Naturligtvisabellas blogg

Vill du ha en ponny med väldig fin kapacitet och sparsamt tävlad, erfaren men oförstörd – så är Zorro den du söker. Så coolt psyke och ingen reaktion på miljöombyte kan inte annat än att plocka rosetter och med den kroppen, rörelserna och spänsten är det till de högre klasserna han tar er!

http://hastmarknad.hastnet.se/sok/annons.php?aid=596571

Zorro är en maxad C-ponny på 11 år, knabstruperkorsning. En ponny som syns i
mängden med stora steg för dressyren, spänst och kraft i hoppningen och helt
enkelt en stor pärla i ett litet format.

Han är löshoppad ca 120 cm, med
mycket god teknik. Bjuder lika fint själv som med ryttare och tar dig lätt till
de högre klasserna. Lätt att klippa, lasta, sko, hantera i allmänhet
osv.

Väldigt cool i psyket både från marken och i ridningen. Mycket
energisk, samarbetsvillig och följsam. En ponny som tar dig till de högre
klasserna om du är en god ryttare!

Zorro är pigg och framåt i skogen,
funkar ensam och i grupp. På ridbana går han som en klocka med fin energi. En
välutbildad läromästare men behöver en rutinerad ryttare.

Okomplicerad i
hagen med andra hästar, har gått både på lösdrift och uppstallad på box. Listan
kan göras lång på hans fina egenskaper, men du gör bäst i att uppleva honom i
verkligheten. Hör av dig för mer information om du tror att Zorro är ponnyn för
dig, skicka gärna mail först! Endast seriösa köpare gör sig
besväret!

Står nu hos tränaren Isabella Hultgren för vidareutbildning.
Han går i stadig form i samtliga gångarter med god bärighet och rörelsefrihet.
Öppna och sluta i båda varven och samtliga gångarter. Mycket stora rörelser för
sin storlek och tack vare knabstrupern i honom bär han upp sin ryttare väl.
Perfekt mor och dotter-häst.

Han är tävlad förr, men av ointresse av
ägaren har han inte varit på tävlingsbanorna nu på några år. Säljes pga. att
ryttaren tyvärr vuxit ur honom och ska övergå till stor häst.

Pris: 65 000 kr inkl. moms (hemmet är viktigare än priset!)

Är nu hemkommen från Bent-kursen som jag varit på i helgen i Skåne. Så fullproppad med massor av nytt underbart. Kunskap är guld!

Har just suttit och kollat igenom videoinspelningarna och är helt exalterad av att ha upplevt och nu även SETT hur allt såg ut 🙂 Mycket aha-upplevelser, nya insikter osv.

♥

Mer uppdateringar och videoklipp från detta kommer. Delad glädje är dubbel glädje 😉

Som jag nämnde
i tidigare inlägg är mitt namn Veronica och jag går andra året på gymnasiet i
Eskilstuna.

Jag är uppväxt på en ponnyridskola här i Eskilstuna (Ekeby Ridskola-
Eskilstunaortensryttarförening) där jag tillbringande all min lediga tid som
liten och äldre, slutade min tid där för ca 3 år sedan. Där hade jag mina favorithästar
som jag skötte om samt var verksam i ungdomsstyrelsen, hjälpte till i stallet
på helger och kvällar, hjälpte till på knatterridningar och annat pyssel.
Genom högstadiet gick jag även i så kallas hästklass och fick två gånger i
veckan rida på Vilsta Ridskola där det bedrivs ridskola med stora hästar. Det
var också “hemma” stallet för mig då Ekeby och Vilsta tillhör samma
förening.

Min högsta dröm då var att få en egen häst och åka ut och tävla dressyr i högre
klasser. Tävlande en hel del på hemmaplan i dressyr på ridskolehästarna.
Hoppningen tyckte jag alltid var lite småläskig och var inget jag då ville satsa
på.

Efter några år skaffade jag mig min första medryttarhäst som sedan också blev
min foderhäst. Det var en svårriden connemara/varmblods sto som jag också till
en början drömde att få åka iväg och tävla med i högre klasser än
klubbtävlingar.
Sen under den tiden vände “hela jag”, efter många års Globen besök
och varje gång få skådad den kända Jean Francois Pignong. Började mitt intresse
för hästkommunikation och jag började även rida en del westernridning och
började istället jobba från marken med min dåvarande foderhäst. Tyvärr fick min
bästa vän ett år senare tas bort vilket jag inte hade något att säga till om,
tyvärr var hon dålig redan vid första mötet jag träffade henne men som icke
ägare har man inte mycket att säga till om jag var en ovetande ridskoletjej som
inte kunde så mycket om just hästhållning vid den tidpunkten. En tuff tid att
förlora sin allra bästa vän, men glad att jag fick träffa på en sån häst en
gång i mitt liv.

