Naturligtvisabellas blogg

Jag vet att tjatar om detta men jag kan verkligen inte säga det nog många gånger. Allt detta med att all vistelse med våra hästar ska vara på ett och samma vis, vare sig det gäller ridning, vardagshantering, lastning m.m. Känner man att det inte räcker till eller att man snöat in sig så tycker jag att man bör tänka över sin vardag/träning tillsammans med sin häst.

För att göra allt lite mer konkret ska jag ta ett levande exempel från när jag var på återbesök hos Noova och hennes ägare. Det var ponnyhopp-träning och lastningen dit hade de avklarat själv, men eftersom det alltid vad på dessa träningar som Noova strulade med lastningen tog de sin uppföljningsgång vid detta tillfälle – smart 🙂

..och mycket riktigt, när det var dags för lastning sade Noova “Öhh.. Ne!” och då tog jag tillfället i akt, passade på att utnyttja det passande läget att de varit på hoppträning och sade följande:

“Tänk dig att du ska rida an Noova på ett hinder som är lite klurigt. Då gäller det att för det första planera vägen noga, rida rakt mot hindret och gärna stötta Noova lite extra så ni verkligen känner er säkra tillsammans. Vägrar hon på hindret gäller det att få henne extra allert och spänstig! När hon hoppar gäller det att över hindret planera nästa hinder.

När ni sedan ska hoppa hindret igen kan du lämna över mer ansvar till Noova som nu förväntas föregå med gott exempel och bjuda, eftersom du stöttat henne förra hoppet. Känns hon fortfarande inte helt okej kan det vara ett smart drag att vara tydlig (puscha på extra, hur man nu väljer att göra det!?) så hon verkligen hoppar av sig själv.

Exakt samma är det i lastningen! 🙂

Hästen ska kännas positiv och bjuda, gör den inte det så visar man vad som förväntas av hästen (dvs. pålastning, avspändhet, följsamhet, avlastning). Sedan väljer man om man lastar på, om allt känns bra, eller lägger en volt och testar igen.”

Tanken här är att få en häst som är “i tänket” i vardagen, då blir inte förväntningarna, prestationen, hjälpgivningen annorlunda på tävling eller träning.

En liten tanke från mig till er, en del av min filosofi.. och lastningen med Noova gick förresten kanonfint så fort matte gjort en logiskt tillrättavisning, dvs. bett Noova om att se vart hon går, vara följsam och “lätt på handen”. Då blir lastningen lätt som en plätt 😉

Mitt senaste blogginlägg på Zebastians blogg “Trolleri i kvadrat” handlar om min träningsmetod som jag alltid praktiserat, ständigt utvecklar och kämpa med att försöka sätta ord på. En hemlighet som ni nu får ta en liten första del av 🙂

Lena Hulterström (www.barkerydsfrieser.com) är den första kund som öppet mottagit dessa tankar och bett om tjänsten, vågat ta in sina egna och sin hästs känslor och sedan förvaltat dessa med stort tålamod och tillit * En stor guldstjärna till Sanne och Lena!

Här har ni en del av min vardag med mina hästar och min utveckling av Naturligtvisabellas “samtalbox” :’)
Bildtext: Klicka på bilden för att komma till inlägget!

Bildtext: Sigge med (13 sep 2011)

Sigge & Jennifer
Wow vilken underbar förmiddag i all sin enkelhet tillsammans med Jennifer och Sigge! Först lastade vi på den oerhört nervösa och svårlastastade Sigge som fick panik i transporten och..

NEJ!! Nu ljuger jag allt..

Sigge lastades på raka vägen in i transporten, vi stängde och åkte. Han åt havre ur Jennifers hand (gör aldrig annars!) och sedan åkte vi till Sävsjö ridklubb. Han lastades av lugnt och fint med enbart ett par steg aningens för hastigt eftersom han ville se vart han kommit. Sedan klädde vi på honom utrustning och gjorde även Jennifer klar för ett ridpass.

