig NH”? För jag finner allt för många brister i detta arbetssätt vad gäller hästens anatomi och då finner jag ingen anledning till att använda mig av det – utan istället lära mig så mycket som möjligt av hästarna själva, läsa, lära och praktisera om det som andra duktiga hästtränare tagit fram i samklang med anatomin och skapa mig en egen träningsmetod av detta <3

Vad gäller alla saftiga detaljer om denna träningsmetod får det bli en hel bok om såsmåning om 😉 ..och fram till dess svarar jag gärna på specifika frågor som ni ställer – som i det här blogginlägget!

De punkter som driver mig i jakten på det perfekta arbetssättet för hästen tillsammans med människan (som ingen lär finna, men som jag ändå söker för det är lite min grej att sikta mot stjärnorna!) är bland annat dessa:

* Hästens anatomi, rörelsemönster, muskler, muskelminne, kognitiv beteendeterapi, hästens naturliga instinkter, hästens anpassningsförmåga, centrerad träning/ridning från marken samt uppsuttet, formgivning, hästens inre organ, hästens inre organs samband med muskulaturen, hovvård, tandvård, friskvård i allmänhet, veterinärvård, alternativvård.. bla bla 😉

Det som stör mig i allmänhet, okej nu känns det som om det här inlägget blir väldigt vasst och det är inte min mening, mer som ett stort uppvaknande för alla hästmänniskor. För det är så mycket vi missar och speciellt har jag märkt hur lite kunskap det finns bland tävlingsryttarna!

..och om tävlingsryttare återkommer jag till i ett nytt blogginlägg som kommer heta “Skyll på tränaren!”. För det finns så många grundläggande fysiska lagar som bryts av kända tränare vars elever lyssnar på, ser upp till och gör som och så hade de kunnat bli så mycket bättre om de fick hjälp av någon som verkligen vet vad de pratar om.

Vad spelar en tränares erfarenhet eller meritlista för roll om de missat ren fakta när det gäller hästens grundläggande anatomi?! Jag personligen hade inte lagt en krona på någon som inte kan förklara VARFÖR! 🙂

Inramning!
..ordet som jag ofta använder mig av är egentligen – balansering, som jag också använder mig av en hel del – såklart Bella 🙂

För att öva balanssinnet behöver vi träna oss genom att göra olika balansövningar. Det finns olika typer av övningar, men den bästa övningen är vardagshållningen. Problemet vi har där när det gäller hästar är ju att VI ofta blir problemet.

Dessutom kan man ha en god balans, men en usel kroppshållning. Så det viktiga när det gäller att balansera oss är att vi går djupare i ämnet..

OBS!
> En balanserad rörelse
> Balanserad kroppshållning i en balanserad rörelse
> Balanserad hälsa med en balanserad kroppshållning i en balanserad rörelse
> Balanserad sinnestämning med en balanserad hälsa med en balanserad kroppshållning i en balanserad rörelse

Hoppas jag inte tappat er här?!
Tänk även på att detta är en snilleblixt, från ovan kommen, som en oslipad diamant..

Balanssinnet
Balanssinnet fastställer kroppens inriktning i förhållande till tyngdkraften så att en gynnsam kroppsställning kan bibehållas.

I kroppens muskler sitter proprioceptorer som registrerar hur spända musklerna är vilket även ger en bild över musklernas läge så att man får en spatial uppfattning av hur exempelvis armar och ben befinner sig i rummet.

Proprioception
Proprioception är varje människas förmåga att kunna avgöra de egna kroppsdelarnas position, vilket är en del av ens kroppsuppfattning. Detta fenomen kallas även djupsensibilitet och är nödvändig för att kunna hålla balansen. För att kunna detta använder sig kroppen av en särskild sorts receptorer, proprioceptorer. Receptorerna registrerar ledernas lägen genom att registrera spänningen i muskler och senor. Viktigt är att denna information inte alltid görs medvetet av oss. Receptorerna skickar informationen i lillhjärnsbanor i ryggmärgen till lillhjärnan där beslut om åtgärd fattas. Då vi blundar och medvetet försöker avgöra i vilken vinkel vårt knä (exempelvis) är böjt i leds informationen från proprioceptorerna till somatsensoriska cortex där informationen görs förståelig för oss.

