Naturligtvisabellas blogg

Efter några intensiva träningsdagar i Nässjö står äntligen Cordiana säkert i transporten igen utan att luta sig mot ena väggen och galoppera på den andra.

Hoppryttaren Lovisa och hennes mor kontaktade mig så snart jag vart tillbaka från Danmark i Sverige igen. De var i desperat behov av hjälp då deras tävlingshäst en dag fått panik i transporten och de inte längre vågade köra henne.

Det enda de sett var att ena transportskyddet bak var lite trasigt, men förutom det vet de inte vad som har hänt. Dessutom har de kamera i transporten och ingenting konstigt hade de sett heller.

När de lastade på henne gången efter och de skulle lämna henne själv i transporten fick hon ett spel och galopperade lutandes mot väggen, paralyserad och panikslagen på samma gång. Efter upprepade försök med samma utgång ringde de efter hjälp.

Vi har tränat Cordianas mentala styrka och kroppskontroll och det har varit minst sagt dramatiskt, känslosamt och förvirrande, samtidigt som det verkligen var nödvändigt eftersom allting satte sig fysiskt i hennes kropp.

Efter flera träningsdagar utanför, vid och i transporten löser hon nu det som hon visar som balanssvårigheter galant på egen hand. Det har krävt stor precision och lång tid, men nu kan de äntligen åka säkert och senast hade hon inte ens försökt luta sig mot väggen.

Intressanta frågor och funderingar stöter jag ofta på när jag diskuterar saker med mina elever, men den här gången fick jag en riktig anledning att författa ned min filosofi om den specifika problemlösning som jag själv kommit fram till. Självklart använder sig många andra av liknande vis, men specifikt för min träning vad gäller problemlösningen är just mina tankar kring det 🙂

För mig handlar allt om att träna oss själva och våra hästar till bättre självkänsla och självförtroende genom mentalt och fysiskt stimulerande övningar och mina grundövningar som är lösningen på alla problem jag löst genom åren är att genom speciellt utformade fotförflyttningar lösgöra hästens kropp och knopp.

Så, för att starta i rätt ände börjar jag med att klargöra skillnaden mellan min “basträning” och fortsatt träning med hästar. För min filosofi vad gäller träning av häst oavsett disciplin är med tankarna i Akademisk Ridkonst eftersom jag själv tränar detta eftersom den träningen rättar sig helt efter hästens fysiska lagar.

Jag vill härmed klargöra att jag inte är någon tränare inom AR, för det ska enligt läran vara en så kallad Riddare. Jag tränar AR och brinner för det jag än så länge lärt mig och vill självklart dela så mycket av den träningen jag själv behärskar till mina egna elever.

Men om vi går tillbaka till ämnet i den här inlägget så handlar det om att jag vill klargöra varför jag använder mig av bland annat sidvärtesförflyttningar i min grundträning av hästar istället för rena skolor.

Jag anser att skolorna är den bästa träning för att bygga upp en häst, förutsatt att den är “traumafri” och med det menar jag att det finns en god relation till grundläggande hjälpgivning.

Under min träningsstund ägnar jag mig åt så kallad sidvärtesträning. Det går till så att jag står i mitten av en volt och hästen förflyttar sig som en klockvisare åt höger eller vänster. Det handlar om att hästen ska lära sig att lösgöras, koordinera sig och kliva in till balanspunkten med sina bakben.

När jag gör övningen ska hästen forma sig runt inner skänkel och inner indirekt tygel och när den gör detta på ett riktigt vis kliven den lösgörande i kors med inner framben framför ytterframben och in till balanspunkten med inner bakben. Ytter framben kliver i princip bara på stället rakt under hästen. Ytter bakben är det ben som blir lite över och tränas i vidare övningar med mer precision som kommer efter att “öppna-klockan” som jag än så länge valt att kalla den här träningsövningen eftersom den huvudsakliga hjälpen är innerskänkel och yttertygel (handen som håller i linan agerar som yttertygel!)