Vilket också flöt på som vattnet! Nog för att Sigge skulle köra sitt race och glömde bort att ta hänsyn till Jennifer (precis som i lastniningen). När Jennifer i mitten av ridpasset sträckte på sig, fann takt och form blev Sigge som en ung stark man igen med bärighet som verkligen var imponerande! Tanken är att bygga upp de där ryggfiléerna på honom med hjälp av hans egen balans och Jennifers coaching på ryggen och min från marken.

Han slog irriterat med huvudet och ville slita tygeln ur handen på Jennifer från början, lite nervösa drag som kom fram även det precis som i lastningen. Så snart han kände hur mjuk och följsam Jennifer var och att han fick lång eftergift när han gjorde rätt kom han till fint arbete. Istället för att göra allt sådär “Sigge-snabbt” kunde de rulla in i igångsättningar, avsakningar och början till skolor 🙂 *wow*

Så, fortsättning följer verkligen och det ska bli riktigt roligt. Detta ekipage är hur fina som helst ihop. Så less på mig själv att jag glömde kameran i fickan..

Ubbe, en otrolig ponny på alla vis!
För drygt ett år sedan lämnade jag mitt visitkort till en hovslagare som skodde i samma stall som jag hade häst. Skulle han stöta på folk som har problem med sina hästar hade han mitt kort och nummer.

Nu ringde hovslagaren, Niclas, som bor utanför Nässjö och jag åkte för att möta honom och hans familj i förra veckan för att hjälpa dem med deras ponny.

Hans dotter Johanna har en D-ponny som heter Ubbe, han är ett russ och vad säger man alltid om dem tro?! 😉 Bus bus bus, men här har vi en annan typ av ponny – för bus verkade inte vara något för honom. Han var väldigt mogen och sammarbetsvillig att träna. Stora luftiga steg, dock med önskemål om att han skulle använda ryggen mer, smidig och snabb i vändningarna.

När Niclas ringde mig och berättade om att de hade problem med att Ubbe stegrade extremt vid vissa tillfällen då hans dotter red dök första självklara tanken upp om att han hade ont. När jag nu såg honom röra sig så obehindrat och lätt undrade jag vad det var som utlöste han extrema beteende som de berättat om..

Det var när han inte ville går förbi någonting som han började stegra, han hade dessutom sett till att Johanna och han blivit uteslutna då de inte kommit över startlinjen vid en tävling.. Om de hoppas kan han också helt plötsligt få för sig att vägra – och då känns det en lång bit innan hindret ens är i närheten berättade Johanna.

Vid introduktions-arbetet kändes som sagt Ubbe jättefin. När vi arbetat igenom nedåt- och framåt-sökning fick han även fint arbete i ryggmuskulaturen. Sedan när vi gjort iordning honom för lite ridning, sadlat och tränsat ställde vi oss på ridbanan och så skulle jag visa Johanna mina “magiska tygeltag” som skulle hjälpa dem 🙂

Ubbe var väldigt stel när jag introducerade övningen för honom, vilket innebar att han skulle böja halsen åt ena hållet och åt andra hållet med ställning i nacken. När jag sedan bad honom gå ville jag få energin att flöda framåt men den gick gärna bakåt. Snart var han med på noterna men jag märkte att han tyckte det var klurigt och blicken blev aningens osäker.

Men blicken förvandles så fort Johanna själv suttit upp och ridit runt en stund, det blev nämligen ett äkta litet russ med ens 😉

Efter vi hade gått igenom små övningar uppsuttet kom nämligen problemet rakt på sak. Han ville inte gå förbi “pappa med plastpåsen” och då stegrade han och gjorde riktiga 25-öres-vändningar. När jag bad Johanna att fokusera och enbart tänka på det magiska tygeltaget som hon fick igenom ett par gånger kunde jag ändå inte begripa hur han lyckades smita undan så pass flera gånger ändå.

Efter några gånger och när Ubbe dessutom visat att han struntade i var han var utan stegrade mot staketet bad jag Johanna sitta av och så skulle jag få känna. Tro att det kändes urlustigt när jag satt upp på lilla ponnyn – och hela tiden var jag jättenoga med att känna in hur han reagerade på min tyngd.

