Naturligtvisabellas blogg

En fundering som ofta slår mig är hur hästvärlden faktiskt ser ut från hästryggen i jämförelse mot från marken. Vad jag menar med det är att många lär sig diverse olika ridtekniker, helt utan hänsyn till hur hästen faktiskt fungerar, både mentalt och fysiskt. Man ska ta i den ena tygeln, och sedan den andra, tillsammans med den ena eller andra skänkeln. Ryttare sitter och rider på sina hästar för en tränare som står i mitten, de gör vad de blir tillsagda men egentligen har de inte en aning om varför.

Varför jag reagerar så starkt på detta är för att de ryttare som börjar träna för mig är precis så från början och min uppgift blir först och främst att få mina nya elever att sluta bete sig som robotar. Istället vill jag att de börjar fråga, undra, blir nyfikna och utnyttjar mig för att få ut så mycket av sina funderingar som de kan. Men det jag från början möts av är just robotliknande, fint sittande, spända ryttare, på sina hästar som rider runt och gör precis det jag ber dem om, utan att säga ett ord. När jag frågar dem varför de tror att jag ber dem göra en viss sak har de inte en aning och samma svar får jag även när jag frågar dem om något som de gör självmant, utan mina instruktioner.

Det här är någonting som mina mer erfarna elever helt kommit ifrån, eftersom de ifrågasätter i princip allt, vill ha en eller flera förklaringar. De berättar öppet hur de uppfattar känslan i sina hästar och i sig själva. Det blir en starkt relation både i ekipaget och mellan ekipaget och mig.

Jag möter så många otroligt ambitiösa och begåvade ryttarna som utbildats av tränare med detaljer som de tyvärr inte får någon nytta av, eftersom de inte känner in sina hästar utan bara gör vad “de har lärt sig”. Jag säger inte att de lärt sig strunt, men det spelar ingen roll hur bra information man än har om man inte lärt sig när och hur den ska användas. Det som saknas är en RIKTIGT BRA GRUND att stå på!

Jag talar exempelvis om en ryttare som sitter snyggt och prydligt i sadeln, helt utan att spegla hästen under sig, vilket innebär att ryttarens sits varken är inkännande eller påverkande utan “bara snygg”. Vare sig om hästen är spänd, loj eller avspänd och fin har ryttaren ingen nytta av denna sitsen. En spänd häst förblir spänd, om inte mer spänd. En loj häst förblir loj och antagligen döv för ryttaren som får göra större delen av jobbet och en avspänd och fin häst blir med stor sannolikhet sämre eller åtminstone inte bättre.

Ett annat exempel är en häst som inte lyssnar på grundläggande hjälpgivning, som att svänga, stanna, forma och flytta sig m.m. i alla lägen. Om hästen blir distraherad av någonting lyssnar den inte längre på sin ryttare och för att fläta ihop det förstnämnda exemplet handlar det här om precis samma sak, det vill säga att ha en inkännande sits och hjälpgivning.

Sitsen ska spegla det vi känner under oss och tillsammans med en god hjälpgivning anpassar vi vår sits till förändringen som sker. Vår kropp skall alltid vara avspänd, men hjälpgivningen kan variera stort. Till exempel behöver en loj häst kvicka hjälper som mjuknar när hästen blir mer uppmärksam.

När vi sitter på hästens rygg ska det inte vara någon skillnad från när vi tränare eller hanterar dem från marken.

1. Grundläggande och säker hantering.
2. Pedagogisk och inkännande hjälpgivning

För det första så förstår inte hästen varför det skulle vara annorlunda förhållningsregler, eller en annan sorts kommunikation, bara för att vi sitter på dem istället för att stå vid deras sida. För det andra så handlar det om att det är farligt att ha en häst som inte lyssnar på oss, synnerligen när det händer någonting som gör hästen osäker och spänd.

Dagens ryttare är duktigt uppfostrade med att bland annat sitta snyggt och stilla tillsammans med en stilla och mjuk hand. Tanken är god, men vad säger dessa hjälper egentligen till hästen? Svaret är olika beroende på vilken häst man sitter på. En hetlevrad, extrovert häst med mycket fria energier kan bli trygg och bekväm med den här typen av ryttare. Medan en häst som är mer introvert, och behöver stimuleras för att komma ur sitt skal och uppfatta “här och nu” istället för att sluta sig inåt, kan bli en otroligt farlig och oberäknelig häst.

