Naturligtvisabellas blogg

I fredags var det åter dags för en hopplektion med Karin och Prinsen. Det blev mer än hopp över de hinder som vi ställt upp i ridhuset, nämligen mentala hinder som inte skulle hoppas över utan ta tag i 🙂

Prinsen har haft väldigt svårt med takt och balans i galoppen. Takten är idag nästan klockren men balans saknas fortfarande en hel del. Karin som är ambitiös har tränat duktig under tiden mellan våra träningar så för varje gång vi träffas blir jag positivt överraskad över hur mycket bättre de klarar galoppen.

Idag var det verkligen härligt för nu har de även börjat finna lite lägre form i Prinsen som gått med huvudet väldigt högt för att orka galoppen utan att bli stark eller tappa självförtroendet och kastat sig ned i slängtrav. Detta beteende är egentligen mest ett beteende som förstärks genom en lite för hård och stum hand men det går som sagt hela tiden åt rätt håll nu och har gjort ett bra tag.

Vi hade en serie med tre hinder. Först ett skutt in i serien med två galoppsprång till nästa hinder, för att sedan följas upp med ett studhinder. Anledningen till varför jag gjorde såhär, istället för att öppna upp med studs och sedan kombination var för att hålla Prinsen kort i galoppen genom serien.

Men helt från början startade vi med enbart bommar på marken eftersom det är vad Prinsen har helt klart svårast för. Då behöver han korta upp sig själv utan någon direkt anledning, medan han lyssnar väldigt fint med hinder – och gärna lite högre hinder. Nackdelen är då att han, trots att han hoppar fint, inte landar i balans eftersom han inte klarar enbart bommar att hoppa över.

Karin och Prinsen klarade att balansera upp sig helt okej över bommarna och över några små hinder. Jag fick använda mig av mycket “pepp-talk” till Karin som verkligen ansträngde sig för att hjälpa Prinsen när han hade det jobbigt.

Sedan var det dags för den mentala träningen!

Nu när Karin visat att hon verkligen kunde hjälpa Prinsen, att hon tog sitt ansvar när hon verkligen behövde, vad jag henne att helt och hållet låta honom vara. Hon skulle fortfarande visa tydligt vad det vad hon bad honom om, men inte mer. Varför? Jo, för att han skulle få en chans att agera på egen hand.

Alltid när vi gjort så innan har han tappat galoppen eller rivit hinder ganska klumpigt och nonchalant. Idag var det dags att testa hans styrka, självförtroende och laganda igen!

Karin som vill så väl, alltid är vänlig men också kan bli frustrerad på sin ponny just för att hon vill så väl och försöker hjälpa honom, har utvecklat sig själv och sin självkänsla så himla mycket. Hon vågar tro på sig själv, hon vågar visa tydligt vad hon tycker är okej och inte. Den sista pusselbiten var nu att hon skulle våga lita på Prinsen och lämna över ansvaret på honom utan att ha några förväntningar.

När hon lade honom i lagom galopptempo mot serien stannade Prinsen till precis innan hindret – väldigt förvånad och lite chockad över att han ganska klumpigt dragit iväg lite och tappat den fina takt Karin givit honom in i serien. Han hoppade hindrena men kom ju tack sig själv helt galet igenom den. Det är bra med små hinder 😉

Jag berömde Karin MASSOR och sade att det var jättebra gjort – och till svar fick jag ett förvånat: “När det blir såhär känns det som att det är mitt fel!?” Men eftersom hon gjort sitt bästa flera gånger innan och bevisat både för sig själv och för Prinsen att de klarar det om hon får bestämma så är det ju inte hennes fel om hon lägger över ansvaret på honom och han klantar sig.

När hon styrde på hindrena resten av lektionen riktigt lyste det om dem. Ibland klantade Prinsen till det, men när han upptäckte att Karin inte räddade upp dem tog han direkt sitt ansvar nästa gång och så klarade de det 🙂

Att se ett ekipage stärkas så mycket på så kort tid var underbart att se. Karin som ridit för mitt ett bra tag har nu kommit in den mentala träningen och personliga utvecklingen så fint att hon verkar känna hur hon och sin ponny blir starkare och starkare både mentalt och fysiskt för varje dag 🙂

Den kommentaren som ekade i mitt huvud på vägen hem var: “Men oohhh! Nu är det ju kul att hoppa, nu vill jag aldrig sluta :)”, som Karin utbrast precis när hon själv kände hur den stora mentala låsningen lossnade på både hon och Prinsen. Inte längre hade hon en ponny som drog och blev stark och lång längre!