Han reagerade ingenting och han gjorde vändningar i skritt jättefint. Sedan var det på väg mot “pappa med påsen” igen som det kom.. Hej och hå vilken liten ponny med stora krafter.

Niclas berättade att han gått som hingst väldigt länge och det förvånade mig inte för så som han bar upp mig och han skuttade som en liten kanin. Riktigt smart ponny som visste precis hur han kunde använda sin kropp, hehe!

Så snart jag fick ställning i nacken på honom slutade han upp, men envis som ett russ ska vara försökte han trots allt några gånger till.

När Johanna sedan fick sitta upp gjorde han ingenting utan gick förbi i lugn och ro. Trav kunde hon inte få i honom helt förbi, utan han ville skritta, men det gjorde ingenting för det var ett stort steg att bryta beteendet i sig 🙂

En liten uppföljning blir det snart igen!

..förresten så fick jag reda på att hon tävlat helgen efter och de hade kommit runt banan. Han hade börjat strula vid ett tillfälle men då hade hon avbrutit det snabbare än vanligt. Dessutom sade pappa Niclas att hon sett ut att göra “mindre” än hon brukar, vilket också är positivt. Jag bad nämligen Johanna att känna in sin ponny och diskutera med honom istället för att de ska bråka 🙂 För även om det är ponnyn som börjar bråka så har man ingen rätt att vara bråkig själv. Hon lyssnade fint och vilken modig tjej på en minst sagt häftig ponny!

Bildtext: Sanne och en av “springarna” (27 aug 2011)

“Dagen D”
Så kom dagen då det var dags för Sanne att visa upp sig för domarna på Frieser-premieringen i Skara. Men det som jag fokuserade på var hur hon skulle sköta sig med springaren, skrammelburk och spörapp!?

Vädret var lagom rörigt med regn- och åskskurar.. så efter en paus sprack himlen upp och när jag promenerade bort mot inhägnaden var det redan Sannes tur!

Efter några löpsteg och kameran i högsta hugg ställde jag pirrig upp mig samtidigt som Sanne stod uppställd med domarna runt omkring sig. Med utsträckt hals stod hon fint och stilla hela tiden – duktiga flickan.

Springaren och mannen med skrammelburken och spöet var inte nådiga med att blåsa upp hästarna till max för att få fram det mesta ur dem, men frågan är hur reaktionen skulle bli på “mini-hingsten” Sanne, när de dessutom rappade och snärtade med pisken i luften som vi fakiskt inte övat på någonting..

Så intog alla sin position och sekunderna efter kom skrammel och skrän bakom Sanne som.. klev in under sig med resning som en hingst! Wow 😀

Hon flög fram och springaren var nog förvånad över vilket tryck det var i henne för att vara ett sto. Hon höll sig hela tiden uppmärksam på springaren och när han inte riktigt hann med i svängarna tog hon det lugnare. Lilla fina donnan skötte sig helt enkelt exemplariskt.

Runt omkring när det var väntetid stod hon lugn som en filbunke. Ja, jag skulle nog till och med våga påstå att hon var lugnast av alla. När en yngre häst blev lite orolig bad dem att ställa den vid den lugnaste hästen och då gick dem till Sanne *aw* 🙂

Stolt matte och husse och tränare 😉 hehe
Bildtext: Väntetid.. då står Lena och Sanne och filosoferar (27 aug 2011)

Bildtext: Kika under lugg 😉 ..istället för att kasta upp huvudet och titta (27 aug 2011)

Bildtext: Skritt och aningens oroad, vad ska hända!? (27 aug 2011)

Bildtext: Nyfiken men pyttelite oroad i blicken fortfarande (27 aug 2011)

Bildtext: Lite “onda ögat” mot kramlet men fint avslappnad i kroppen! (27 aug 2011)
Bildtext: Pampiga damen, fortfarande avspänt – och mer onda ögat, hehe! (27 aug 2011)