Mina tankar grundar sig såklart i ett av alla mina träningsekipage. Men den här gången har flera ekipage flätat samman mina funderingar eftersom alla har en gemensam nämnare. De är alla av olika ras, kön och ålder, som rids inom olika discipliner och har helt olika livserfarenheter. Introverta hästar som plötsligt förvandlas till extremt extroverta, när de “går och sover” och man ber dem om någonting som upprör dem i deras falska sinnesro.

Varför?

För att de saknar en grundläggande och säker hantering – från ryggen! ..men väldigt ofta även från marken, men eftersom jag försöker hålla mig till ridningen så fortsätter jag med det 😉

Hur får vi hästen att “följa oss” när vi sitter på dem, som de skulle följa oss när vi går på marken?

En inkännande ryttare känner när hästen inte lyssnar och övergår då till att hantera hästen från ryggen, det vill säga att förstärka precis samma hjälpgivning som innan men tydligare och anpassande beroende på känslan hästen förmedlar i sin kropp.

Det är en stor skillnad på en häst som försöker följa och en häst som går emot eller kanske ska jag säga går ifrån. För hästens flyktinstinkt omvandlas lätt till en mottrycksreflex när vi sitter på dem, eftersom vi har en direktkontakt. Detta leder oss rakt in på hästens naturliga instinkter och det är ytterligare ett blogginlägg, men inte detta 😉

Hur hanterar du en häst från ryggen? Svaret på den frågan är för mig en direkt motfråga: Hur hanterar du en häst från marken? 🙂

Nu blev det här inlägget som en lång introduktion av ett än längre svar. Så jag låter mina sista frågor bubbla kvar i er och så ser jag fram mot några svar eller kanske en diskussion, antingen här eller i facebooks kommentarsfält.

God kväll 😉

Bland det första jag påpekar när mina nya ridelever för första gången kommer fram i trav, efter diverse övningar stillastående och i skritt, är hur de “rider lätt”. För många är lättridningen nämligen bara något smidigt man gör istället för att sitta ned i traven och om folk bara kunde ana vad mycket ridning som går till spillo när man tänker så.

Idag tränade jag ett ekipage, vars häst jag last- och marktränat en del, men aldrig i ridning. Jag vet redan innan jag börjar tränar dem, tack vare vår tidigare träning, hur hästen rör sig och har även kunnat lista ut en hel del hur han är i ridningen innan jag ens sett honom under ryttare. Detta tack vare att jag tränar alla hästar med samma typ av hjälpgivning, oavsett disciplin.

När vi tillsammans gjort förberedande övningar stillastående från marken och även lite uppsuttna fotförflyttningsövningar i skritt, på en liten yta i sidled, ber jag ekipaget skritta framåt och “känna in varandras kroppar”. Hästen rör sig i lite korta steg framåt utan att känna in sin ryttare speciellt.

Efter lite coaching söker han en djupare form och tar för sig mer avspänt i skritten!

Avslutningsvis ber jag häst och ryttare komma fram i trav för att jogga isär sig, avspänt och elastiskt. Här får jag till min förfäran se hästen förvandlas till en liten ponny med mycket fart och korta små steg. Tillsammans med ryttarens perfekt anpassade lättridning har hästen hur lätt som helst att gå kvar i sina exakta, orena, stötiga trav och detta är ett problem som jag stöter på i princip varenda gång jag träffat ett nytt ekipage.

Här följer en stund av information!

Efter bara 5 minuter har ryttaren ändrat om sin sits till en inkännande OCH påverkande sits och lättridningen är inte längre per automatik anpassad till det hon känner under sig. Hon rider nu med en vision om lugna, mjuka, långsamma men samtidigt energiska steg i en trav hon bara vågar drömma om. Hennes lättridning visar hästen hur hon önskar att han ska gå, istället för att spegla av hur han är van vid att gå. Jag har bett ryttaren att rida lätt som om hästens rygg skulle gå av vid minsta stöt, med rörelser som om hon vore under vatten, eller i seg sirap.

Efter 5 minuter med den här lättridningen får vi en häst som frustar, sträcker på nacken och halsen, väntar kvar i traven och länger på steglängden väsentligt till det att han nästan går i en ren, stor, luftig takt.

När de gjort en mjuk avsaktning till skritt, där jag bad ryttaren att försöka få till en så seg, trög och slö övergång, går hästen med stora avspända skrittsteg, lagom låg och lång men ändå borta från sina bogar och frustar flera gånger igen.