Så svaret på: “Varför använder du dig av sidvärtesrörelser i din träning istället för skolorna?” är alltså att det är en kombination av lösgörande, enklare övning av öppna och även sluta, samt förvänd sluta, eftersom det går att vidareutveckla även till det.

Några funderingar på detta? 🙂

För första gången genom alla år fick jag igår avsluta en introduktion efter bara en stund.. och säga:

“Jag är ledsen men jag grejar inte det här nu!”

Igår var jag i Växjö och träffade ett nytt ekipage. Varmblodstravar-stoets matte och jag hade haft mailkontakt i flera veckor för att tajma in en passande träningshelg och när tiden äntligen var kommen blev det inte riktigt som vi hade tänkt oss!

När vi började introduktionen kändes allt som vanligt, förutom att denna lilla fyraåriga tjej var stel som ett spett.. Vi kom aldrig riktigt igenom bogpartiet som jag började med att försöka forma ute på volten, runt mig, men vi fortsatte med en pålle som började visa mer och mer motstånd både mentalt och fysiskt. Vad matte hade berättat var detta en dam som visar mycket hotfulla sidor, men som egentligen är otroligt vänlig, just därför ville hon ha en analys för att se vad som inte riktigt stod rätt till.

Motståndet höll i sig och förvärrades och efter ett tag hade det eskalerat så pass att jag började känna mig oroväckande hjälplös i inhägnaden..

När jag inte längre kunde röra en muskel utan att stoet kastade sig efter mig, allt bara för att jag försökt lösgöra musklerna, så fanns det bara en väg kvar och det var ut!

Jag stod chockad på andra sidan staketet och skådade en häst som fortsatte anfalla mot mig och jag visste att någonting var riktigt galet!

Det var här jag tog beslutet att inte fortsätta eftersom jag utsatte mig själv för en alldeles för stor risk. Dessutom visar aldrig en frisk häst upp det här beteendet så jag fick berätta om min duktige samarbetspartner Morgan Strålman som hjälper massor av hästar med besvär.

Beslut togs snabbt om att göra en håranalys och behandla stoet för snabbast hjälp till en lösning och tur var det eftersom det visade på bland annat borelia, obalans i mag- och tarmsystem m.m.

Lilldonnan står nu under behandling så hennes unga kropp kan få återhämta sig innan någonting förväntas av henne.

Kontentan av denna typen av problem, när hästägare kontaktar mig angående individer som uppvisar ett aggressivt beteende, blev att jag från och med nu inte kommer att ta mig an dessa hästar innan behandling av inre obalanser har gjorts. Det innebär annars en fara för både mig och djuren eftersom de ofta inte är sig själva och då finns det ingen anledning för att mig att “riva upp” dem eftersom jag når muskler och mentalitet på ett djup som även når dessa obalanser och då är behandling innan hanteringen viktig!

Det spelar ingen roll hur väl vi vill om kunskap saknas. Det spelar heller ingen roll hur väl våra hästar vill om de inte känner sig bekväma i sig själva.

Rubin är en praktexempel på “världens snällaste häst” men som det ändå gått lite snett med!

En stor dam på säkert över 170 cm i mankhöjd, endast 6 år men mer som en erfaren dam än en oerfaren unghäst. Men så gick någonting snett..

Hon hade varit på prov hos sina tänka nya ägare i några månader och sedan köpte de henne, verkligen en kanonhäst. Alltid hade hon varit lite svårlastad men det var ingenting som kändes som ett stort problem.

Problemen började med att Rubin hade sår på huvudet.. hon började slå upp huvudet mot dörröppningar, boxöppningen och även i transporten när de lasttränade. Det slutade med att hon till slut slog upp sig så att det blev ett stort problem att det blev farligt att bara gå in och ut genom boxöppningen..