Lilla söta Sanne!
Vem är du? Vad gör du? Hur tänker du? Från att vi ena dagen planerade in så många träningspass inom den närmsta tiden som vi båda hinner med, till att hon idag är som en klocka. Nog för att jag ständigt är med om helvändningar med hästar men att det kommer så snabbt och oväntat som idag med Sanne var lite magi – dock får vi se hur länge förtrollningen sitter i, imorgon fortsätter vi “inför premiering”-träningen.
Bildtext: Alla nöjda, glada och lättade efter dagens pass (4 aug 2011)

Sanne (likt de flesta andra hästar) ogillar skrammelburkar och spön, fast om vi ska hålla oss till sanningen så ogillar hon dem inte – hon är LIVRÄDD!!

Problemet som vi nu har är att det är premieringsdag och mentaliteten där är inte alltid så hästvänlig som man kan önska, för där är det nämligen skrammelburkar och spön som används för att “showa upp stämningen”. Något Sanne med all säkerhet skulle totalflippa över..

Så, för att gå lite mot mina egna principer arbetar jag under tidspress (Obs! Jag gör inget som inte Sanne är okej med.) men tyvärr är detta någonting som ofta förekommer i hästvärlden – och vad är bäst att göra?! Vara profsig och hjälpa till i den mån som går eller att lämna häst och hästägare åt sitt öde.. Jag hjälper såklart till men är mycket noga med att tala om för hästägaren att detta är “onormala” omständigheter och han man möjlighet att skjuta fram det man planerat (flytta fram dead-line) så är det alltid det bästa för att slippa press från olika håll. Dessutom får hästen inte mycket beröm eftersom den är duktig under träningarna och sedan ska man iväg på galej precis när saker och ting börjat fungera. Men som sagt, livet blir inte alltid riktigt som man tänkt sig så det är bara att gilla läget och göra det bästa utav det.
Bildtext: Sanne med glada söte-blicken (4 aug 2011)

I detta fall har vi en häst som är en mycket speciell tjej! VÄLDIGT VÄNLIG – men också VÄLDIGT SPÖKIG 😉 Hon vill alltså alltid vara till lags men hon har så mycket spöken i huvudet som säger någonting helt annat till henne och att vara Sanne är inte alltid så lätt..

Summeringen av dagens pass med Sanne blir iaf. följande:
Jag stod med skrammelburken och fullständigt TOK-APADE mig från alla håll och kanter och det enda Sanne bad om var att få vara nära??!! Haha, både jag och Lena visste inte om vi skulle skratta eller gråta – eftersom hon dagen innan visat att det enda som var okej för henne då bara vi ens tittade på burken var full kareta i galopp, även kallat sken.

Lena kunde sedan efter lite “samarbetsträning” med emellan springa med henne liknande som på premieringen och jag stod med piska och skrammelburk en bit bort. Då ska även tilläggas att jag innan detta försökt få henne framåt för pisken eftersom hon vägrade gå bort från mig när jag skramlade med burken, så jag trodde hon kom in i en mental låsning. Men eftersom hon inte ens brydde sig om mina tillättavisningar med spöet – direkt på henne till och med – så fanns det liksom inget mer att göra mer än att leeee och vara glad över att hon tänkte istället för att panika 😀

Nämna ska jag också göra att vi enbart börjat med skrammelburken eftersom Lena sagt att hon är väldigt spörädd också, idag när vi hämtade spöet var det för att försöka förlösa den mentala knuten men hon reagerade som sagt inte ens på det – jag är typ chockad!
Bildtext: Sanne med den vanliga skeptiska blicken .. (4 aug 2011)

Så fortsatt träning blir fram till slutet av augusti när det är dags för premiering. Självklart ropar vi inte hej förrän vi kommit över bäcken men man får ta till sig de bra gångerna och ladda batterierna med. Det som är kvar i träningen är miljöombyte och samma sak där, samt upprepning för att verkligen vara säkra på vår sak.