Tänk vad så lite, kan göra så mycket! Det här kommer att bli ännu en spännande resa tillsammans med ett väldigt lovande tävlingsekipage från Forserum 🙂

Så var nya hemsidan i rullning med lite annan design och massor med nytt att läsa om och fördjupa sig i. Än är allt inte helt komplett, så jag kommer informera (på facebook och hemsidan) när det tillkommer nya saker.

Varför jag lagt upp sidan innan den är helt färdig är på grund av att jag så snart som möjligt ville delge er nya väsentliga delar i min hästträning.

Så, in och bekanta er nu 🙂

www.naturligtvisabella.se

En plats kvar till träningsdagar i Örebro med omnejd. Planerat slutet av v. 36

Maila eller ring för att knipa sista platsen, valfri disciplin och träningsområde. Först till kvarn! Anmälan är bindande 🙂

Mail: info@naturligtvisabella.se
Mobil: 073 – 7766773

Nu bor vi i Nässjö – så ni vet 🙂

Från och med den 1 april 2013 kommer en prishöjning att ske som angår kvällar och helger!

Prishöjningen är på 100 kr/ timme på kvällar efter klockan 18.00 och alla helgdagar 🙂

Jag uppdaterar priserna på hemsidan så fort jag kommer åt programmet som för tillfället ligger strejkar för mig..

För första gången genom alla år fick jag igår avsluta en introduktion efter bara en stund.. och säga:

“Jag är ledsen men jag grejar inte det här nu!”

Igår var jag i Växjö och träffade ett nytt ekipage. Varmblodstravar-stoets matte och jag hade haft mailkontakt i flera veckor för att tajma in en passande träningshelg och när tiden äntligen var kommen blev det inte riktigt som vi hade tänkt oss!

När vi började introduktionen kändes allt som vanligt, förutom att denna lilla fyraåriga tjej var stel som ett spett.. Vi kom aldrig riktigt igenom bogpartiet som jag började med att försöka forma ute på volten, runt mig, men vi fortsatte med en pålle som började visa mer och mer motstånd både mentalt och fysiskt. Vad matte hade berättat var detta en dam som visar mycket hotfulla sidor, men som egentligen är otroligt vänlig, just därför ville hon ha en analys för att se vad som inte riktigt stod rätt till.

Motståndet höll i sig och förvärrades och efter ett tag hade det eskalerat så pass att jag började känna mig oroväckande hjälplös i inhägnaden..

När jag inte längre kunde röra en muskel utan att stoet kastade sig efter mig, allt bara för att jag försökt lösgöra musklerna, så fanns det bara en väg kvar och det var ut!

Jag stod chockad på andra sidan staketet och skådade en häst som fortsatte anfalla mot mig och jag visste att någonting var riktigt galet!

Det var här jag tog beslutet att inte fortsätta eftersom jag utsatte mig själv för en alldeles för stor risk. Dessutom visar aldrig en frisk häst upp det här beteendet så jag fick berätta om min duktige samarbetspartner Morgan Strålman som hjälper massor av hästar med besvär.

Beslut togs snabbt om att göra en håranalys och behandla stoet för snabbast hjälp till en lösning och tur var det eftersom det visade på bland annat borelia, obalans i mag- och tarmsystem m.m.

Lilldonnan står nu under behandling så hennes unga kropp kan få återhämta sig innan någonting förväntas av henne.

Kontentan av denna typen av problem, när hästägare kontaktar mig angående individer som uppvisar ett aggressivt beteende, blev att jag från och med nu inte kommer att ta mig an dessa hästar innan behandling av inre obalanser har gjorts. Det innebär annars en fara för både mig och djuren eftersom de ofta inte är sig själva och då finns det ingen anledning för att mig att “riva upp” dem eftersom jag når muskler och mentalitet på ett djup som även når dessa obalanser och då är behandling innan hanteringen viktig!

Är det någonting jag älskar så är det att arbeta med dessa underbara hästar.. men att arbeta med sitt hjärta medför också vissa risker, nämligen att bli extremt berörd!

Idag mötte jag den underbaraste lilla ponny med den vänligaste blicken jag sett på länge, men väldigt osäker i sig själv och han ville hemskt gärna INTE vara med mig.. alls.

Efter en liten stund fritt (extra bonus!) så började jag med den vanliga introduktionen. Jag hade fått förklarat för mig att han haft ett tufft förflutet av hans beteende att döma, vad som egentligen har hänt tycks vara okänt.. en ponnys öde, där endast han bär på de smärtsamma minnen som tynger hans undermedvetna.

Allt kändes ganska “vanligt” men ändå sådär som om någonting ligger under ytan och bubblar!?