Alla glada! *hihi*

I lördags fortsatte träningen med Yvonne och Hird. Det var dags att se Hirds beteende när han hela tiden blir rätt för saker och jag som träffar ganska extrema hästar visste inte om lilla söta Hirden skulle förvandlas till ett blodtörstigt monster i skogen 😉

Vi började i paddocken med att kontrollera ställning, böjning, flytta för skänkel m.m. så vi hade koll på allt “basic” innan vi gav oss ut i skogen.

Redan här fick Hird ett av sina berömda “skutt” för att han blir rädd. Det var ett väldigt milt skutt men jag kunde ändå se tendenserna och ana hur de kan utvecklas.

När vi skrittade ut i skogen hade jag bett Yvonne att ha honom aningens lägre i formen än vad hon brukar och hela tiden bestämma sig åt vilket håll hon skulle ha honom ställd så han inte bara gick och kikade rakt fram utan någon plan.

Det gick också jättebra i skogen och Hird förvandlades inte till någon hemsking utan lyssnade fint på Yvonne som hade fullt upp med att komma ihåg att inte bara sitta och njuta i naturen 😉

Vi mötte några råddjur och Hird blev spänd, men snabbt avdramatiserades allt. Det blev dock inga hysterivändningar som hon berättat om men efter idag ska hon våga sig ut i skogen med mina tips och övningar i åtanke och övervinna detta.

Blir spännande att se hur det går och när hon hör av sig med besked om första “Hird-rycket”. Hon har nu enbart vågat skritta lite i skogen men nu skulle det bli både trav och galopp så fort hon kände att de fått in tekniken.

Lycka till så hörs vi snart Yvonne och Hird 🙂

Dagens pass med Ida och Cru var kanon!

Vi fortsatte att träna på arbetet i lina och det var ordagrant formning vid hand för både häst och människa *hehe* Jag visade på Cru, jag visade på Ida, jag visade själv och jag försökte förmedla energiflödena som jag kände av. Efter mycket information, jämförelser och liknelser hade Ida växt i sin roll som unghäst-ägare och hon vågade lita på sin magkänsla.

Ida frågade, hon testade, lyssnade och kände in på egen hand – vilket gav en lugn och trygg Cru. Förra gången visade han tydligt hur han tog saken i egna händer och en gång kickade han till och med mot Ida.

Han är en smart pojke och minsta lilla osäkerhet i försiktigheten vänder han till sin fördel. Idag var ändå trevligt att se hur han verkligen försökte och kompromissade med Ida som även hon gjorde samma sak mot honom.

Självklart är det lite jobbigt att forma sig och göra detta på egen hand, tycker Cru. Men både jag och Ida vill att han lär sig balans och formgivning på egen hand utan att man blir för närgången eller övertydlig. Eftersom vi båda är överens att det är både bästa inlärningsmetoden och det mest hållbara resultatet så är det givet, men också så ger det en större säkerhet eftersom Cru fortfarande är väldigt “unghästig” av sig och hoppar lätt till för saker så Ida kan känna sig lite osäker då hon kommer för nära honom.

Men trots att hon inte vill ha honom för nära än trycker han sig inpå när hon longerar – idag fick hon loss det en gång för alla och Cru tyckte det var lite omständigt att hon fick in en god teknik så han rörde sig runt henne istället för att hon rörde sig med honom 😉

Det blev en given avslutning på dagens träning eftersom det gick så bra! Dock blev det lite fortsatt träning inne i boxen, som egentligen inte var meningen men ibland blir saker inte riktigt som man tänkt sig..

Ida ville ha lite hjälp med fortsättningen på buga och jag tänkte visa lite hur jag gjort med Loppan. Med en förlängd arm/ett spö kunde vi stå så vi inte hamnade för nära. Det gick kanonbra till början och Cru förstod snabbt att när vi nuddade honom med spöet fick han en morot, detta för att han kikat lite skeptiskt på det när jag närmat mig 😉

När Cru efter flera minuter kom på att han nog skarpt ogillade spöet trots allt så fick vi avbryta bugningarna och enbart vänja in med tid och tålamod så han accepterade att spöet var vid närheten av honom. En riktig liten arg hästen blev det som försökte mörda spöet som helt klart utgjorde ett hot (tyckte han!)

Tillslut kändes han helt okej med det men det blir en fortsatt träning för Ida med detta eftersom han lätt är skeptisk till nya saker. Sedan vet man i och för sig inte om han blivit visad som araber ofta blir med spö och plastpåse, för i sådant fall är det inte så konstigt att han reagerade.

Yvonne som står i samma stall som Ida med Cru bokade in en lektion igår (fredag) för att komma underfund med sin ponny Hird. Hon har berättat om att han är världens lugnaste, snällast i alla lägen – förutom när hon rider.. Då blir han väldigt rädd för saker och ibland vänder han till och med om på en 25-öring och springer hejdlöst en lång sträcka innan Yvonne med röst, tyglar och skänklar kan få stopp på honom.