Strax
därefter lyckades jag övertala mina föräldrar att få skaffa en helt egen
foderhäst att åka och kika efter. Åkte och tittade på första bästa häst och tog
även hem den, trots att jag trillat av, hästen var super stressad och inte
inriden. Han skulle jag ha ändå! Och han är än idag kvar hos mig!
Han heter Lusifer och är en 12 årig nordsvensk/lipizzaner valack.
Vad jag vet och kan se så har Lusifer haft det ett tufft och oroligt förflutet
som följer honom än idag med mycket tillbakadragna beteenden och ångestfyllda
känslor hos honom. Till en början var han ett “oönskat föl” dvs han
mamma var tjuvbetäckt och inte förens födelsen visste man om att hon väntade
föl. Så jag tror hans svajjiga bakgrund började redan där. Han har varit en
svårhanterad stressad häst som man inte får kontakt med vad jag fått höra från
tidigare fodervärdar.

Även min
första tid med Lusifer var inte rolig, han var den som hade kommandot, även
över mig. Jag hade inge kontroll över honom. Han var otroligt flockbenägen och
hade tidigare inte gått med andra hästar på ett tag vilket gjorde det svårt får
honom att kommunisera även med hästarna som med människorna. Ridning var något
han verkligen inte uppskattade och han lyckades skrämma en väldigt lätt genom
att vara stark och envis och visa vad han verkligen menade, han blev helt
enkelt okontaktbar.

Men jag fortsatte ändå, då jag alltid drömt om en egen häst och om jag inte
ville ha honom ja då hade han nog tyvärr inte fått leva vidare.
Sen vet jag inte riktigt vad som hände men vår relation började ta tag på
riktigt, började kunna rida honom utan problem. Fortsatte min markträning,
började träna PNH ett tag tills jag hittade min egen väg att arbeta hästar från
marken vilket lett till att jag äntligen kunnat nå min häst så mycket bättre.

Idag består
mestadels av vår träning från marken löst, vi busar och har roligt, försöker
stärka hans självförtroende och självkänsla samtidigt som jag lär mig mer om
hur hästar fungerar. Vi har även börjat med klickerträning vilket vi använder
oss av vissa tillfällen och dagar.

I ridningen
har vi fått börja om mångamånga gånger i brist på motivation och inspiration
jag fick lägga mina dressyrtävlingsdrömmar på hyllan för ett tag och nu är dem
bortblåsta! Idag drömmer jag endast om en harmonisk tillvaro tillsammans med
min häst, där ridningen ska vara enkel och rolig för oss båda. Därför har jag
valt att gå in på den akademiska läran där vi än så länge inte hunnit så långt
pga av en svajjig höst med både flytt och sjukdomar.

Idag snart
två år senare är Lusifer min allra bästa vän och han har även funnit en
trygghet i mig. Nu är det fortsatt
arbete med Lusifers psyke så han ska bli i balans med sig själv och mig, samt
stärkande träning o form av arbete från marken ala akdemiskt och långa tyglar,
mycket uteritter och förhoppningsvis nu snart lektioner inom den akademiska
läran. Hästhållning är också något som intressera mig idag väldigt mycket.
Lusifer går barfota och bor ute på lösdrift. Så jag har gått från det traditionella till
det jag tycker idag är bättre och naturligare. Jag själv drömmer om att efter
gymnasietiden utbilda mig till hästmassör, fortsätta utbilda mig inom olika ”hästdelar”
och förhoppningsvis kunna starta någon form av eget företag om ett par år.

Hehheh det blev rätt långt! Avslutar med några bilder.

Mitt namn är Veronica Starkensjö, 17 år gammal och går andra året på hästgymnasiet Real här i Eskilstuna där jag bor.

Genom min skola får vi chansen att i årskurs två söka om stipendium för att praktisera på annan ort runt om i Sverige. Jag hade turen att få ett av dessa stipendier som delas ut och kommer nu få tillbringa två veckor hos Isabella på hennes gård och verksamhet.
Vilket verkligen ska bli jätte roligt!

Hur hittade jag till naturligtvisabella då?
Kort och gott har jag besökt hemsidan till och från och tyckt hennes verksamhet tilltalat mig stort och jag har varit väldigt intresserad. Därför var mitt val väldigt lätt när det kom till att fråga runt om praktikplatser, hade också turen att Isabella tog emot praktikanter.