“Lilla” (kanske den största.. och viktigaste!) hemläxan är att sortera upp känslorna i sitt eget huvud så hästen inte missförstår, samt tala från hjärtat ända ut till alla kroppsdelar – så hela jag talar samma språk 🙂

Men det tar vi då, nu slappar vi och mår bra 🙂

Alla vi som arbetar med hästhantering har åtminstone en sak gemensamt (förhoppningsvis) och det är att få en trygg häst, en säker relation till den och att de litar på oss. Jag arbetar helt med detta som slutmål men jag har även blandat in en extra krydda som gör min variant lite annorlunda – och mer exotisk 😉

Bearbetning av trauman, problemlösning på hästens vis där jag enbart coachar och tar ansvar över ordnade omständigheter runt omkring!

Det kan låta aningens abstrakt eller tvetydligt när man inte hört talas om det innan och vad jag vet har jag ingen vetskap om någon annan som arbetar med det heller.. Det är en unik förståelse mig och hästen emellan som växt fram genom åren och allt eftersom hästarna tydligt visat mig hur balanserade de blir rakt igenom har jag kunnat se med mer och mer klarhet på vad som faktiskt händer i dem.

Problemet jag ofta upplever är att många människor arbetar med sina hästar i lugn och ro, sansat och tålmodigt, vare sig hästen är hetlevrad eller stencool. Så varför är det då detta ett problem? Jo, för bara eftersom man arbetar efter riktlinjen “Natural horsemanship” så betyder inte detta att alla behandlas lika eller att alla fungerar si eller så – de är också självständiga individer precis som människor!

Många hästar blir tyvärr nedvärderade och till och med felvärderade tack vare detta, trots att det är ett väldigt sunt tänk och många behöver det – och ska arbeta efter det. Men, alltid dessa men.. Vilka bör man tänka ytterligare ett steg med, jo de som är traumatiserade och när jag säger att en häst är traumatiserad kan det vara väldigt olika och till och med skilja sig åt i olika situationer. Ibland behövs bara det vanliga hederliga hästspråkstänket – och ibland den där extra lilla kryddan som jag nu ska förklara lite mer om.

Kryddan, som är viktigt att tänka på enbart är ett kompliment till “den vanliga hästhanteringen”, är det som tillåter oss att tänka utanför ramarna – nämligen känslor! Känslor finns i överflöd och är det bra känslor ska man självklart låta dem både gro och flöda fritt. En självklarhet, förhoppningsvis för alla, som gärna öppnar upp sitt hjärta, men om vi då vänder på steken.

En dålig känsla, vad gör vi med den? ..och vad gör vi med de dåliga känslorna som hästarna får till sig? Trappar ned, backar av, stannar upp, håller andan – någon som känner igen sig? 😉

Missförstå mig inte nu, visst är det väldigt sunt att att trappa ned en smula om kaos är på G, men när vi nästa gång möter på precis samma känsla (eller vår häst) så trappar vi även då ned. Är vi inte de som trappar ned kanske vi istället blir arga, irriterade eller frustrerade?! Det är inte heller optimalt..

Många tänker säkert, att man tränar bort denna läskiga känsla och så har hästen lärt sig nästa gång man möter på något obehagligt som framkallar den att det inte är någon fara 🙂 Mycket bra gjort, men.. (visst älskar vi dessa men, haha!)

..men hästen har LÄRT SIG att det inte är någon fara. Ibland räcker det, men vissa hästar har allt för mycket okontrollerade känslor i sin kropp som allt för ofta svämmar över. Det blir rätt så tröttsamt att för varje gång man möter på den där känslan LÄRA IN på nytt om och om igen att det inte är någon fara.

Tänker man till på många hästar som gärna upprepar sina “dåliga beteenden” så finner vi snart ett mönster där varje dålig känsla uppkommer i väldigt liknande skepnader. Jag börjar rent av fundera på om vi aldrig kan lära en häst någonting, visst låter det knas?! Men tänk själva på hur detta låter; varje gång vi “lär” dem någonting handlar det egentligen om acceptans eller vänlighet från deras sida, som vi får göra om varje gång vi hamnar i ny situation.