Yvonnes problem med Hirds är alltså att hon inte riktigt förstår varför han blir så rädd och vad hon ska göra åt saken?!

Yvonne berätta för mig att hon i veckan kommit underfund med att hon har svårt för att få Hird att gå framåt i många lägen och att det nog har med hans rädslor att göra. Nu var det upp till mig att se hur jag uppfattade honom och hans rädslor – och hur mycket framåtbjudet berodde på allt..

Det första “lära känna”-arbetet gick sådär smidigt så det nästan känns som man missat något. Å andra sidan så finns det ju hästar som funkar så bra både mentalt och fysiskt att det helt enkelt inte är något att anmärka på och då är det bara att gå vidare.

Det jag fick träna lite extra på med Hird var bara att backa eftersom det var lite svårt för honom. Så fort detta var okej funkade han framåt mycket bättre också, för precis som Yvonne sagt var han lite svår att få med sig när man bad honom.

Jag uppfattade verkligen Hird som en riktig gammal gentleman! Han gjorde inte mer än han behövde eftersom han är lite lat av naturen, men när han märkte att jag behandlade honom respektfullt men ändå bad honom om lite mer action så gav han mig det. Det blev ingen stor grej av något utan han kändes trygg i sig själv, tog inget personligt utan såg det som en del av livet.

Det kan vara väldigt tufft för en äldre häst när jag kommer utifrån som en okänd person och efter en kort “lära känna”-stund talar om vad jag skulle vilja ha för en relation med denne. Många hästar tar det personligen och det känns som att de minsann tycker att det är så gamla att de SKA bestämma.. Självklart är detta väldigt olika men det var så härligt för Hird var en av de tryggaste individerna jag mött 🙂

Så sammanfattningen för första dagen med Hird och Yvonne var lite träning på marken och en snabb uppsittning på slutet för att introducera dem för “det magisk tygeltaget”. De fattade det jättesnabbt och Hird var förvånansvärt mjuk och följsam för sin ålder, härligt att se.

Imorgon blir det dags för en liten ritt ut i skogen för att utvärdera situationen där med lite mer intryck än i paddocken.

Tänk att ibland tar det lång tid att låta sig övertygas. Även om man verkligen tror på någonting, eller vill någonting så kan man påverkas av sina känslor, hur man känner sig mentalt eller många andra saker.

Zorro har både varit en riktig ögontjänare som visat hur duktig han är och hur lätt han har för saker. Samtidigt som han tydligt visat att han har saker att säga om det mesta bara för att han kan. Båda sidorna är bra sidor, men en blandning kan bli lite förvirrande för både han själv och Elin..

Bildtext: Elin och Zorro fotas i mitten av träningspasset av Ida (25 feb 2011)

Idag var inte en bra dag.. – det var en UNDERBAR dag! Elin fick som vanligt visa “hemläxan” och berätta hur det gått under veckan. Som vanligt sade hon att det funkat kanonbra och nu förberedde vi oss på något nytt galet som skulle hända när jag var där, som det gjort varenda gång.

Men idag hände ingenting, eller allting – det beror på hur man ser det. För Zorro visade sina absolut bästa sidor. Han var lugn, men även med lite bus i kroppen som Elin balanserade jättefint. Sedan när vi kom till galoppen (i longeringen) var han så positiv att han självmant tog galopp hela tiden och visade vad han kunde :’) Så himla mysigt att se hur motiverad och glad han var!

Så, för en gångs skull kunde Elin sitta upp på Zorro och så skulle vi ta tag i det problemet som hon egentligen kontaktat mig för – att han stannar, backar och vägrar gå på vissa ställen och speciellt om man möter andra hästar.

Efter lite träning i paddocken med introduktion för hur hon ska använda sig av det “magiska tygeltaget” traskade vi ut mot ridvägarna. Tänk också vilken tur, för precis när vi kom till det ställe där Zorro blir omöjlig kom det en mötande häst som skulle gå förbi oss – perfekt – och gissa hur det gick?!

Zorro stannade, han började tänka bakåt men eftersom Elin var snabb med tygeltaget och efter all träning vi gjort och tagit bort mentala och fysiska spärrar så gick han genast framåt istället 🙂 *HÄRLIGT*

Sedan testade vi med massor av andra saker som Elin berättat om är omöjliga men som nu fungerade helt perfekt. Det enda Zorro gjorde var att stanna upp och sedan gå framåt igen 🙂

Så från och med nu räknas Elin och Zorro som helt problemfria och förstående och överens i sin kommunikation. Nästa gång vi syns blir det istället vanlig träning uppsuttet – spännande det också!