Det blev fotflyttning först, sedan ut en sväng på spåret, stanna, backa iordning sig, forma in baktassasrna, stillastående lite nedåt och framåt-sökning, för att fortsätta med att forma en ställning åt vänster eftersom han hela tiden “tixade” åt höger.

Allt jag gjorde upplevde han som otäckt och ändå kändes det mest som att jag var inne och tassade lite på varje område, istället för att göra klart varje moment. Detta är någonting jag inte kan välja själv eftersom jag gör det som hästen “väljer” att göra.. och att jag faktiskt bara var inne och tassade på lite i taget var någonting som jag helt konstaterade efter, med facit i hand.

Hur som helst, så bröt allt loss när jag gjorde “ställningen åt vänster” och han började kasta med huvudet, så allt övergick i att göra försiktiga handpåläggningar på nacke och öron i en mjuk nedåt och framåt-sökning.

Övningen övergick i att han började bryta ut med hela sin kropp och man riktigt kände hur någonting kom lös inom honom, men inte så det märktes nämnvärt utåt.. detta är en känsla jag får till mig av!

Jag växlade mellan att be om avslappningen i nacken och att flytta hans tassar i lösgörande syfte åt höger och vänster. Då jag mer och mer märkte hur han liksom stängde av sig mer och mer..

Han hade från början varit extremt snabb och hastig i alla rörelser, så jag fick lugna honom. När han var fri hade han gjort sjugofemöresvändningar, men så fort lina och kapson/grimma kom på liksom hängde han en aning hela tiden. Vid fotflyttningarna var han väldigt svår att byta riktning på och vad detta kom ifrån har jag egentligen inget svar på, mer än att han “stänger av och springer”.. men ändå olikt från många andra hästar jag mött!

När matte behövde gå iväg en sväng var det som att trycka på en knapp och nu det bara en tidsfråga innan bomben skulle explodera!

Han stängde helt av och det var som om han var på en helt annan planet. Han stängde helt ute mig och de få steg jag kunde flytta honom var som seg kola. För varje steg han väl tog blev moståndet större och större, till det att han stod fast. Jag gjorde allt för att få honom att rubbas ur fläcken men han stod som förstelnad!? Helt otroligt..

Han kände såklart att jag höll mitt avstånd och att han “inte behövde om han inte ville” så jag tog i min goda tro ett steg närmre och bad honom än en gång att faktiskt flytta på sig.. ehm, sade jag förresten någonting om en bomb?

Som från ingenstans stod han rakt upp över mig och en sekunddel senare hade jag två fäktande framhovar på mig. INGEN KLANDRAR HÄR HÄSTEN! ..eller egentligen så gör väl alla det, för jag vet inte allt vad folk är kära i att säga, lynnesfel, istadig, dum osv. osv. Men för mig är det här en häst som inte befann sig i nuet, utan i sitt förflutna där han bearbetade någonting fruktansvärt som hänt.. vad, vill jag inte veta 🙁

Han hade innan blivit varm i pälsen under någon minut när vi fått igenom ett par steg i fotflyttningarna, men det var ingenting egentligen nämnvärt.. men nu! Han var så varm, anfådd – från ingenstans hade han börjat andas, röra sig, känna efter.

Jag testade att flytta honom och han flöt snart som ett vatten – DUKTIG KILLE!!

Ibland funderar jag över hur mycket jag både älskar och avskyr mitt jobb på samma gång.. för att få vara med och återuppleva minnen från människans ondskefulla värld är de värsta sakerna jag är med om i livet. Mitt hjärta skär och blöder för dessa underbart vänliga djur som många har fått utstå så oerhört mycket fysisk och psykisk smärta..

Det jag fick till mig idag var att denna lilla ponny blivit fasthållen/motad, tvingad, slagen – med andra ord fysiskt och psykiskt våldtagen :'(

..och vart jag ville komma med det här blogginlägget var egentligen ingen vart, utan mer att jag ville berätta så ni alla får ta del av “min vardag” och förstå hur plågade hästar det finns i den här världen. Somliga är verkligen plågade, andra verkar inte vara det men upplever sig som plågade eftersom de inte mår bra av sin livssituation, oavsett så är det hemskt.

Fortsättning följer..

Intressanta
frågor och fungeringar av en läsare..

“
När du säger kort tygel
med fast tryck, är det vad vi “vanliga” ryttare (eller vad man nu ska
säga) menar med stöd i handen? Eller menar du någon som håller helt fast i
tygeln utan eftergift?