När jag kom ut arbetade vi igenom hela Rubins kropp i rörelseterapin och det var en hel del saker att ta igenom. Gå mot tryck både i lina och kropp, att flytta tassar, balansera sig, hitta en överlinje, sänka sig nedåt framåt utan att tappa överlinjen. Introduktionen höll på hela första och halva andra träningspasset. Sedan var problemet inte längre ett problem utan mest en oro då det sitter mycket i “tixet”/idén också, men så länge musklerna är i gott skick och man inte betér sig klumpigt så samlade hon sig nu istället genom portarna, som hon innan kastat sig flackt upp mot.

Vi fortsatte med att träna bort “problemet” = nu en fobi, mer exakt och anordnade därför ett mjukt lätt lakan att slå upp huvudet i. Dessutom tog vi ett ridpass med viktiga övningar att gå igenom så hon inte faller tillbaka i kroppen rent muskulärt.

Igår och idag har jag varit och lasttränat Rubin och hon går numera in och ut som en klocka, med ledare och på egen hand, lyssnar till en mjuk hand och för drivande och/eller placerande skänkel/förlängd arm i kombination och hjälpgivning.

Blir hon osäker drar hon sig ur ett steg lite för fort med försiktigt och detta är endast precis där taket tar vid eller slut. Lika bra gick det med mig som med matte!

Åkte en tremetare också vilket gick felfritt, samt lärde matte att “dansa med sin häst” så de kommer i samklang och samförstånd – speciellt i utlastningarna 🙂

Hela tiden utvecklas och förtydligast mina tankar om hästträning. Att lösgöra mentala och fysiska låsningar i musklerna är ingenting jag hört talas om i hästträning förr, utan då i form av massage.

Min träning, som sprider sig snabbt med vinden, har börjat kallas en form av “rörelseterpari” – vilka dessa ord jag tycker gör sig väldigt rätt!

För varje häst jag möter bekräftas allt, muskler, rörelsemönster, personlighet, fobier, rädslor, styrkor och självkänsla!

En mycket talande häst mötte jag i Växjö i helgen – ett sto på 9 år med mycket karaktär! Jag skulle träffa donnan för att lastträna då var väldigt problematisk med detta. Jätteduktig och ambitiös annars, men med allt för många lastträningar som slutat med att hon sluppit.

Under introduktionen visade hon att hon var fin, till lags, försökte, ansträngde sig. Men också att hon var lång över ryggen och med en mage som inte riktigt höll upp hennes överlinje. Efter lite träning hade hon rätat upp sin hållning och börjar känna in alla sina fyra tassar, magmuskulaturen och en smidigare rygglinje.

När det var dags för lastningen visade hon verkligen vad hon gick för. Hon hade lärt sig en hel del på alla år som hon visade mig, men när första dagens träningsplass led mot sitt slut hade hon fått ur sig det mesta av de närmsta minnena hon hade av lastträning.

Andra dagen visade hon en hel som vi aldrig hade kunnat ana. Ett väl invant beteende, en sned, stel, mycket speciell stegring mot trycket i linan, allt när jag bad henne att plocka in sin högerbog och titta åt vänster. Kanske ett minne från då hon var föl? Matte berättade nämligen att hon vid ca 1 års ålder fastnad i elgråden i hagen och stod helt intrasslad när hon fann henne. Hon hade stått helt still, men vem vet vad som hänt innan dess?!

När jag parade ihop matte och pållan vid lastningen andra dagen var det jag fann dessa minnen, sedan kunde vi komma förbi dem. Under tredje dagen hade de en helt ny känsla för varandra, och förståelse! Det var härligt att se hur de löste varenda missförstånd och kunde talas vid på ett helt unikt plan.

Det sista kom fram av alla minnen och hon fick verkligen tillåta sig själv att känna den rädsla som hon kände när hon var en liten fölis. Matte var rörd nästan till tårar :’)

Det är lätt för oss människor att förmänskliga hästarnas beteenden och känslor. Kanske för att vi söker ett svar i vad de gör och varför, men också för att vi i vår trångsynthet tror att de är och tänker som vi.. trots att vi vet om att de inte gör det.