Sammanfattning
Zorro har varit en dröm att träna eftersom han hela tiden ifrågasatt mig till det yttersta och det är precis sådant som gör att man utvecklats. Jag har inte kunnat slappna av en sekund utan att han tagit tillfället i akt att testa mig 🙂

Det mest underbara med allt detta var att se skillnaden på attityden hos Zorro som från början var bitter, låg och osäker eller moppsig, larvig och farlig då han kastade sig omkring utan att vara rädd om varken sig själv eller andra. Nu är han positiv, lugn och självsäker eller busig, glad och säker 🙂

Samma härliga förvandling har hänt med Elin som från början kände sig osäker och låg tillsammans med sin ponny. Negativ till utmaningar/problem och passiv i kritiska lägen.. MEN NU – var det till och med Elin som var taggad och positiv till att se hur det skulle gå med Zorro när vi var på väg mot de “omöjliga ställena på ridvägarna” och hon skrattade och log med hela ansiktet när vi talade om hur Zorro kan ta över och testa henne. En avslappnad, självsäker tjej med glimten i ögat som äntligen visat sig tillsammans med sin ponny 😀

Jag älskar mitt jobb !! <3

Torsdagen den 17 februari 2011
Idag trodde vi definitivt att det var time att börja träna uppsuttet på Zorro. Elin började med att berätta att veckan varit kanonbra och att det flytit på fint i longeringen och den vardagliga hanteringen.

Det syntes en god självsäkerhet i Elin när hon ledde ut Zorro till paddocken och det var härligt att se hur de börjar finna balansen i sin relation. Elin vågar ta plats när hon förtjänar det och hon känner av Zorro så allt blir “lagom” mycket eller lagom lite.

Jag bad även Elin visa upp galoppen innan vi skulle sätta igång med ridningen så vi verkligen var på säkra sidan. Som vi märkt väl är inte Zorro speciellt blyg att visa vad han vill eller inte vill, har lätt för respektive svårt för och det hade han inte heller idag..

Bildtext: Zorro knäpp-söte-ponny (gammal bild lånad av Elin)

Han började som vanligt med att försöka dra linan ur handen på Elin men hon har nu god teknik och kan hålla kvar sin galna lilla ponny 😉 Dock gav sig inte Zorro för det utan fortsatte att bralla runt, vända om och göra allt han kunde för att slippa ta den där galoppen. Eller ja, det finns ett sätt som gör att han skulle ta galopp men det är när han drar i linan under tiden så man lätt tappar honom, därför är inte det ett alternativ.

Elin kämpade tappert men tillslut tyckte jag att Zorro bad sig lite väl taskigt åt så då bad jag om att få känna på honom lite och se om någonting kändes annorlunda än vad det såg ut. Så fort jag tog över lyssnade han (kanske för att han har brallat loss så extremt med Elin förr och jag inte tillåtit detta) men i galoppen kom problemen igen..

Jag testade allt jag kunde komma på, men denna lilla ponny tar verkligen priset i att testa mig – såå kul, hihi! Elin tycker jag är lite knäpp som tycker det är kul när han känns omöjlig men jag har ju mitt jobb just för att jag älskar det så därför är det extra underbart med extra kluriga pållar 🙂

Sedan kom en “favorit i repris” som väl egentligen inte är någon favorit i sig eftersom det är väldigt krävande för både mig och hästen, men jag har märkt att när det väl kommer är det ytterst nödvändigt och löser många mentala och fysiska blockeringar. Det som hände var att Zorro helt stängde av. Han gick runt, runt i linan men reagerade inte på någonting. Jag brukar jämföra detta med att när de springer och brallar och har sig kommer de till slut till insikt med att det inte biter på mig och då blir de nästan som apatiska eftersom de brukar “vinna” den striden annars..

Någonting grodde i Zorros kropp medan han lunkade runt och kändes avstängd. Elin fick rycka in och hjälpa till med att få honom framåt, för framåt var det sista han ville. Det är ju inte så konstigt eftersom han enbart sprungit och dragit när han galopperat innan och nu när vi bad honom bära upp sig själv blev han ensam och sårbar.

När Zorro väl tog den där galoppen stannade vi honom direkt och gav massa kärlek (hade tyvärr inga morötter med oss!) och när vi upprepat detta ett par gånger till för att verkligen befästa det såg Zorro nöjd men lite trött ut både i skallen och kroppen 🙂 *söt*

Här nöjde vi oss för dagen, även att vi fick träna på en och samma sak väldigt länge eftersom han så himla lätt låser sig mentalt. Men som plåster på såren fick Elin sitta upp lite barbacka och bara känna på Zorro genom “det magiska tygeltaget” för att få en försmak på nästa träningspass som vi ska ta nästa vecka.

Zorro lyssnade jättefint åt höger och vänster, inåtställd och utåtställd i båda varven. Elin såg lagom lycklig ut att sitta på sin lilla pålle som hon undviker att rida just för att han strular så mycket – som vi håller på att ändra på.

