Hela tiden utvecklas och förtydligast mina tankar om hästträning. Att lösgöra mentala och fysiska låsningar i musklerna är ingenting jag hört talas om i hästträning förr, utan då i form av massage.
Min träning, som sprider sig snabbt med vinden, har börjat kallas en form av “rörelseterpari” – vilka dessa ord jag tycker gör sig väldigt rätt!
För varje häst jag möter bekräftas allt, muskler, rörelsemönster, personlighet, fobier, rädslor, styrkor och självkänsla!
En mycket talande häst mötte jag i Växjö i helgen – ett sto på 9 år med mycket karaktär! Jag skulle träffa donnan för att lastträna då var väldigt problematisk med detta. Jätteduktig och ambitiös annars, men med allt för många lastträningar som slutat med att hon sluppit.
Under introduktionen visade hon att hon var fin, till lags, försökte, ansträngde sig. Men också att hon var lång över ryggen och med en mage som inte riktigt höll upp hennes överlinje. Efter lite träning hade hon rätat upp sin hållning och börjar känna in alla sina fyra tassar, magmuskulaturen och en smidigare rygglinje.
När det var dags för lastningen visade hon verkligen vad hon gick för. Hon hade lärt sig en hel del på alla år som hon visade mig, men när första dagens träningsplass led mot sitt slut hade hon fått ur sig det mesta av de närmsta minnena hon hade av lastträning.
Andra dagen visade hon en hel som vi aldrig hade kunnat ana. Ett väl invant beteende, en sned, stel, mycket speciell stegring mot trycket i linan, allt när jag bad henne att plocka in sin högerbog och titta åt vänster. Kanske ett minne från då hon var föl? Matte berättade nämligen att hon vid ca 1 års ålder fastnad i elgråden i hagen och stod helt intrasslad när hon fann henne. Hon hade stått helt still, men vem vet vad som hänt innan dess?!
När jag parade ihop matte och pållan vid lastningen andra dagen var det jag fann dessa minnen, sedan kunde vi komma förbi dem. Under tredje dagen hade de en helt ny känsla för varandra, och förståelse! Det var härligt att se hur de löste varenda missförstånd och kunde talas vid på ett helt unikt plan.
Det sista kom fram av alla minnen och hon fick verkligen tillåta sig själv att känna den rädsla som hon kände när hon var en liten fölis. Matte var rörd nästan till tårar :’)
Bildtext: Gimli och jag krumiluttar lite i paddocken (21 juli 2012)