Hästar är rättvisa djur, överlevare, mediala och närmare moder jord än vi. Eftersom de inte har en så välutvecklad/”intelligent” hjärna som vi har de närmre till insikt och utveckling, närmare till sitt hjärta och själ, än vad vi har som istället lyssnar till intellektet och lättare väljer med hjärnan eftersom den vägen kan tyckas vara enklare och mer logisk än en känsla som vi får till oss av.

Lyckliga Leroy!?
När jag mötte Ella och hennes D-ponny Leroy blev just detta samtalsämne, om förmänskliganden och förklaringar på beteenden det ledande ämnet, eftersom hans främsta beteende utåt sett är att “se arg ut”.

Speciellt när Leroy står i sin box drar han bak öronen, slickade bakåt, får ett ryckigt och hotfullt kroppsspråk och kan även blotta tänderna, hugga i luften eller mot vissa som går förbi, när det gäller fodring blir det liknande beteende och ett smeknamn som hördes, trots välmening bakom orden, var passande nog: “Lyckliga Leroy!”

Så, detta beteende är någonting som vi per automatik tolkar som ilska. Men vad är egentligen ilska för en häst, förstår de ens vad ordet eller känslan ilska innebär?

För en häst handlar det om att göra sig förstådd med sin kropp, kunna kommunicera, sammarbeta, överleva. Varför skulle de välja att vara arga som vi? En markering med öronen bakåt är inte ilska, utan allvar.

En häst som står i sin box och försvarar sin plats, sin mat och dylikt har genom ett inlärt beteende skapat en karaktär som bottnar i en känslig självkänsla och väldigt ofta inre stress och oro (både mentalt och fysiskt?!).

Att utvädera en häst som uppträder aggressivt kräver ett djup tillsammans med ett vidvinklat sinne och god kunskap. Desto längre beteendet fortgår desto svårare är det att omvandla/påverka.

Leroy är 17 år gammal och har så länge folk kan minnas haft en hel del “arga miner” för sig. En man med ett hjärta av guld, som bara blivit missförstådd..

Ella har lärt sig hur Leroy fungerar men kommer det förbi andra människor, kanske lillasyster Sara, så blir stämningen genast spänd. Men redan efter ett par träningspass kunde jag, Ella och Sara gå förbi med lustiga uttryck och kroppsspråk. Leroy kunde se besvärad och osäker ut men hela tiden arbetade vi för att vinna hans hjärta med lite god uppmuntran och godsaker då han vågade bjuda till.

Hästar som vi kallar arga får man definitivt inte handmata, men var sak har sin charm och det bästa jag vet är att just handmata pållarna som beröm – eftersom det ger oss en utmaning att verkligen reda ut vår roll, meningen med positiv förstärkning och tolkningar/uppfattningar om hästens och vårt kroppsspråk.

Leroy har även behandlats för diverse obalanser som stressat hans kropp, vilket nu gjort massor av nytta.. och vad säger ni, men visst är det lättare att hålla humöret uppe när man mår bättre?! 🙂

Bildtext: Unga, kloka och omogna, fina Zenta (bild lånad av Josefine, 2011)

Tredje och sista dagen i Växjö tillsammans med Zenta och Josse blev minst sagt otippad!

Efter en kort genomgång i ridhuset från marken hade ekipaget lärt känna varandras bra och mindre bra sidor, reaktioner och lösningar. Uppsittningen med några övningar i lösgjordhet satt näst intill klockrent. Stegringarna som Zenta gärna söker mot vissa tygeltag som vi analyserat och utvärderat var nu, från marken, betydligt “säkrare”, begränsade och färre.

Vi traskade bort mot själva problemområdet, som var stallet, Josefine red och jag gick vid sidan. Vad som hände kort därpå var en historia i sig, som kom igen, upprepades ej men kom iklädd en annan skepnad, bearbeta trauman, invanda beteenden, en personlig utveckling, att hävda sig, att göra sin röst hörd, att få sin röst hörd, att missbruka sin röst som blivit hörd och att gå för långt..