Att det dykt upp så mycket saker från marken är kanonbra för då brukar det flyta på fint i ridningen sedan. Det känns verkligen som Elin känner att hon och Zorro lär sig massor på vägen – för det gör de verkligen!

Så, lika spännande lär det bli nästa gång i nästa vecka – hörs då 😉

Fredagen den 11 februari 2011
I fredags var det åter dags för ett träningspass med Elin och Zorro. Tanken var att checka av den lilla hemläxan som de fått av mig på det vi gjorde sist. De skulle öva på longeringen genom små signaler och även att “hålla en ram” när Elin gick baklänges med Zorro efter sig, mitt emot. Detta var tänkt att göra i trav eftersom de ofta var här som problemet med att Zorro struntar i Elin uppkommer. Efter att de skulle ha visat mig detta skulle vi fortsätta uppsuttet med back-problemen m.m. Men saker blev dock inte riktigt som vi hade tänkt oss och både Zorro och Elin fick var sin rejäl tankeställare..

Vi började med longeringen. Skritten gick helt okej, Zorro såg lugn och ganska intresserad ut där han gick runt Elin på volten, men i traven bar det iväg..

Zorro lunkade på i traven och Elin var lite väl “inne i sitt” och därför drev hon alldeles för mycket så Zorro blev lite uppjagad. När det hela tiden gick fortare och fortare fick Elin mer och mer panik och Zorro pinnade bara på utan att visa någon hänsyn.

Jag talade om för Elin att försöka släppa på prestaionsångesten eftersom det inte handlade om att “göra rätt” utan att utvecklas och få rätsida på saker. Jag är inte hos hästar och människor för att stå och döma dem medan de “gör fel”.. För det finns inga rätt och fel, bara mer eller mindre passande handlingar.

Jag gav Elin en liten bild av avspänd och fokuserad träning genom att själv longera Zorro och vara så liten i hjälperna som möjligt och bara öka dem när det behövdes vara extra tydligt.

När Elin sedan tog över var hon mycket mer avspänd och inlevelsefull tillsammans med Zorro – jättehärligt att se! Både skritt och travarbete i avspänt tempo med lagom signaler.

Zorros jobbiga varv är höger men det hade funkat jättebra, så jag bad dem byta till de lättare vänstervarvet. Det var här Elin fick sin tankeställare:

När Zorro tog trav i vänstervarvet och hon bad honom att forma sig och följa linan hade han redan sprungit runt flera varv och lagt ett lagom jobbigt tryck i linan som Elin såklart fick ont i armen av. Elin visade Zorro att detta inte var okej men istället för att han lättade i linan som vi tränat på ökade han bara tempot och drog nästan ännu mer. Linan blev längre och tempot högre och snart var det full galopp på nästan helt lång lina i paddocken. När jag försökte stoppa den lilla vita springaren kastade han sig så pass att Elin tappade honom och iväg sprang en liten vit med linan hängandes efter sig..

Zorro ställde sig vid de andra hästarnas hage och pratade lite med dem. Det var inga problem att ta honom igen och så gick vi åter till paddocken. Jag höll nu i Zorro för så som han just gjort mot Elin var inget schysst och jag ville känna hur det kändes för att förstå saken bättre.

Innan jag fortsatte träna med Zorro i paddocken stannade vi och jag talade lite allvar med Elin. Hon berättade att det var precis så som Zorro just dragit iväg i longeringen som han brukade göra men att han aldrig stuckit innan eftersom hon haft grinden stängd (som nu var fastfrusen i snön).

Jag berättade att det är väldigt viktigt att värdera sig själv värdigt och ärligt. Att säga ifrån när man inte behandlas snällt och lita på sin egen känsla när man känner att man reder ut saker eller inte. Med detta ville jag få fram att Elin skulle sagt till mig redan från början när Zorro drog i linan och ökade tempot eftersom hon ju visste hur det brukade gå. Det är hon som känner sin häst bäst och jag är enbart där för att coacha dem förbi svårigheter. Det är viktigt att tänka på att alla beteenden som jag ser hos Zorro är nya för mig och därför är det Elin som får sträcka på sig och våga tro på sig själv och sin uppfattning om sin ponny.

Hon ska även sätta en gräns för vad hon accepterar, vad Zorro får och inte får göra, och att veta detta innan hon börjar träna och stå fast vid det under träningpasset. Den här gången sade hon ju faktiskt inte till förrän det värkte i hela armen och hon inte orkade mer och när Zorro då bara blev värre och värre fanns det ingenting kvar att hålla med.

Elin sträckte genast på sig med ett stort leende på sina läppar då jag påminde henne om detta. Att ta ansvar ska vara kul och speciellt när jag är där och kan rycka in om någonting skulle hända, som nu!