Av vilken anledning förespråkar du inte detta och hur
kan vi som rider på detta sätt tänka för att få en självbärig häst på lång
tygel?

Är väldigt nyfiken då jag
tycker det är väldigt fascinerande att kunna detta 🙂

En
“självbärande” häst är ett begrepp som jag har svårt att greppa,
liksom HUR ska man tänka, “HUR” gör man, VAD handlar det om
egentligen att hästen bär sig och VAD är den egentliga skillnaden i utförandet
och filosofin kring ridning på lång och kort tygel?

“

..som jag ska besvara
i detta inlägg eftersom det är väldigt väsentlig för många 🙂

Svaret på dessa funderingar blir djupt ingående på hästens anatomi, som vanligt nu för tiden. Det kommer bli att börjar i ena änden och sedan betar mig igenom allt hur det kommer till mig medan jag skriver så jag hoppas kunna knyta ihop säcken både snyggt och logiskt – annars får ni klaga så vidareutvecklar jag 😉

Hästens huvud är, som ni kanske har tänkt på, väldigt stort och tungt i förhållande till sin kropp. Detta är någonting som naturen skapat för att hästen ska kunna fördela tyngden/belasta kroppen olika med hjälp av tyngden från sin skalle. Redan här inser ni att huvudets position är väldigt avgörande speciellt när vi rider dem, vilket många säkert känt till innan också men att hästens huvud till och med är skapad för detta ändamål var någonting som jag inte hade en aning om innan jag gick massage-utbildningen.

Jag hoppas raskt vidare till det vi kallar för “lång och låg” form, när vi rider eller arbetar hästen från marken. Denna formgivning är väldigt effektiv när vi vill att hästen på lättast sätt ska aktivera sin ryggmuskulatur – den väl omtalade överlinjen!

Hoppelihopp tillbaka till skallens funktion och här tillsammans med den kända bakkärran som vi så gärna vill aktivera eftersom det är den vi önskar ska bära upp hästen/ekipaget. Självklart behöver mest vikt/balans fördelas till hästens bakdel för att den ska bära sig korrekt med den. Här adderar vi den där korrekta överlinjen eftersom den behövs för att inte skada ryggen och även ta med sig framdelens vikt “tillbaka”. MEN – här borde ni, precis som jag, reagera på att någonting i matematiken felar? För om vi ska rida i en lång och låg form för att få med ryggen, är huvudets placering för lågt för att kunna lägga över vikten till bakbenen? ..vilket innebär att om vi aktiverar bakdelen tillsammans med rygglinjen i den låga formen är hästen fortfarande felaktigt belastad.

Nu börjar jag plocka in den långa och korta tygeln funktion i cirkusen. Man kan ju tycka att en lång tygel här är mer fördelaktig eftersom hästen inte kan luta sig utan tvingas “bär upp sig själv” på en hängande tygel, men vad spelar det egentligen för roll när det gäller viktfördelningen?! En liten roll, eftersom en häst på kort tygel alltid lägger en liten tyngd i den vare sig vi vill det eller inte, men fortfarande så bär sig inte hästen helt korrekt bara för att vi länger den.

Nehe, kanske ni tänker, så nu skadar det att rida hästen på både kort och lång tygel.. och till en början ska jag vara så fräck och säga – Ja, det gör det! Men sedan ska jag även tillägga att jag endast talar om den långa och låga formen, så det för oss vidare in på den formen som kommer att bära upp din häst och till det som läsaren efterfrågar, att hästen ska vara “självbärande” 🙂

För hur lugnt och fint det än ser ut när hästar går i lång och låg form, så är inte det en form som hästen ska gå i för att muskla sig korrekt.

Men varför är det en så populär form som de flesta eftersträvar att rida i då tro?

Jo, för precis som jag nämnde så är det en form som aktiverar ryggen och bakbenen, hästen slappnar av och stressar ner i den här formen. Jag kallar det “eftergiften”, för om man släpper ned sin hand och hästen följer dig, på en hängande tygel, till denna formgivning är det ett kvitto på att den är eftergiven och avspänd.