Jag ägnade Zenta flera timmar åt att få tala om sitt, finnas vid hennes sida, vara logisk, pedagogisk, ge mild korrektur, lösgöra och förlösa fysiskt och psykiskt i hennes kaninskutt, försök till stegringar, halvhöga stegringar, halv-sken, tjut, stånk och stön.

Sista delen i vår tre-dagars-problemlösning blev minst sagt otippad..

Slutsats:
Zenta får mental låsning som går ned i vänstersidan, vilket leder till att hon söker sig in i stegringar. Eftersom detta är hennes starka sida tar den över och då det invanda beteendet är starkare än känslan blir det huvudproblemet. Hon vill verkligen bara bort, finns inte närvarandra och den enda känslan som vi här kämpar för är att föregå med gott exempel.

En häst som lär sig strida med ryttare på ryggen är en farlig häst och bästa sättet är att aldrig själv strida från ryggen. Har man någonting man behöver lösa tar man det i hanteringen istället.

Det var en rad olika beteenden, utvägar, genvägar och omvägar som Zenta valde i sin inre resa. Jag följde henne hela tiden och hon lossade succesivt för att börja fungera i sin vänsterlåsning. Lossade, förflyttades, förändrades och förfinades. Detaljerna blir för många för att rabbla, därför får ni denna del av tankemönster som jag själv befinner mig i under problemlösningar som dessa.

Slutet
Tålamod, teknik och tanke! – ett engagemang som vi ägnade timmar åt. Det näst sista jag gjorde var att sitta av, förmedla några väl valda ord till lilla Zenta som fått tonvis av kärlek och omtanke under hela “processen”, för att sedan sitta upp igen och då gick hon som en princessa fram och tillbaka ett par gånger dit jag bad henne.

Tyvärr var detta ju tredje och sista dagen i Växjö och uppföljning kommer behövas eftersom beteendet är extremt invant. Men hoppet fyllde oss alla mitt bland alla blandade känslor. Josefine får ni i “undantags-hemläxa”: Tålamod, teknik och tanke!

Bildtext: Zenta och jag pratar lite känslor i en trygg zon (7 jan 2012)

Sååå, var ska jag börja med denna lilla pärla!? Hon är en 5-årig korsning arab/nordsvensk som varit hos så många människor att hon nog själv slutat bry sig. Nu har hon förhoppningsvis äntligen hittat hem hos Josefine som lånar henne av ägarna, men hon verkar vilja köpa henne trots lite problematik.

Eftersom Josefine är Johannas, min gamla praktikant, syster så arbetade jag med Zenta mer som jag gör med mina egna. Jag gör inte på något annorlunda vis egentligen, men den väsentliga skillnaden är att jag inte behöver förklara mig eller dra hypoteser osv. utan talar genom hästen rakt från hjärtat, som Josefine i sin tur fick lyssna till med ett öppet hjärta.

Jag blev kontaktad eftersom Zenta börjat använda stegringar vid ridning/uppsittning så kraftfullt att Josefine befarar för både sin egen och Zentas säkerhet. De tror att hon går mot tryck, som i detta fall blir i tygeln och liknande beteende hade de märkt av när de skulle lasta henne hem till sig.

Första passet i inhägnaden under själva analysen
..så gjorde vi inget annat än att reglera det första steget från skritt.. det tog sin tid, men efter det var igenom fick vi en ponnyhäst som inte längre pinnade på med raka små stolp-ben utan klev rakt igenom kroppen med knälyft inte bara bak utan även fram 🙂

Sedan hann jag inte ens börja med den definitiva inramningen för en hel del framkom redan vid närkontakten. När väl inramningen kom tyckte vi alla så synd om lilla stumpan som hade så mycket känslor att deala med. Hon visade allt det som Josefine talat om och jag som innan inte ens kunde tänka mig att denna lilla tös.

Denna dag blev mycket analysernade som i sig är grunden till själva problemlösningen, men det fanns inte ork för det efter allt för vi var alla väldigt trötta och Josefine berättade att Zenta var väldigt kontaktsökande och annorlunda när de traskade hem.

