Naturligtvisabellas blogg

Torsdagen blev en dag utan några träningar alls. Helt enkelt sovmorgon och
pappersarbete på schemat.

När allt som behövde göras var färdigt var det dags att
träna Compadre. Jag höll i kameran medan Isabella red och bilderna blev
faktiskt riktigt lyckade. På http://www.facebook.com/Naturligtvisabella ligger resten av bilderna, om någon är nyfiken på att se mer!

71 nya bilder i Compadre album på facebooksidan Naturligtvisabella 🙂

www.facebook.com/Naturligtvisabella
Bildtext: Compadre, min tango-stjärna hihi (11 okt 2012)

Morgonen började med att återvända ut till Sanne. Dagens
träning resulterade i en hel uppsittning utan spänningar. Isabella ställde
tillbaka hästen i boxen och skulle just stänga boxdörren när någonting hände.
Plötsligt var den vanligtvis så snälla Sanne som förbytt – arg som katten
stungen av ett bi. Eller något åt det hållet. Det blev ytterligare en
halvtimmes träning inuti boxen där många aggressioner kom upp till ytan. Till
slut stod hästen och gäspade, helt lugn och fin igen, och en chockad ägarinna
undrade om det var Sannes inre demoner de plötsligt väckt till liv. Oerhört
häftigt att se vilka vändningar hon kunde ta i humöret – tänk vad mycket som
pågår innanför hästarnas pannben som vi faktiskt bara kan ana oss till.

Efter Sannes pass var det dags för lastträning med Magic
igen. Träningsupplägget var samma som under den tidigare träningen, att försöka
ta loss de spänningar som fanns kvar i honom efter de trauman han fått av att
åka transport. Än en gång blev det väldigt svårt för honom att trampa igenom åt
höger, men till slut släppte det och han kunde självlastas igen. Den här
träningen fick även matte öva på att lasta och att lasta av utan att spänna
sig. Dessutom stängdes baklämmen och luckan för första gången utan nämnvärda
reaktioner från Magics sida.

Nästföljande träning var hos Roman igen. Dagens pass
handlade om öppnor, slutor och förvända slutor. Även ryggning och
skänkelvikning baklänges fick provas på. Mycket att tänka på, tyckte
ryttarinnan, men hennes positiva inställning försvann inte för en sekund och
det såg väldigt fint ut.

Dagen avslutades med longering av Compadre i hagen. Zebastian
tyckte minsann att han också skulle få vara med, men till slut nöjde han sig
med att stå och titta på från lite avstånd. Det bjöds även på lite fri lek och
det var väldigt härligt att se vilken fin relation Isabella har till sina
hästar.

Första träningen för dagen var hos ett akademiskt ekipage. Det
blev mycket fokus på ryttarens sits, då framför allt hennes skänklar. Här
poängterade Isabella hur fel det är att vi på nästan varenda ridskola i landet
lär oss att trycka ner hälen. I själva verket ska ju vår balans sitta i fotens
bredaste del – alltså är det mer rätt att be eleven stå på tå.

Mellan dagens två träningar hade vi en lång paus. Då passade
Isabella på att rida sina egna pållar. Först ut var Compadre. Det var väldigt
kul att få se honom i verkligheten, efter att ha läst en del om honom på nätet.
Inte hade jag kunnat ana hur mycket studsboll det fanns i den hästen, men det
visade han upp ordentligt när han både reste sig och hoppade på stället i
princip samtidigt.

På Zebastian blev det en barbackaträning som hette duga.
Allting började väldigt fint, så Isabella vågade sig på att säga ”galopp”.
Plötsligt förvandlades han till en annan häst – öronen veks bakåt och han kröp
ihop som en boll samtidigt som han slingrade sig i luften som en orm. Svårt att
beskriva, men väldigt intressant att se. Isabella åkte i backen och Zebastian
sprang mot utgången, där han stannade och bokstavligt talat såg förtvivlad ut. Döm
om min förvåning när Isabella då kom på fötter och gick fram och började
berömma hästen. Det är faktiskt första gången jag får se en ryttare som inte
blir förbannad av att trilla av och det värmde verkligen i hjärtat. Hon talade
om för honom hur duktig och fin han var och satt sedan upp igen för att avsluta
träningen på ett avslappnat och positivt sett. Tänk om det fanns fler med den
inställningen!

Efter bravaderna med de egna pållarna var det dags för ännu
en träning med Roman. Den här gången var det dags att sitta upp. Fokus blev avslappnad
ridning på lång tygel och både häst och ryttare hade sedan mycket att tänka
igenom inför det sista passet för veckan.

På kvällskvisten bestämde sig Isabella för att passa på att
verka sina hästar. Själv har jag bara fått lära mig att banka på tappskor, så
det var roligt att få se mer hur man tänker när det gäller barfotaverkning.