Efter att vi gjort en hemmagjord nödlösning till grinden började jag longera Zorro. Först på mycket kort lina och i lugnt tempo, för att se om det gick nu efter att han stressat upp sig – och det gjorde det, jättebra.

Jag testade sedan att länga linan lite, så som det lätt blir för Elin och även bli lite större i mina rörelser som om jag snubblade till några gånger. Det ska ju inte hända en olycka bara för att man råkar snubbla lite 😉 Men detta triggade direkt igång Zorro som skyndade på stegen i traven och snart var det lång lina och en ponny som centrifugerades runt på volten.

Minsta lilla som jag försökte vibrera eller ta i linan för att förhålla honom till lugnare tempo stressade bara på honom ytterligare och jag hade inte en chans att komma framför honom eftersom han sprang för fort och okontrollerat. “Wow, häftigt!” tänker Bella då, “..ett nytt problem jag inte stött på så extremt förut.” och så testade jag istället att bara hålla ett jämnt tryck i linan och hålla min egen position, samt att lätta när han lugnade sig aningens. Genom detta hade vi snart en kontrollerad ponny igen.

Jag visade även “nödbromsen” om hon känner att hon är rädd att tappa honom, som Elin var helt överväldigad över att kunna ta igenom när hon själv fick testa detta 🙂

Så, efter några minuters träning hade vi bearbetat denna rädsla som fötts i missförstånd mellan Elin och Zorro. Hans instinktiva mottrycksreflex kickade in när han inte förstod och Elin inte talade om tydligt nog att det inte är okej att bara springa och dra omkring vid longeringen.

Elin fick testa att be Zorro om galopp på volten och om han skulle få en flashback skulle hon försöka lösa det på egen hand genom att lätta och hålla lagom och lugnt. Skulle det urarta skulle hon “dra i nödbromsen” och sedan fortsätta mjukt till han förstod helt.

Allt detta fick Elin att bli väldigt koncentrerad och engagerad i sin och Zorros uppgift. De var nu ett team, ett lag – två individer som samarbetade och försökte förstå varandra. Ansvar var nu en ära att få ha!

Jag kan inget annat än att säga att jag älskar att se när mina elever kommer till insikt och AHA-upplevelser, när rädsla förvandlas till mod, när sorg förvandlas till lycka – allt det som är mitt jobb!

Kärlek till er alla underbara 🙂

Efter ridpasset med Karin satte jag mig i bilen och började
åka förbi alla hagarna ned mot vägen. En man stannar mig och säger att det går
några hästar utanför hagen, jag ber honom åka till stallet och meddela detta
och själv fortsätter jag på vägen med lite extra utsikt så jag inte kör på
några pållisar.

Att de var utanför hagen var ju en stor sanning men också en liten underdrift.
De var mitt ute på vägen rakt på väg mot de större vägarna!!

Jag ropade mot några som stannat sina bilar att meddela stallet och hälsa att
jag åkte efter och att de får ringa mig så de vet var hästarna tar vägen.

Sju hästar i full galopp på stora vägen utanför Ullstämma i Linköping –
herregud!

Efter flera minuters försiktig förföljelse en bit ifrån hästarna vek de av mot
ett bostadsområde. Efter ytterligare några minuter tappade jag dem ur sikte och
när jag höll på att köra fast mitt bland alla snö och is vände jag tillbaka och
körde runt bostadsområdet, in i ett annat bostadsområde dit spåren visade.. Så
stod de där, vid två killar som fått tag i var sin pålle.

Bildtext: Snäll häst som lyssnade
på drag i täcket, hehe (2011-02-10)

Med den ena killen hållandes i en hästs huvud och den andra hängande i täcket
lyckades jag få på två av hästarna två grimmor som jag hade i bagaget och en
lindade vi en lina runt skallen som en provisorisk grimma.

Bildtext: Folk/häst-samling mitt i
bostadsområdet (2011-02-10)

Snart kom det fler personer och hjälpte till och vi hade hundkoppel och skärp
runt hästarnas huvuden för att hålla dem kvar.

Snöyra och kyla, sju hästar, mitt bland husen, okända människor som vissa var
hästvana, andra livrädda – vilken katastrof 😉

Efter en liten enkel genomgång av säkerhetsåtgärder kändes läget stabilt och
Karin och hennes mamma kom med lite grimmor och grimskaft så vi kunde hålla i
alla hästarna. Efter en lång, lång stund kom hästarnas ägare och vi kunde börja
promenera hemåt stallet, flera kilometer därifrån..

Bildtext: Äntligen alla hästar
under kontroll och på väg hem (2011-02-10)

Väl hemma i stallet efter två timmar var vi alla möra och lättade. Äntligen
kunde jag också få åka hem, lagom försenad. Tanken var att åka förbi Mantorp
när jag ändå var i krokarna men det blev nu inte lönt. Så Katarina och
Niccolina fick vänta 🙂

Slutet gott allting gott!