Under måndagen den 9 April är det besämnt att vi ska fara neråt i landet mot Jönköping närmare bestämt 315 km enkel resa för oss vilket kommer ta ca 4 timmar, lång resetid! Ska också få med mig min egna lilla pålle så vi får hoppas att resvägen går som det ska. Sedan återvänder vi hemåt den 23 April igen.

Tänkte att jag “presenterar” mig och min häst i ett nytt inlägg.

Ibland kommer jag ut till människor som har mig som sista chans eller “sista utväg”, skeptism är då någonting jag ofta stöter på eftersom de redan tagit ut expert på expert utan önskat resultat..

Häst och hästägare är båda lika ifrågasättande och undrande över vad jag pysslar med när jag inte ens vill börja med problemet först utan “göra min grej” som innebär analysen där sambandet mellan muskulatur och mentalitet är det viktiga.

När jag var i Växjö senast stötte jag på ett ekipage med precis detta problem. Men grundproblemet var att matte köpt sig en ny fin tävlingspålle, detta är då Walter, och blir efter bara ett par månader påkörd bakifrån av en person som sitter och sms:ar i bilen. Transporten åker in i hela bakpartiet på bilen och kaoset är ett faktum!

Efter detta trauma är Walter inte längre sig lik, utan känns självklart osäker och ovillig att gå på transporten. De gånger de åker kan de åka hemifrån men på bortaplan är det lögn..

Nu, flera år senare lägger matte tillslut ut Walter på annons för att “ge upp” sin tävlingshäst eftersom de liksom aldrig kommer igång och massor av pengar har det gjorts av med genom att redan ta ut alla last-tränare hon hör talas om.

När jag möter Madde och Walter är det på hemmaplan och vi spenderar flera timmar på ridbanan för att ta igenom mentala och fysiska låsningar. Det är redan här som Madde, med många fler, undrar vad detta ska ha med lastning att göra. Men det är precis där vi har problemet – vi tänker inte lastning. Vi tänker hästhantering, psykologi och pedagogik!

Efter en liten stund vid transporten avslutnings vis första dagen och påbörjad lastträning andra dagen bryter allt loss och Walter visar mig det som han alltid gör på bortaplan. Madde brydde sig ju inte om hur det går hemma, när det är borta som det strular.. men jag har alltid fått fram de beteenden som hästägare talar om utan att behöva befinna mig på ett specifikt ställe eller vad det än må vara som framkallar problemet. Jag vill lösa så mycket jag kan på marken och hitintill har jag fått fram det jag vill från marken för att med mer lättsamhet ta tag i det “stora” problemet som då inte längre är så stort..

Jag visste att jag hade press på mig, av alla år som gått till spillo.. Men eftersom “slutskedet” och åkturen alltid är upp till hästen kunde vi inte annat än all hålla tummarna när allt kändes sådär jättebra den tredje och sista dagen – dagen D – åkdagen 🙂 ..och tänk att allt gick perfekt!

Madde lastade honom hem från samma plats där olyckan skett vid och Walter var nöjdare än nöjdast över att komma ut på vägarna igen.

En riktig solskenshistoria!

Idag åker Madde och Walter ensamma på träningar runtom i Växjö och hon har dessutom märkt en stor skillnad på hans grundform som blivit lösgjord och följsam. Lastträningen släppte även på skänkelvikningarna som han nu krålar fram i 😉

Ni som följer bloggen märker att det är väldigt olika när jag uppdaterar. Detta eftersom det är full rulle hela tiden och att ta mig tiden för att sätta mig ned och skriva inte kommer före att ta hand om mina älskade pojkar här hemma som har en tendens att hamna lite i skymundan.

Så ni som känner att det är för öde här ibland, kika in på facebook för där lägger jag upp statusuppdateringar och bilder ur vardagsarbetet 🙂

..och för er som väntar på något gott, här – ni väntar på massa! Ska bara hinna ta mig tid *smarrigt*

Efter det att du intellektuellt har bearbetat det etiska problemet gäller det att utföra den rätta handlingen. Detta steg kan vara mycket svårt. Ofta inser du vad som skulle vara rätt, men du har inte förmågan att utföra det. Det hjälper ingen att du kommer fram till vad som är rätt, så länge du inte omsätter insikten i handling. Du måste överföra etiken (insikten vad som är rätt) till praktisk handling (moral).

Filosofer och psykologer har försökt kartlägga fatorer som kan påverka en person att handla i etiska situationer. Några svar har varit:

> Empati
> Grupptryck
> Mod
> Samvete
> Föredöme
> Energi
> Tidigare erfarenheter
> Genombrott
> Förnuft

Ur boken “Etik och livsfrågor” av Carl E. Olivestam

In och läs massa fräscha inlägg på deras bloggar 🙂

http://compadre.naturligtvisabella.se/
http://zebastian.naturligtvisabella.se/

Bland annat om kaos, AR-träning från marken, Zebastians första tur på LÄNGE med sadel och annat mumsigt!