Första träningen under min praktik var hos Frieserhästen
Sanne, som är under nyinridning efter mycket stress och press. Isabella övade
här på att få henne helt avslappnad med att ha sadel och en hängande ryttare på
ryggen. Till slut kunde hon skritta ett varv i stallet hängandes över hästen,
som hela tiden var väldigt avslappnad och mån om vart hon satte ner fötterna.

Andra träningen för dagen blev Morganhästen Magic som hade
problem med stress vid lastning efter att ha varit med om jobbiga transporter.
Här blev det fullt arbete med att försöka lösgöra Magics väldigt stela vänstersida, genom att få honom att trampa åt sidan genom hela kroppen, utan att
för den sakens skull kasta ut rumpan. Jobbigt, tyckte Magic, men till slut
fungerade det och plötsligt stod där en mycket lugnare och mer tillfreds häst.
Träningen avslutades med att Magic fick lasta sig själv, vilket han verkade
väldigt stolt över.

På eftermiddagen åkte vi iväg till ett helt nytt ekipage,
både för Isabella och för mig. Roman Jemy är en korsning mellan Frieser,
Connemara och Welsh Cob som tidigare stått på ridskola. Numera ägs han av en
väldigt glad kvinna som han verkade väldigt fäst vid. Isabella jobbade med
introduktion den här kvällen, stämde av hur Roman fungerade från marken och
lade mycket fokus på att han skulle skritta helt avslappnat. Vid slutet av
träningen var det en eftertänksam Roman som gav sig av hemåt med sin matte.

Bjarg islandshästklubb presenterar:
CLINIC MED NATURLIGTVISABELLA – Lastning, kommunikation & vardagshantering

Plats: Vaggerydsklinikens ridhus

Datum & tid: Söndagen den 14:e oktober kl: 15.00-18.00 (med fikapaus)
Tema: Lastning, kommunikation & vardagshantering

Pris: 100 kr (50 kr för medlemmar i Bjarg islandshästklubb)

OBS!
Medtag egen stol, det finns ingen läktare i ridhuset. Medtag gärna även eget fika, det finns begränsat som säljs i Vaggerydstravets cafeteria (först till kvarn!), bil eller promenad mellan cafeterian och ridhuset i pausen.

Betalning sker kontant på plats och ingen föranmälan behövs, men ni går gärna lägga till er här på “KOMMER” i evenemanget 🙂

Det vanligast problemet lär vara att lasta våra hästar, därför anordnar vi nu en clinic med Naturligtvisabella som går igenom hur man säkert kommunicerar med sin häst till vardags och hur man enkelt tar med sig detta till lastningen för att slippa framtida problem och komplikationer.

Isabella kommer att visa en introduktion och problemlösning i lastning med en häst som hon får träffa för första gången denna dag. Dessutom har hon med sig en av sina egna hästar som hon visar upp i både vardaglig hantering och lastning. Båda delar i jämförelse mot varandra!

SÖKES!
Clinichäst/gästhäst
Svårlastad/problematisk häst sökes till clinicen (pris: 400 kr). Förbinder sig att boka två lastningstillfällen utöver clinicen. För mer info och bokning av häst, maila till info@naturligtvisabella.se

LITE EXTRA KRYDDA!
Dessutom söker vi en riktigt mörk och tråkig transport (dock ska den vara säker och godkänd!) som vi kan demonstrera ur en mer “verklig” situation eftersom alla inte har rymliga fina exklusiva transporter. Så maila även om du har en lite skruttigare transport som vi kan visa med. Spännande va? 😉

Uppvisningspållar blir mina egna två – Zebastian och Compadre! Där jag kan visa två hästar med olika personligheter och utveckling i träning och lastning.

På söndag kommer jag, Kajsa – 19 år,
ursprungligen från Göteborg, utvandrad till Jämtland – att flytta hem till
Isabella i tio dagar. Det är nämligen dags för höstterminens praktikperiod.

Så länge jag kan minnas har jag varit
intresserad av djur och natur. Min mamma har alltid hållit på med hästar,
vilket ledde till att jag själv började rida när jag var runt åtta år. Från
början var det ridskola som gällde. När jag blev lite äldre blev jag även
medryttare på ett flertal hästar, men jag kände alltid att det var någonting
som saknades. I mitt huvud behandlade vi människor inte hästarna på rätt sätt,
men jag var alltid lite för rädd för att säga vad jag tyckte. Vändpunkten blev
när jag för första gången läste Dansa Med Hästar av Klaus Ferdinand Hempfling.
Plötsligt fanns det bara där, mitt framför näsan på mig. Allt det där jag hade
letat efter. Jag blev enormt imponerad av det som stod i boken och började
därefter läsa allt jag kunde hitta om hästkommunikation.