Dag nummer två med Zorro började lugnt och fint. I den lilla inhägnaden följde han mina kommandon som om han inte gjort någonting annat och formen kändes mjuk och följsam. Eftersom han fick ur sig mycket känslor och testade det ena och det andra igår trodde jag därför att vi skulle fortsätta såhär lugnt och skönt.

Elin har ju berättat om att han stannar och inte vill gå ibland och att detta ofta urartar i en backande ponny som inte direkt går att få stopp på. Av han inställning att döma märkte jag att han testade sina gränser men att problemet urartat så pass som Elin berättat om trodde jag till störst del berodde på kommunikationen mellan dem. Jag skulle dock få smaka på en riktigt omgång med “Zorro in action” 😉

Elin kände på Zorro först i lilla inhägnaden och sedan i paddocken som vanligt. Det gick helt okej men Zorro gick hela tiden och hängde lite lagom på linan så det såg sådär ansträngt ut.. Jag bad därför Elin få loss trycket och positivt överraskad blev jag när hon verkligen vågade visa honom. Dock var han motsträvig och bjöd inte en millimeter på sig själv så Elin kämpade på men utan några direkta framsteg. Ibland följde han henne jättefint, sedan stannade han upp och ville gå bakåt, för att snart lyssna på henne och följa volten och sedan stanna igen – och såhär fortsatte det.

Jag bad att få visa Elin för att ge henne en bild av hur det ska se ut och kännas, men det skulle jag snart få äta upp att jag sade. För Zorro ville inte visa hur det skulle se ut, han hade mycket i sin kropp som istället ville ut ut ut, eller ska jag kanske säga – som INTE ville ut. För han rörde sig sjutton inte en millimeter för mycket när jag bad honom.

Jag tog ut honom på volten, vibrerade för att få honom att följa istället för att dra emot. Svaret jag fick av detta var att han stannade, bad jag honom gå fram lade han i backen och när han tillslut gick framåt drog han i linan igen.. När jag bad honom lösa problemet själv genom att lägga mer tryck i linan då han stannat och “tjurat” /blockerat sig, så stod han bara helt still och vägrade röra sig ur fläcken. Haha, ponny ponny säger jag bara 🙂

När han väl gick fram och förstod att det var det han skulle göra ville han ändå inte det, så han masade sig fram och utnyttjade läget till max. Det fanns inte mycket som gjorde den ponnyn för när i stunden och jag bad Elin hämta ett spö/förlängd arm så jag skulle kunna stå i en mer gynnsam position och fortfarande nå honom.

Han låste sig, gick in i sig själv och tänk er bilden av ett barn som står och håller för öronen, himlar med ögonen upp i skyn och samtidigt säger “Jag hör ingentiiing la la laa!!” – det var precis Zorro!

När han började förstå att det var action jag ville ha, istället för att han stannar upp och bara stänger av, så låste han sig ännu mer. Han frös fast, intog “gunghäst-posen” som ofta syns när folk lastar hästar som inte vill gå på transporten.. Jag lät honom gå för det här var han strid mot sig själv, han ville för allt i världen inte förstå hur noga jag än visade men jag visste att när han fått testa alla dessa grejer som han brukar göra och märker att det inte hjälper kommer det lossna och så ser man att en häst sakta men säkert börjar komma åter till verkligheten – och mycket riktigt.. några minuter senare gick han framåt, han fick massa beröm och sedan testade han att samarbeta istället för att stå emot och det var ju bara trevligt upptäckte han 🙂

När detta genombrott gjorts var vi alla nöjda och ganska mosiga i skallen så då avslutade vi för dagen. Men först fick Elin såklart testa att gå baklänges tillsammans med Zorro som följde henne mitt emot och i både skritt och trav satte de det här helt okej. Det blev även deras hemläxa. Hålla en ram, kunna svänga och styra i skritt och trav.

Inne i stallet upprepade vi gårdagens träning i boxen med att vända och flytta. Detta gjorde han hur fint som helst med bara ett litet irriterat svansvift till att börja med, men sedan kom han ju på att han fick gott-gott om han gjorde det vi bad honom om så då vände det negativa till det positiva 🙂

Åhh, så himla spännande och kul med att bearbeta hästar med gamla trauman, rädslor eller andra inlärda beteenden. Idag kom vi en bra bit på vägen! Syns om en vecka 😉

Titeln på detta inlägg fann jag på google, för jag visste inte att Zorro betyder räv – men det gör det. Det är om Zorro det ska handla om också, men inte vilken Zorro som helst utan C-ponnyn Zorro, en liten vit knabstruper-korsning som såg så snäll ut där han stod i boxen och väntade på att vi skulle sätt igång 😉

Elin kontaktade mig genom Ida (Premier Crus ägare) och behövde hjälp med sin ponny Zorro som tagit över och numera kunde bestämma det mesta. Vänder rumpan till i boxen, svår att longera eftersom han hittar på lite allt möjligt annat som känns roligare, han vill inte gå från stallplananen eller förbi saker som han inte känner för och allt detta i bakåttänk. Han backar och backar och backar och backar och Elin kände inte riktigt för att rygga hela uteritter längre så därför kom jag in i bilden.