Rider vi däremot i den formen för att vi tror att vi musklar dem korrekt misstar vi oss. Det enda det medför är att hästen med stor sannolikhet kommer att få såkallade “balltramp” eftersom frambenen inte hinner undan när bakbenen trampar in så fint och då sätter vi boots på våra hästar för att de går under sig “för bra”. Ta av bootsen igen och plocka upp formen på din häst så frambenen har en chans att bli lättare när bakbenen letar sig framåt. Dessutom får vi ett trevligare knälyft i frambenen när vi gör dem lättare, vilket nog ingen klagar på 😉

Nu när vi konstaterat att huvudet måste upp för att göra det möjligt för hästen att lyfta sin bröstkorg, som leder till att frambenen hinner undan för bakbenen som trampar på mer och mer framåt, kommer vi in på några viktiga detalj som kan paja även den högsta formen. Nämligen, att nacken ska vara den högsta punkten, alltså den första nackkotan, inte den andra eller den tredje utan den första, annars får vi tyngden på framdelen igen!

Men hur gör man för att inte tappa ryggen i den höga formen? Man ser till att hästen arbetar med sin bukmuskulatur som lyfter ryggen i samspel med att bakbenen vinklas och trampar under sig. Nacken blir den högsta punkten och om den inte är det så får vi se till att “lyfta” upp deras huvud så ATT den blir det, utan att för den skull “hålla kvar” det där uppe, för det är hästens uppgift, vi ska bara påminna.

Så, med ett litet “snitsigt” lagom mjukt lyft/ryck/uppvaknande, vad vi än väljer att kallar det, så behåller vi hästens huvud i rätt position för att göra det möjligt för bakdelen att ta upp kroppens tyngd, be bakbenen trampa in under kroppen och korta intervaller som till slut blir längre och längre kan vi här, tillsammans med att variera med den långa och låga formen muskla hästen steg för steg.

Visst låter det enkelt? ..eller inte 😉 hehe

Det är enkelt och logiskt i teorin men kräver massor av känsla, kroppsmedvetenhet och inte minst timing för att genomföra korrekt i praktiken.

Detta är vad formgivning är och för att få hästen självbärig i detta handlar det om att ha en mycket flexibel hand som kan korrigera om hästen gör fel, men absolut inte att luta sig mot, för att sedan kunna ge en eftergift och då ska hästen kunna gå kvar i formen på egen hand.

OCH – nu kommer svaret på filosifin med kort respektive lång/hängande tygel!

Jag brukar jämföra mot om man sitter på en pilatesboll, eller egentligen bara balanserar på ett ben (alla har ju inte suttit på en pilatesboll). Om du tänker dig att du sitter på bollen med båda benen i marken, eller stå med båda beneb på marken rakt upp och ned för att sedan släppa båda benen så du enbart sitter på bollen, och du som står på marken ställer dig på ett ben. Känn efter hur du med ens tappar balansen och får anstränga dig för att återfå den. Tränar du på detta upplever du inte att det är svårt tillslut, men har du inte gjort det innan kan det vara riktigt svårt, speciellt för dig på pilatesbollen.

Samma sak tar vi nu med oss till hästen!

Tänk dig att hästen ska samla sig på bakdelen, ta me sig ryggen, lyfta magen, lyfta huvudet och vara i balans. Lika svårt för dem, visst 🙂

Nu tar vi samma exempel med att stå på ett ben eller sitta på en pilatesboll, men du har något eller någon att stödja dig lite mot med händerna. Hur mycket lättare blev det nu?

För hästen blir vår hand att luta sig mot samma sak! Hästen kommer precis som vi att kunna balansera upp sig under en längre stund, men hur korrekt använder den sina muskler?!

Precis som i all “styrketräning” är det korta stunder med korrekt hållning som ger det bästa resultatet, än att hålla ut längre men att ha fel hållning, vilket bidrar till att träningen tappar sitt syfte..

En sista gång jag tar jag upp samma exempel som innan och vill ni att ni har något eller någon vid er som ni kan “ta i” om ni håller på att falla. Så ni försöker balansera upp er men när ni känner att ni behöver hjälp för att upprätthålla er hållning tar ni hjälp genom en lätt snudd, gärna ofta om det behövs men ta inget fast stöd.

Här är igen samma sak med tygelns inverkan på hästen och jag tror ni förstår lite mer hur er hand ska verka för att påverka hästen på bästa vis 🙂

Handen är en stor hjälp för hästen så envisas inte med att inte hjälpa dem med den, men hjälp dem på rätt vis, så ni till slut enbart genom att kunna höja handen någon centimeter på en hängande tygel får hästen att förstå att de ska lyfta sin kropp och knopp men utan att de söker ett stöd.