Nu blev det informativt med människor som exempel. Några texter är kopierade från Wikipedia.

Inom olika discipliner använder man sig av olika hjälpmedel i träningen av våra hästar. Allt handlar om smak och tycke, syfte, utförande och olika träningsmetoder.

Generellt verkar det vara följande: De inom western nyttjar ofta sitt lasso, en styv smidig lina, eller ett ledrep för att förstärka sin önskan med. Tricktränare eller de inom natural horsemanship använder sig av en stick och de som tränar “engelsk” eller “klassisk” samt akademisk använder sig av spö/pisk/förlängd arm.

Syftet verkar vara detsamma inom samtliga träningsområden och discipliner men jag förstår inte riktigt skillnader och likheterna på våra olika hjälpmedel.

Ett lasso känner jag personligen är för stort och otympligt för min smak, ett ledrep vill jag använda just som ledrep och det enbart, en stick känns aningens stum medan ett spö känns för “snärtig”. Tanken att ta fram ett mellanting mellan stick och spö vore det ultimata enligt min mening.

Bara ordet pisk/spö är illa nog, för min del är det en förlängd arm som hjälper till att rama in hästarna och visa vägen. För en häst är att “höja rösten” visa tydligare eftersom de inte kan prata och krävs det av olika anledningar än tydligare språk blir hästar fysiska mot varandra. De agerar precis på samma vis mot oss, alltså är det hästar på heltid – såklart 😉 Men det jag vill komma fram till här är att många människor också är människor på heltid, vilket kan ställa till det för hästarna eftersom de behöver att vi blir mer häst-människor. Pratar vi till våra hästar på deras vis kan vi både prata med små bokstäver och de förstår, samt med stora bokstäver när det behövs och de förstår.

Den förlängda armen, som jag nu använder som samlingsnamn för alla ovan nämna hjälpmedel, ska hjälpa att aningens jämna ut det faktum att vi är fysiskt ojämförbara med våra stora vänner. Kan vi ge ett tydligt kroppsspråk i både beröm, hjälpgivning och korrektur kan vi med väldigt små och enkla medel leva i en säker, respektfull och kärleksfull relation med våra hästar.

Bildtext: En bra fråga jag fick på facebook igår som jag gärna delar (8 sep 2012)

Hej David!

Inramning är enklast och smidigast förklarat att ge hästen en ram runt sig där den ska hålla sig inom. Det handlar om att hästen ska vara följsam till mina hjälper så jag kan be hästen att gå framåt, bakåt, åt sidan osv.

Jag ramar in hästar olika beroende på vad jag ber om och med hänsyn till hästens förutsättningar, attityd, känslor, trauman, minnen osv.

Exempelvis så ramar jag in en häst som visar rädsla eller osäkerhet väldigt försiktigt, medan en som visar aggression eller respektlösthet tydligare.

Inramningen från marken, i hantering eller träning, gör jag genom att ge en hjälp/kommunicera med tankens kraft/förmedla bilder, mina energier/kroppsspråket, använda rösten/röstkommandon och i sista hand visa hästen var jag vill att den ska, respektive inte vill att den ska vara genom att visa i linan/grimman och med min kropp/förlängd arm.

Från ryggen är densamma, förutom att du sitter på hästen, vilket såklart gör saken lite annorlunda 🙂

Denna inramning är den samma som, jag tror, hästarna använder sig av i sin flock. De har en “osynlig inramning” (precis som fölet till sin mamma) så därför är detta lätt för hästarna att förstå.

Tyvärr har vi människor ofta gjort hästarna lite döva för flockkänslan tillsammans med oss. Självklart eftersom vi inte är hästar, men å andra sidan så känner inte hästen till någon annan kommunikation än den de kommunicerar med varandra med så därför gör det de gärna med oss också när vi visar att vi behärskar deras språk.