Andra dagens träningspass
..var helt annolrunda och mycket mer självklar för oss alla. Zenta kom djupare in i sig själv utan att försvinna. Hon kunde bearbeta trauman, ta in sin omgivning, analysera sig själv trots att hon gick igenom massor av tuffa saker.

Vi hade egentligen bara två olika lägen denna dag, det ena läget var i en trygg zon med huvudet i markhöjd, ruskande och skakande förlösande som var en otroligt häftig upplevelse att skåda. Det andra läget var i trauman där Zenta skötte sig mest själv idag genom att hela tiden gå framåt i processen. Jag fanns vid hennes sida och hon ändra hela tiden sitt beteende. I slutet av andra dagens pass började allt kännas så klart att vi kände oss okej med tanken på att sitta upp.

När vi gick igenom “det magiska tygeltaget” från marken bekräftade Zenta än mer vad vi kommit fram till och hon har stora svårigheter med att släppa stegrinstänket för lösgörande hjälper åt vänster, dock MYCKET BÄTTRE! Det går verkligen inte att jämföra henne mot gårdagen och hela hennes rörelseschema och tankeverksamhet har här blivit säkrare och mer balanserat.

Första uppsittningen blev i ridhuset, som avslutning (för att sluta cirkeln), eftersom det aldrig uppstått några problem där. Nu visste vi exakt vilka muskelgrupper med cellminne sompåverkar hennes mentalitet så några minnuters lösgörande arbete ägnade vi oss åt innan vi kramade om Zenta och tackade för idag 🙂

Min filosofi om hästar som skapat ett negativt beteende på vissa platser!
Det är väldigt lömskt med hästar som visar ett beteende på en eller vissa speciella platser och det gör det väldigt svårt för oss att lösa problemet eftersom det alltid sker på deras villkor. Några exempel på detta är hästar som är svårlastade, vägrar på hinder, inte vill gå in i ridhus, stegrar sig osv.

Eftersom jag gör en så noggrann analys lyckas jag lyckligtvis se mönster överallt och vet “vilka knappar” jag ska trycka på för att kunna bearbeta detta beteende utan att det ska behöva ske till vår nackdel utan snarare fördel. Jag/vi får då ett stort ansvar att verkligen veta vad vi pysslar med och göra det i all välmening på ett professionellt vis! Tar hästen dåliga beslut får vi föregå med gott exempel. Det handlar INGENTING om att dominera eller kuva våra fyrbenta vänner, jag har aldrig behövt använda mig av sådana metoder, men lika delar kärlek som konsevens är nödvändigt! Väldigt låsta individer behöver oftast mer konsekvens än de som inte gått så “djupt in i beteendet” men det innbär också att de behöver så mycket kärlek att det täcker upp lika med hur konsekventa vi är.

En liten sammanfattning av tankar och händelser under de två första dagarna med Zenta, tredje dagen tar vi i den andra och sista delen eftersom denna dag är en upprepning av de två tidigare dagarna fast från ryggen.

Vänliga Wilda (4-årigt halvblodssto) och jag möttes tack vare att matte Anna hörde av sig och ville ha hjälp med lastträningen där de kört fast. Wilda, precis som såå många andra, kastar sig gärna ut och problemet har blivit så pass att Anna inte kan krypa under bommen eller att någon annan är bakom dem.

Wilda och jag hade en lite längre stund tillsammans vid “Analysen” (Indroduktionsarbetet). Allt började lätt som en plätt med att hon lunkade runt och kikade mest mot matte som hon tydligt visade stor kärlek för. Sedan kom en vändning ungefär vid halvtid då hon kom i konflikt med sig själv vid en inramning i all sin enkelhet, som utlöstes av att jag bad henne ta ned huvudet. Ett vanligt problemområde för många hästar, att ta ned huvudet, som jag har dragit slutsatsen beror på att det lösgör mycket tankar och eftersom detta händer efter ett tag i första arbetet öppnar sig hästarna med en viss skeptism eftersom de nyss lärt känna mig. När de fått “tala ut” lossnar mycket spänningar både mentalt och fysiskt som både syns och känns i arbetet.