Sann balans är inte lätt och speciellt så har tävlingsryttarna inom dressyr det tufft eftersom det ofta krävs av dem att de ska ha en kontakt med hästen i munnan, ett såkallat stöd, men rent fysiologiskt finns det ingenting positivt med detta (så dressyrdomare, släng er i väggen *blink*)

OM vi ändå vill rida på kort tygel så finns det ju möjlighet att ha en kort tygel utan stöd, men det är riktigt svårt eftersom det då är lätt att tygeln glappar och stör hästen i munnen istället. Blir ni helt snurriga av alla olika förklaringar så be mig gärna vidareutveckla det som ni inte får ihop 🙂 Det gör jag så gärna!

Har jag fått fram mina tankar kring handens inverkan så ni förstår vad jag menar nu!

KOMMENTERA NU! För jag vet att ni är massor som läser och jag tycker att ni är lite väl lågmälda 😉

Skyll inte på hästen. Skyll inte på dig själv. Skyll på din tränaren!

Som vanligt drar jag allt till sin spets när det gäller våra hästar och den här gången kommer jag att gå på alla tränare hårt – vilket innebär att det träffar mig själv också så det gäller att passa tungan lite, hehe 😉

Så, att hästmänniskor är ett lite känsligt släkte är väl inte någon nyhet och att kritisera någons hästhållning eller ridning kan svida rejält hos båda parter. Varför det är på detta vis är nog för att vi bryr oss så oerhört om våra kära fyrbenta och vi vill göra det rätta för dem. Men konstruktiv kritik är någonting som utvecklar oss så vi borde bry oss mer om varandra och tänka att vi kritiserar och blir kritiserade i all välmening om omtanke. Men var har det här egentligen med överskriften att göra undrar du kanske nu?!

Jo, det är nämligen så att vi är väldigt noga med att ge våra hästar rätt skötsel, träning osv. och många är de som inte vill att andra “lägger näsan i blöt”. Sedan finner vi någonstans någon som vi ser upp till och börjar träna för och lyssna till, just för att vi tror på dem. Problemet här är nu istället tvärt om än det ovannämnda, nämligen att man nu lägger hela sin tilltro hos sin tränare. Självklart är det inte något problem att man tror på en person, tvärt om – det är ju ett steg i rätt riktning. Men någonting som vi glömmer bort är att den här personen är en helt vanlig människa precis som du själv och alla de andra runt omkring dig som gav dig tips innan men som du kanske valt att inte lyssna till.

Att se upp till och tro på någon är ingenting negativt, men det kan bli väldigt ogynnsamt när vi höjer dem till skyarna utan att ifrågasätta det de säger. För det är ju ändå så att det som utvecklar oss är kritiken eller ifrågasättningarna, så vi måste ta reda på “källförteckning” till svarenvi får på våra frågor.

Någonting annat som träffar väldigt många är när andra människor kritiserar vår tränare, det är nästan snäppet värre än att bli kritiserad själv.

OCH – summa kardemumma av denna lagom långdragna utläggning är:
Om ingen kritiserar “oss” som kallar oss tränare utvecklas vi inte i samma utsträckning som vi hade gjort om vi blivit ständigt ifrågasatta hela tiden och blev tvugna att förklara varför 🙂

Det kan även vara så (jag säger INTE ATT det är så, men jag upplever att det lätt kan bli så..) att man lätt gömmer sig bakom en titel som liksom gör att man automatiskt blir mer ranghög än utan titeln.

Jag vill inte göra mig osams med varken certifierade tränare eller de som är nöjda med dem, för alla gör precis som de vill. Jag själv kallar mig Diplomerad Hästmassör, för att det var vad jag tyckte skulle gynna mig i hästträningen – att ta reda på hur deras kroppar verkligen fungerar. Jag har genom åren träffat så många hästägare som tränat för utbildade tränare eller meriterade tävlingsryttare som de Blint trott på, just för att “alla andra gör det”..

Varför ska vi då skylla på våra tränare och vad menar jag egentligen med detta?

Jag menar att vi behöver höja standarden på våra tränare! ..och ta reda på vad som är rätt och vad som är fel, samt lära oss skillnaden på vad som är mode och “snabba” men ack så skadliga genvägar och vad som är riktig kunskap och hälsosamt för våra hästar och oss själva.

För att göra detta inlägg mindre luddigt tänker jag nu spalta upp några problem och lösningar, samt genvägarna som andra tränare rekommenderat:

______________________________________________________________________

Akut symptom:
Häst som hänger i handen vid ridning (ofta även stark)

Grundorsak:
Hästen är framtung, för låg i formen och ofta bakom lodplan, på sina bogar, hängande bröstkorg, inaktiv magmuskulatur som ger inkorrekt överlinje och leder till att bakbenens aktivitet blir tyngden i handen.