Om vi istället struntar i att lära dem någonting och ägnar mer tid åt att låta dem bearbeta en dålig känsla märker vi snart en skillnad, inte bara i hur hästen reagerar på olika saker, utan även hur väl de tar in sin omgivning och tänker, analyserar och utvärderar sina liv och även oss. Vi tar vår relation med våra hästar till en helt ny nivå.

Oj, vilket bubbel 😉 Tanken var att sätta igång en tanke hos er – och att göra er lite extra nyfikna på vem jag är och hur jag tänker i hästarnas värld. Jag misstänker att jag missat att koppla samman vissa påbörjade stycken i texten och som istället mynnat ut någonting annat, men isf. lägger jag till det snarast när jag läst igenom det för mig själv.

Jag kommer även skriva ett inlägg om Lena och Sanne som är relaterat till detta inlägg, så håll utkik!

O B S !
Det vore väldigt mysigt och intressant om ni som läst detta kommenterar, vare sig ni enbart skriver att ni läst det eller har någonting mer att säga – detta eftersom det är viktigt för mig att ni är nöjda med det jag skriver, vad ni tycker om det eller kanske att det är någonting som står otydligt..

Lena och Sanne
Det är viktigt att kunna skilja på sanning, uppriktighet, korrekt uppförande och känslor..

Ibland möter man hästar som aldrig slutar förvåna en, man lever i en ganska vanlig vardag men varje liten sak läggs det märke till så man inte missar någonting. Det är såklart hästen som lägger märke till allt och du får helt enkelt också börja göra det för att inte förvånas, chockeras eller rent av utsätta er båda för fara.

Sanne ska ställas ut i augusti och inte nog med allt stim och stoj runt omkring så ska det även användas spö och skrammelburkar för att showa upp stämningen tillräckligt. Detta är någonting som accepteras, men inte av alla – inte av Sanne. När Lena i förebyggande syfte ville träna på detta fick hon verkligen beviset på hur väl hon känner sin häst (trots att hon tror att hon inte känner henne alls ibland, hehe!)

Sanne fick nämligen den reaktion hon väntat sig och inte nog med att skrammelburken skulle äta upp henne – det skulle även Lena göra (tro mig, Sanne har världens mest unika uppfattningsförmåga om allt runt omkring henne!).

Jag klandrar ingen för att reaktionen blev som den blev, för det hade den med all säkerhet blivit i alla fall, men det finns alltid saker man kan göra för att behålla kollen på läget oberoende av omständigheter.

När jag kom ut på en, som jag trodde, fortsatt träning med sadeln, avbröt Lena mig och berättade denna historia och att det var läge att tänka om – nämligen “skrammelburksövnings-dags” 😉

Jag tänker låta dagens träning te sig lite som en hemlis eftersom man inte kan avslöja allt på en blogg *hehe* Men det fanns två tjejer som var väldigt nöjda (..och lite mentalt snurriga, tss!) och de heter överaskande nog Sanne och Lena.

Den fråga jag vill ställa till er alla, för att sätta igång en tanke, är: När bör vi lita på vår magkänsla? Vad är vår magkänsla? Får vi ut någonting extra gott när vi kan sammanlänka tanken mellan hjärta och hjärna, magkänsla och intellekt?

Sanne var inte längre så hysterisk rädd för skrammelburken, jag kunde röra henne med den på huvud, hals och framparti. Hon var heller inte rädd för varken mig eller Lena. Ibland är det jobbigt att tackla sina inre spöken, ibland tar de över. Det viktiga är att vi får låta dem ta över ibland, men då under väldigt ordnade omständigheter – eftersom det annars får en motsatt effekt.

Oj, vilket bubbel det här blev.. och är det någon som inte förstod (vem gör? haha) så fråga gärna så berättar jag gärna mer. Men viktigt är att lita på den där magkänslan när man väl tagit sitt beslut – så länge det är för ett gott syfte med en stor nypa förnuft också!