Något förblindad av all inspiration
började jag försöka se och förstå alla hästar jag stötte på, men gnistan
slocknade relativt fort när jag insåg hur mycket lättare det hade varit att
utvecklas om jag faktiskt hade en egen häst. Det dröjde ett år eller två år,
sedan träffade jag Uni.

Jag och mamma hade pratat till och från om
att faktiskt ta steget och köpa den där frieserhästen eller welsh coben vi
alltid hade drömt om. Vi satt och drömde om vackra svarta springare med
flygande man och svans. Det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss.

Mamma övertalade mig att åka med neråt i
landet för att prova på det där med att rida islandshäst – någonting som jag
aldrig ens ägnat en tanke åt att vilja göra tidigare. Sagt och gjort, vi tog
bilen till Falkenberg, spenderade en dag i sadeln och blev totalt sålda. Han
var på något sätt allt vi ville ha. En vecka senare stod han där på
gårdsplanen. Den förste, den ende. Våran Uni.

Det dröjde inte lång tid efter hästköpet
innan jag började tvivla på mitt gymnasieval. Under höstterminen i tvåan
bestämde jag mig till slut – jag flyttade 80 mil uppåt i landet, till en liten
by utanför Östersund, och började om gymnasiet från scratch. Numera går jag
tredje året på Travskolan Wångens islandshästprofil.

Från början hittade jag till
Naturligtvisabella genom bilddagboken.se. Hennes texter och tankar inspirerade
mig mycket och jag började så småningom även följa henne på hemsidan och på
facebook. När det nu var dags för att söka de sista praktikplatserna på gymnasiet
blev valet för min del självklart. Jag ser fram emot att få dela hennes vardag
under de kommande tio dagarna och hoppas på att hitta ännu mer inspiration till
att fortsätta mitt eget arbete med Uni.

Inom olika discipliner använder man sig av olika hjälpmedel i träningen av våra hästar. Allt handlar om smak och tycke, syfte, utförande och olika träningsmetoder.

Generellt verkar det vara följande: De inom western nyttjar ofta sitt lasso, en styv smidig lina, eller ett ledrep för att förstärka sin önskan med. Tricktränare eller de inom natural horsemanship använder sig av en stick och de som tränar “engelsk” eller “klassisk” samt akademisk använder sig av spö/pisk/förlängd arm.

Syftet verkar vara detsamma inom samtliga träningsområden och discipliner men jag förstår inte riktigt skillnader och likheterna på våra olika hjälpmedel.

Ett lasso känner jag personligen är för stort och otympligt för min smak, ett ledrep vill jag använda just som ledrep och det enbart, en stick känns aningens stum medan ett spö känns för “snärtig”. Tanken att ta fram ett mellanting mellan stick och spö vore det ultimata enligt min mening.

Bara ordet pisk/spö är illa nog, för min del är det en förlängd arm som hjälper till att rama in hästarna och visa vägen. För en häst är att “höja rösten” visa tydligare eftersom de inte kan prata och krävs det av olika anledningar än tydligare språk blir hästar fysiska mot varandra. De agerar precis på samma vis mot oss, alltså är det hästar på heltid – såklart 😉 Men det jag vill komma fram till här är att många människor också är människor på heltid, vilket kan ställa till det för hästarna eftersom de behöver att vi blir mer häst-människor. Pratar vi till våra hästar på deras vis kan vi både prata med små bokstäver och de förstår, samt med stora bokstäver när det behövs och de förstår.

Den förlängda armen, som jag nu använder som samlingsnamn för alla ovan nämna hjälpmedel, ska hjälpa att aningens jämna ut det faktum att vi är fysiskt ojämförbara med våra stora vänner. Kan vi ge ett tydligt kroppsspråk i både beröm, hjälpgivning och korrektur kan vi med väldigt små och enkla medel leva i en säker, respektfull och kärleksfull relation med våra hästar.

Pojkarnas bloggar uppdaterade 🙂

Det ända jag förväntade mig innan praktiken var lärdom, och det har jag verkligen fått. Jag har förstått hur Isabella jobbar och hur hon tänker. Det är lite svårt att ta in det när hon löste ett lastningsproblem. Hästen var otroligt stel och kastade sig ur transporten, men det var löst på tre dagar.

Jag fick lite mer lärdom i vad Akademisk ridkonst var också hur Bella tyckte om olika saker och ting. Jag fick lära mig hur man får en häst att stregra och buga. Dessutom fick jag ju stegra med Compadre. Det var en häftig känsla! Så fick jag se Isabella träna sina hästar och busa med dem.

Jag fick ta del av alla sorters träningar och tror att varje träning gav någon form av lärdom. Jag fick lära känna Isabella och hennes 5 underbara djur. Det finns mycket att skriva, men jag nöjer mig här. Det har varit en toppenvecka! Dessutom så fick jag högsta betyg av Bella! Om ni nu läser detta och har funderat på att ta hjälp av henne, tveka inte!