Min lösning:
Hemlig 😉 Nej, men min markträning löser grundorsakerna, sedan är det bara att underhålla i ridningen

Andra tränares lösningar:
Många har ingen lösning?? Gramantygel/annan hjälptygel.. Rid mer med sitsen, tempoväxlingar

Känner någon igen detta? Kommentera gärna!
______________________________________________________________________

Akut symptom:
Häst som drar åt sidan efter hinder

Grundorsak:
Samma som det ovannämnda problemet, samt att hästen inte har någon självständig ram på den sidan som drar åt (vilket till störta sannolikhet är höger).

Min lösning:
Samma som ovan..

Andra tränares lösningar:
Ställ en person på sidan som hästen bryter ut åt

Samma här, kommentera om du känner igen dig och vad för hjälp du fått!
______________________________________________________________________

Akut symptom:
Häst som är allmänt het, spänd och stressad i ridningen

Grundorsak:
Osäker, känslig, rädd och oförstådd, har ont(?), kliver ej igenom musklerna utan går alltid halva steg, flack och öppen i formen,

Min lösning:
Samma som ovan.. igen! Ta med till ridningen och utbilda ryttaren i finkänslighet

Andra tränares lösningar:
Longera med pessoagjord/annan inspänningstygel, ridning med graman, dra åt snokremmen
______________________________________________________________________

Hur tänker ni när ni läser detta?

Om vi alla börjar skylla mer på våra tränare, istället för att skydda dem, skulle kunskapsnivån höjas eftersom det sätter press på vad som faktiskt är en lösning och vad som är okunskapens genvägar.

Enligt min mening är det katastrof när ens tränare rekommenderar en hjälptygel till sina elever och dessutom använder det själv på sina hästar.. och aj-aj jag vet att jag kliver många på tårna nu och är medveten om att det kan vara lite halvdumt. Jag menar, det är ju precis det jag skrev om i början av detta inlägg, att man inte kritiserar andra och än mindre andras tränare! Men nu gör jag det, som sagt i all välmening, för att jag vill ge er alla, vem ni än tränar för, riktigt duktiga tränare som ger er lösningar och inte nödlösningar 🙂 och sätter man ingen press, sker ingen förändring!

Jag tar än en gång upp ekipaget som jag var hos i veckan, som väckte den sovande björnen i mig, när de har en jäkligt snygg och dyr tävlingsponny, lägger massa pengar på hälsa, träning, utrustning, tävling m.m. men ändå inte lyckas klättra högre upp i klasserna. Vems fel är det? – Hästens? Nej! Kanske deras? Nej! Tränarens såklart 🙂 De lyssnar ju på någon som de antar har svaren de söker och om inte tränaren finner lösningen så får han eller hon väl söka lösningen, eller?!

Problemen med våra hästar sitter i deras kropp och knopp och för att lösa problemet, vad det än är, så behöver de samverka – kroppen och knoppen, vilka de inte gör när man sätter på hästen en hjälptygel, eller “står ivägen” efter hindret för att hästen inte ska dra ditåt.. Ledsen att säga det, alla ni som framtagit, tillverkar och tjänar pengar på hjälptyglar m.m. – men det är inte bra, alls! Dessutom matar ni veterinärvården fint eftersom det är dit hästägarna oftast får vända sig med sina hästar som gått i en felaktig form.

Om man inte vet hur man ska få hästen att fungera så är det VI tränare som ska ge våra elever kunskapen, och inte göra dem beroende av fysiska verktyg, för att lösa problemen. Jag SER hellre att hästar går i en sämre form, rent av fruktansvärd form, än en krökt hals med inspänning/hjälptygel och problemen som frodas under ytan. För om man ser en sämre form så SER man ju att det finns ett problem. Annars luras vi av den där krökta halsen och tror att problemet är löst när den “akuta symptomen” försvunnit. Kanske till och med “formen” håller i sig när man slutar rida med hjälptygeln och då tror man än mer att problemet verkligen är löst. Jag är ledsen att säga det men istället har hästen felbelastat sin kropp på ett annat ställe, vi har alltså flyttat på den akuta symptomen så vi inte ser den, vilket lugnar våra nerver men skadar hästen lika mycket, om inte mer.

Oj, oj! Jag är så spänd på reaktionen hos alla er som orkat traggla er igenom detta inlägg och som vanligt så är kommentarer hjärtligt välkomna 🙂

Kärlek till hästar och människor! Vi kan bättre än såhär <3