Bildtext: Bild på Sanne lånad från Lena (www.barkerydsfrieser.se)

Lena & Sanne
Den lilla frieserdam som verkligen sticker ut från mängden. Hon för sig försiktigt och nätt i sin stora maffiga kropp. Hon har glimten i ögat, men sällan skådas den i en rutinmässig vardag. Hon är extremt oliksidig mental och vi har diskuterat detta mysterium nu i flera år.

Hon har nu varit på inridning, haft föl och alltid vill hon väl. Dock spelar hennes känslor eller/och instinkter henne ett spratt och det kan vända på en 25-öring. Hon är skrämmande lik Compadre fast i en ligh-version och därför kan jag inte låta bli att beundra henne lite extra.

Vi tränar tillsammans med att stärka denna dam, hitta gnistan i arbete och sammarbete tillsammans med människor. Nu har vi två gånger engagerat oss i att enbart vara hon och jag i en inhägnad och det gör henne levande på ett helt nytt vis. Om vi gör samma övning i hennes box som vi gör ute verkar hon inte vara samma häst.

Ibland står både jag och Lena och undrar om hon antingen försöker lära oss någonting eller om hon bara är “dum”. Självklart tycker vi inte att hon är dum, men en av Lenas dilemman tillsammans med Sanne är just att hon inte riktigt förstår sig på henne, eller varför hon gör som hon gör.

Att rama in en häst ska vara en trygghet för dem, inte tvång. Jag har själv två hästar som man väldigt lätt kan ställa på en plats och tänka sig en visuell ram runt, men som väldigt snart spricker då den enda kastar sig ur den och den andra smyger sig iväg.

Båda tar en vanlig tillrättavisning bra, men när de gått över gränsen för sjuttioelfte gången och markeringen blir väldigt tydlig uppstår kaos. Istället för att försöka söka det jag ber om, mötas, så viner adrenalinet runt i kroppen på dem, upprörda över att bli tillrättavisade på ett så rakt vis. Ett stort problem eftersom det inte ska innebära obehag bara för att man säger till “på skarpen”.

Att rama in en häst, väl eller till och med väldigt väl ska vara en avslappning i båda fall, aldrig något som ska upplevas som press. Därför bär vi ett oerhört stort ansvar när vi ramar in våra hästar. Vi ska vara säkra på att vi handlar rätt och säkert.

Säg att vi går på en promenad och möter på en orm, om vi då behöver kasta oss bakåt och få hästen med oss ska den inte uppleva obehag över detta utan lita på oss och veta att det var för ett gott syfte. Om en häst inte backar, blir den kanske ormbiten och om den blir rädd förstår den inte varför vi gjorde som vi gjorde..

Att “lära” en häst, som egentligen handlar om att bygga upp ett förtroende och skapa tillit, att inte vara rädd för kraftiga markeringar är enligt mig en nödvändighet eftersom det finns mycket faror som kan undvikas genom detta. Det handlar inte alls om att vi ska börja vara burdusa mot våra hästar men att vi lägger in på träningsschemat att öva på detta så vi vet att det funkar.

Om en häst, som båda mina pojkar ex., är traumatiserad är det extra viktigt för bearbetningens skull att gå igenom dessa saker för att verkligen “komma vidare” både mentalt och fysiskt. Det man ska tänka på är att vara väldigt försiktig och gärna ha någon tränare (jag?!) eller annan person som kan stå och se på så man får både en känsla och ögon utifrån som ser hur det ser ut.

Det kan vara både en svår, jobbig och tom. läskig uppgift att bearbeta saker tillsammans med en häst, men de ger en häst som får en “nystart” och kan lämna det gamla som hänt. En häst kan inte som vi tala om saker som hänt oss utan de behöver berätta det genom att återuppleva det, antingen i sitt huvud eller genom en händelse. Ibland kan man kombinera båda delarna.

Detta är något som jag märker stor skillnad på hos hästar som jag arbetar med. Det blir så mycket mer än bara “vanlig hästträning”, NH eller vad man nu än vill kalla det. Det blir en helhet, en balans som går rakt igenom – inifrån och ut 🙂