Det är lätt för oss människor att förmänskliga hästarnas beteenden och känslor. Kanske för att vi söker ett svar i vad de gör och varför, men också för att vi i vår trångsynthet tror att de är och tänker som vi.. trots att vi vet om att de inte gör det.

Hästar är rättvisa djur, överlevare, mediala och närmare moder jord än vi. Eftersom de inte har en så välutvecklad/”intelligent” hjärna som vi har de närmre till insikt och utveckling, närmare till sitt hjärta och själ, än vad vi har som istället lyssnar till intellektet och lättare väljer med hjärnan eftersom den vägen kan tyckas vara enklare och mer logisk än en känsla som vi får till oss av.

Lyckliga Leroy!?
När jag mötte Ella och hennes D-ponny Leroy blev just detta samtalsämne, om förmänskliganden och förklaringar på beteenden det ledande ämnet, eftersom hans främsta beteende utåt sett är att “se arg ut”.

Speciellt när Leroy står i sin box drar han bak öronen, slickade bakåt, får ett ryckigt och hotfullt kroppsspråk och kan även blotta tänderna, hugga i luften eller mot vissa som går förbi, när det gäller fodring blir det liknande beteende och ett smeknamn som hördes, trots välmening bakom orden, var passande nog: “Lyckliga Leroy!”

Så, detta beteende är någonting som vi per automatik tolkar som ilska. Men vad är egentligen ilska för en häst, förstår de ens vad ordet eller känslan ilska innebär?

För en häst handlar det om att göra sig förstådd med sin kropp, kunna kommunicera, sammarbeta, överleva. Varför skulle de välja att vara arga som vi? En markering med öronen bakåt är inte ilska, utan allvar.

En häst som står i sin box och försvarar sin plats, sin mat och dylikt har genom ett inlärt beteende skapat en karaktär som bottnar i en känslig självkänsla och väldigt ofta inre stress och oro (både mentalt och fysiskt?!).

Att utvädera en häst som uppträder aggressivt kräver ett djup tillsammans med ett vidvinklat sinne och god kunskap. Desto längre beteendet fortgår desto svårare är det att omvandla/påverka.

Leroy är 17 år gammal och har så länge folk kan minnas haft en hel del “arga miner” för sig. En man med ett hjärta av guld, som bara blivit missförstådd..

Ella har lärt sig hur Leroy fungerar men kommer det förbi andra människor, kanske lillasyster Sara, så blir stämningen genast spänd. Men redan efter ett par träningspass kunde jag, Ella och Sara gå förbi med lustiga uttryck och kroppsspråk. Leroy kunde se besvärad och osäker ut men hela tiden arbetade vi för att vinna hans hjärta med lite god uppmuntran och godsaker då han vågade bjuda till.

Hästar som vi kallar arga får man definitivt inte handmata, men var sak har sin charm och det bästa jag vet är att just handmata pållarna som beröm – eftersom det ger oss en utmaning att verkligen reda ut vår roll, meningen med positiv förstärkning och tolkningar/uppfattningar om hästens och vårt kroppsspråk.

Leroy har även behandlats för diverse obalanser som stressat hans kropp, vilket nu gjort massor av nytta.. och vad säger ni, men visst är det lättare att hålla humöret uppe när man mår bättre?! 🙂

Bildtext: Compisen laddad till max på ängen, andas, analysera och känn in nu.. (mars 2012)

Tiden bara springer iväg och jag är ute på mycket jobb nu i veckorna och helgerna så jag kämpar så gott det går med att träna pållisarna hemma på gården.

Jag och Compadre kämpar på så många dagar i veckan jag hinner, vilket blir för få.. men ibland är det inte lätt att få tiden att räcka till. På bilden strävar vi efter att få fraaam noosen och lätta i framdelen eftersom han kommer intakt med bak- och framdel lätt (tung i båda ändar, hehe!) – vilket är lite svårt att tänka på säger Mr Spanjor 😉

Med Zorro har det varit mycket markarbete med eftersom hans högersida blir lite trälig uppsuttet, så därför känns det bättre att hålla sig på backen med den 🙂 I förrgår när jag red ut på honom för första gången på ett tag var det som ett litet krutpaket med energin på de rätta ställena! Nästa pass på ängen ska filmkameran få föreviga, om annars i bildform!

Bildtext: Jag och Zorro diskuterar lite öppna och sluta i stallet (mars 2012)