Elin berättade att Zorro egentligen är världens snällaste ponny men att han speciellt tagit överhanden över Elin sedan de köpt en ny sällskapsponny till honom som han börjar köra med. Det var intressant när han kom på hur mycket han kunde göra och bestämma över i hagen, så när Elin som vanligt kom för att ta hand om honom bestämde han sig för att göra detsamma med henne.

Hon hade rätt om att han var vänlig för när han lyssnade var han följsam och tillmötesgående till max. Inte kunde jag tro att denna lilla vita godsak kunde få för sig massa dumheter..

Han hade väldigt jobbigt för högervarvet, att forma sig och följa med i rörelser som jag bad om. Han sköt ut bogen i båda varven, typiskt tecken på att han inte följer linan och därmed backar av/tappar tempot.

Allt jag lade ihop bottnade i att han tänker för mycket bakåt. Han backar, han skjuter ut bogen vid longering och stannar kanske rent av och vänder sig emot den som longerar. Om han kan komma undan tar han några språng ifrån en istället och man slungas med som en liten vante.

När jag kännt in allt i den lilla inhägnaden från början var det egentligen inte mycket saker som var jobbiga utan så fort jag bad honom att flytta lite åt olika håll från och med mig så följde han jättefint i longeringen också. Sträckte ut sin yttersidan och tog för sig med ytterframben/ytterbogen på plats så volten blev runt och fin 🙂

Men så fort han fick friheten att vara i hela paddocken spelade han mig några spratt genom att försöka kliva utanför ramen och när jag märkte detta och gjorde någonting åt det brallade han lite och sedan lyssnade han. Det var halterna som egentligen var svårast, som bottnar i att jag sätter “ett tryck” i linan. Jag gungar/vibrerar litet eller stort beroende på hur väl hästen lyssnar och då vill jag att denne ska stanna inom ramen i volten och bara stanna. Men då ville hans om sagt vrida om och gärna backa av ett par steg.

Jag lät Zorro få stå för sina handlingar och möta de konsekvenser som blev av hans beteende. Så när han gjorde detta stod jag kvar i mitten där jag ville stå och flyttade istället honom dit jag ville ha honom. Det blev vift och hopp och skutt men tillslut kom han på att det var väldigt mycket smidigare att bara stanna när jag bad honom för annars fick han ju lösa massa problem och det var inte så poppis 😉

När detta funkade i båda varven i skritt nöjde vi oss för dagen med detta, men innan vi avslutade helt skulle vi fortsätta lite i stallet med “vända rumpan mot”-problemet.

Jag ville träna på att Zorro skulle veta kommandon på att flytta åt båda hållen, precis som i longeringen fast jag inte stod i mitten av boxen utan vid dörren. Det hade fodrats så en stor god höhög låg i boxen och Zorro blev minst sagt hela besatt!! Han gick raka vägen in och boxen och tog en stor tugga att jag inte trodde det var möjligt. Jag bad honom vänligt att flytta sig men det var inte en enda reaktion på Zorro. När jag markerade större brydde han sig inte heller, inte en suck. När jag markerade så stort att jag trodde han skulle flyga i taket och bli rädd blev han istället ursinnig. Han hade såklart förstått hela tiden men det är en annan sak att bara skita i det för att man inte vill. Så han gav mig en lektion i hur han gör när han tycker att det är nog. Då sparkar han bakut – och inte lite heller! Zorro skickade och skickade och skickade mot mig och bakbenen var minst sagt spikraka i luften mot mig. Eftersom jag stod utom räckhåll och nådde ändå genom att dutta med en lång förlängd arm i forma av ett spö kunde jag fortsätta störa honom och tala om att jag verkligen menade allvar.

Det jag bad om var att han skulle flytta sig åt höger och gå ett varv, sedan skulle han få gott. När han tillslut kom på att jag faktiskt hade något viktigt att säga blev han åter den lilla vita snälla ponnyn och vi kunde träna åt både höger och vänster för att sedan låta honom fortsätta äta lite hö.

Fortsättning följer imorgon och då får vi se vad vi fortsätter med. Jag vill självklart fortsätta med det vi gjorde idag, men sedan är det upp till Elin vad hon tycker känns mest relevant 🙂 Kanske ridningen? Vi får se..

Jag behöver nog inte förklara titeln nu heller, för alla vet nog vem räven är 😉