Att ta ned huvudet avslöjade en hel del om hur Wilda är att rida, även detta är samma med alla andra hästar jag arbetar med, bara svaren är olika eftersom ju alla är olika 🙂

“Wilda visar god samarbetsförmåga i all sin enkelhet, det jag bad om gjorde hon vänligt. När hon droppar huvudet blir det lätt för lågt och hon blir framtung, svår att få tillbaka till en lagom form och blir då lite fast och tung i handen. Kan stundtals kännas säker och stadig och plötsligt börja vingla och bli obalanserad. När man plockar upp henne i formen blir det hastigt och hon tappar istället lätt ryggen och när hon kommer ned igen början det om från början.

Hon tar för sig fint med sina bakben men eftersom hon inte hinner undan med sina framtassar blir det för lite knälyft fram och tendens till balltramp.”

En till sak som jag talade om var även om hon helt plötsligt kunde få “ryck” och spralla loss, busa eller bara småflippa för att snabbt vara tillbaka i lugnet. Detta stämde inte, inte vad som märkts än, sade Anna, och mina anor är att de kan komma eftersom hon visade dessa på marken. Men de kan lika väl ALDRIG märkas från ryggen, för den stora skillnaden på markarbete och ridning är att vi sitter mitt på hästen (är ett med hästen) istället för att stå bredvid. Den skillnaden gör att vi på hästen är ett med hästen och då ska infinna oss automatiskt i takt och koordination tillsammans, på marken har vi endast samma takt om vi “rider från marken”, men i hanteringen som jag nu utgår från är vi bara en så kallad “vägledare”.

Dessa ryck som jag talade om, återkommer jag till i den andra delen av mina tankar om Wilda, som kommer handla om själva lastträningen. Där får vi lära känna den sidan lite närmre och mina tankarna om dem såklart 🙂

Bildtext: Uttrycksfulla Watch Out, kallad “Wilda” (bild lånad av Anna)

Bildtext: Blogginlägg kopierat från bloggen http://zebastian.naturligtvisabella.se/

Det är inte alltid lätt att ha massa känslor som spelar en ett spratt. Zebastian är en cool kille som får sina nervösa sammanbrott, han har extremt taskig självkänsla stundtals samtidigt som han ibland tar saker med otrolig säkerhet och lugn.

Innerst inne är vi alla trygga, men de känslor som ligger runt om oss kan ibland ställa till det och göra oss osäkra och otrygga i situationer. Zebastian har börjat leva ut de känslor som plågar hans inre ande och att vara i hans närhet när detta händer är inte särskilt trevligt, men eftersom han valt att dela med sig av sina “demoner” får jag se det som ett previlegie och vara där med honom, stå ut med honom och stötta honom genom det.

Eftersom jag börjat SE honom mer nu till vardags och istället för att ignorera hans otrevliga respektlöshet så behandlar jag honom tydligare, med mindre tolerans mot hans hänsynslöshet och massor av kärlek och tolerans när han visar sig skör. Precis som Compadre redan har gått igenom, spelar Zebastians känslor honom ett spel som självklart är väldigt jobbigt.

Hästar är snabba på att läsa av och förstå mönster i kroppsspråk och har de svårt för detta är det någonting som stör, som just nu för Zebastian. När han hamnar i konflikt med sig själv och sina handlingar har han svårt att ta in mig i sin lilla bubbla och då blir han som “hjärn-död”. Effekten av att fullfölja en uppgift blir extremt förlösande när man äntligen når fram till honom men också väldigt mentalt krävande för mig som inte har någon nyckel till hans känslobank (än!).

Vi fortsätter på vår väg och väntar med uppsittning eftersom det vore orättvist mot både honom och mig att blanda in det momentet nu när vi är på god väg mot någonting stort i hanteringen 🙂